Prehab inför kejsarsnitt

Prehab inför kejsarsnitt

 

Det finns ingen specifik forskning om prehab efter kejsarsnitt, bara så ni vet. Forskningen jag läst inför det här inlägget gäller prehab inför bukoperationer generellt. Det är viktigt att veta att kvinnor som står inför att göra ett kejsarsnitt inte är ”den normala patienten”, när det kommer till forskning kring prehab inför bukkirurgi. Alltså: de flesta patienter som opereras är ju sjuka. Många gravida som kejsarsnittas är ju helt friska.

Prehab handlar om att optimera en patients preoperativa fysiska status. Man vill maximera kroppens kapacitet att hantera den stress som omfattande kirurgi sätter på kroppen. Den förberedelse som man utför i form av prehab kan alltså betala sig främst i vad gäller påskyndad och förenklad återhämtning postoperativt. Från början kommer prehab-konceptet från idrottsmedicinen, där man tänker att optimal träning kan förebygga eventuella senare skador.

Fysiska förutsättningar

En individs fysiska förutsättningar kommer påverka utfallet av en operation. God kondition, god muskelstyrka och muskeluthållighet och rörlighet är alla faktorer som kan spela roll i återhämtningen efter kirurgi.

Vad är prehab inför bukkirurgi?

Prehab inför bukkirurgi handlar oftast om konditionsökande träning för att optimera hjärt-kärlfunktionen inför en operation som kräver sövning och immobilisering en tid efter operationen. På så sätt skiljer sig ändå kejsarsnitt från en del andra operationer. De flesta kejsarsnittade har i regel inte många riskfaktorer som ökar risken för hjärt-kärlhälsan i samband med operation, utöver graviditeten som sådan. Och dessutom görs ju alla snitt som möjligen går, utan att söva patienten. Prehab kan också handla om belastande styrketräning för att optimera muskelmassan, eftersom det liksom ingår i planeringen att den opererade individen kommer röra sig mindre efter operationen.

Hur länge behöver man jobba med prehab?

Studierna som jag har läst verkar mena att prehab kan ge effekt även om det bara utförs sista månaden inför operationen. Annars kanske motion liksom bara ska klassas som goda vanor, liksom. Själva poängen med prehab inför kirurgi är egentligen att det sätts in som en aktiv behandling till personer med riskfaktorer. Det kan liknas vid rökstopp eller nutritionsoptimering.

Hur kan prehab se ut?

Det kan handla om daglig fysisk aktivitet som ger dig en liten pulsökning, eller regelrätt konditionsträning några gånger i veckan. Om du går mindre än 4000 steg per dag innan operationen kan komplikationsriskerna vara högre än om du som rör dig mer än så. Det kan alltså räcka med att du bara ser till att gå en 30-minuters promenad per dag. Vill och kan du träna mer än så kan du anta att allt annat är bra det med, så länge du och bebisen mår bra!

Vad kan prehab bidra med?

Prehab kan minska risken för komplikationer i samband med kirurgi. Den tydligaste effekten ser man på risken för lungkomplikationer efter bukkirurgi, något som gravida och nyförlösta kvinnor ändå sällan är i riskzonen för (i jämförelse med sjuka patienter som opereras för andra skäl).

Jag då?

Jag nämnde i graviditetsdagboken från vecka 22 att jag nu är sjukskriven och ska försöka lägga tid på att rehaba min bäckensmärta och prehaba inför snitt. Det här inlägget skriver jag eftersom jag ville förklara tanken litegrann. Jag förstår att ett kejsarsnitt är en bukoperation med sin alldeles egna uppsättning av risker, och tänker att det är klokt att jobba på att optimera förutsättningarna.

Hur gör jag?

Jag kan inte gå några långa promenader, men jag kan gå till gymmet och cykla. Jag brukar välja intervallprogram på träningscykel och köra ganska intensivt i 30 minuter. Jag ser till att jag blir andfådd och svettig några gånger i veckan, gärna varje dag. Dessutom så jobbar jag med bålmusklerna för stabiliteten och bäckennära muskler för smärtan. Just nu oftast genom att följa något Youtubeklipp med gravidyoga eller gravidpilates och göra det jag kan, och byta ut de övningar jag behöver. Dessutom försöker jag styrketräna överkroppen och underkoppen, oftast sittande för att vara så snäll mot bäckenlederna och bäckenbotten som jag kan. Det är ungefär det!

Coregasm – orgasm under träning

Coregasm – orgasm under träning

En läsare bad mig skriva lite om detta fenomen som kallas coregasm – orgasm under träning. Hon hade frågor om det är bra eller dåligt och om det samverkar med något hon bör känna till. Jag har letat och hittat ett fåtal studier om detta, men däremot en massa snackiga icke-vetenskapliga texter. Fenomenet är känt sedan 50-talet och vad det verkar är det inte inte helt ovanligt.

Vad är det som händer?

Du är på gymmet, tränar och får plötsligt samma pulserande sensation som när du får en orgasm, utan att ha medvetet stimulerat fram detta. En del upplever inte att orgasmkänslan är fokuserad kring klitoris, utan i ett vidare område nära magen. Det är utifrån detta som fenomenet fått namnet ”coregasm”. En orgasm efter klitorisstimulans kan ha byggas upp mot ett klimax och sedan klinga av rätt snabbt. Efter coregasm kan vara mindre fokuserad  kring klitoris och istället centreras I nedre delen av magen, insida lår och stråla ut. Den kan smyga fram och hålla längre.

Vad beror det på?

Det här är, som jag inledde med, inte särskilt noga efterforskat. Men man tror att det handlar om en kraftig anspänning kring magmuskler och bäckenbotten som stimulerar fram en orgasm. För vissa handlar det om specifika övningar eller positioner som skapar detta, för andra kan det vara en grad av anspänning oavsett aktivitet. Fenomenet handlar inte om sexuell stimulering eller fantasier.

Det verkar inte handla om friktion

Det verkar inte vara beröring från vare sig exempelvis en cykelsadel eller kläder som i regel skapar orgasmen. Teorin är att det är anspänningen från musklerna som liksom inifrån skapar motsvarande stimulering.

Inte bara kvinnor

Det verkar vara fler kvinnor än män som upplever träningsinducerade orgasmer, vilket kan förklaras av antomiska skillnader. Dock verkar även vissa män dela dessa erfarenheter.

Vilka övningar?

Det verkar ofta vara specifika övningar som skapar kraftig anspänning i mage och höftböjarmuskler som oftare ger upphov till fenomenet. Men även annan styrkeräning, yoga, simning och löpning kan skapa samma känsla. Det verkar också komma oftare efter intensiv eller lite längre tids träning.

Är det dåligt eller bra?

Jag tror att det här är upp till dig. Gymmet kan ju onekligen kännas som en lite annorlunda miljö att uppleva orgasmer i, men så länge det inte generar dig så är det inget dåligt. Om du blir väldigt matt i bäckenbotten kan det vara klokt att ge den en paus från de tyngst belastande övningarna en stund efteråt. Om du upplever att det stör dig kan du ju möjligen ta en paus mellan intensiva magövningar och på så sätt minska risken för intensiv anspänning och blodflöde i området.

Träning är bra för sexlivet, generellt

Att ha god kondition, alltså bra flås, har visats vara positivt för både njutning, upphetsning och orgasmfunkton hos kvinnor. Det finns ett klart samband mellan att ha fysisk träningsgrad och sexuell hälsa, där mycket kan förklaras av självuppfattning och självförtroende.

Referenser:

Graviditetsdagbok vecka 27

Graviditetsdagbok vecka 27

Någon slog på kranen

I tisdags hade jag ett riktigt sammanbrott. Det var så varmt, jag hade ont, jag hade sysslat med min specialistansökan hela dagen (och för er fellow fysioterapeuter där ute, ni kanske vet att det inte är en walk in the park). Josephs cykel fick punka på vägen hem från jobbet, barnen grävde stora hål i rabatterna med leksakstraktorer och jag bara surade. Det slutade med en gråtfest när barnen lagt sig. Jag kände hela dagen att det verkligen var ett hormonellt slags dåligt humör, precis som en jobbig PMS. Jag är inte superduperdrabbad av PMS, men jag kan fysiskt känna när det infaller i vanliga fall. Det är som en vind av ledsenhet och självkritik blåser igenom hela kroppen och landar i magen på mig, för att sedan ligga kvar där i något dygn. Så, fast maxat, var det nu också. Det hjälpte att ha ett sammanbrott och gråta rejält. Men sen dess är det som att någon slagit på kranen. Jag har gråtit ca 8 gånger per dag. Har lyssnat en del på Sommar i P1 och brister liksom ut i gråt för fina/sorgliga/rörande saker oavsett om jag är på tunnelbanan eller hemma. Känns inte helt hundra stabilt.

Jobbvecka

Den här veckan är min sista vecka som sjukskriven på 75% innan vi tar 4 veckor semester. Det har av olika anledningar blivit så att jag dock jobbat två dagar den här veckan, i och med att vi var i Grekland förra veckan. Det är bara mina procent på SKL jag jobbar nu, det är ett kontorsjobb. Det är mitt fysioterapeutiska jobb jag inte klarar med bäckenet. Jag längtar efter semestern och de saker vi ska göra!

Veckans mage

Passade på att ta en magbild i lugn och ro i kapprummet på det folktomma kontoret i veckan. Annars brukar jag försöka ta magbilderna på lördagar, men igår tillbringade vi hela dagen på resande fot.

Vad ska jag läsa på semestern?

Det blir inte riktig sommarledighet om jag inte får läsa. Som tur var så läser jag ju väldigt, väldigt fort. Annars hade det varit svårt att hinna med att plöja böcker under semester med barn. Nu har jag visserligen lite mer utrymme att ta pauser, och Joseph kör på med barnen mer än mig också. Men i alla fall. I Grekland läste jag dessa:

Det som inte dödar oss

Omslagsbild: Det som inte dödar oss

Den var verkligen sådär. Den blev aldrig så bladvändande och svår att slita sig ifrån som de ”riktiga” böckerna i serien. Och Lisbeth blev en väldigt, väldigt platt karaktär?

Återstoden av dagen

Åh, vad jag uppskattade den här boken! Så trevlig, lättläst, mjuk och ändå tankeväckande! Läs den!

Kändiskockens död

Mord och martinis : kändiskockens död

En helt igenom urdålig bok. En platt story och en huvudkaraktär som är så overklig att det inte ens kan passera som satir.  Hela boken lyser av både av okunskap om sociala medier och förakt för bloggare, även fast en stor del av storyn utspelar sig i bloggvärlden Nä, inte läsvärd.

Drottning Blanka

Drottning Blanka (e-bok)

En lättsam bok om en av Sveriges drottningar som jag inte vetat så mycket mer om tidigare än just ”Rida Rida Ranka, hästen heter Blanka” och så den där kända tavlan. Jag har inte en susning om hur historiskt korrekt den här boken är, men den var ändå trevlig att läsa. Och jag fick ändå en fin känsla för Blanka och blev lite småsugen på att sno namnet om BabyBoss skulle visa sig vara en flicka.

Vad ska jag läsa nu?

Gärna sånt som går att ladda ner till läsplatta via biblioteket! Läser man så snabbt som jag känns det inte riktigt skäligt att köpa pappersböcker, och att ladda ner e-versioner av böcker via betaltjänster känns bara dumt när det finns bibliotek.

Tips för dig som lider av förstoppning efter förlossning

Tips för dig som lider av förstoppning efter förlossning

Det är inte så kul att krysta dagarna efter att du krystat ut en bebis

Förstoppning är vanligt förekommande hos nyblivna ammor. Hemorrojder, smärta från klipp och stygn, påverkan från hormoner, järntabletter och smärtlindring kan alla påverka så att avföringen blir trögare än vanligt. Barnmorskorna tipsar gärna om att du som nybliven mamma ska undvika förstoppning, och i matrummet på BB står en skål med plommonguck.

Vad är förstoppning?

Klart du vet att förstoppning är att vara hård i magen. Det är ett tillstånd som hör ihop med smärta och obehag både i magen och när avföringen ska krystas ut. Du kan också ha svårt att känna att du tömmer tarmen helt. Förstoppning beror ofta på en mängd olika orsaker. Graviditeten i sig gör att tarmarna arbetar långsammare, detta beror på hormoner. Det kan ta ett tag för kroppen att ställa om sig efter att barnet väl fötts.

Förstoppning uppstår när avföring stannar i tjocktarmen längre än optimalt. Då kommer tarmen ta tillbaks mer vatten än nödvändigt från avföringsmassan, och avföringen blir hård och svår att få ut.

Efter en förlossning kan också följande saker spela in:

  • du dricker för lite
  • du äter mat med för lite fibrer
  • du är orolig, stressad och har svårt att slappna av
  • du är inte vid din ”hemmatoalett”
  • du går inte när du får tarmtömningssignalen eftersom du har besök på rummet eller en läkartid att passa
  • du får smärtlindring som kan ha förstoppning som biverkan
  • du är orolig för att det ska göra ont när du bajsar, och därför kniper du omedvetet emot

Vad kan du göra?

  • röra på dig så snart du kan det.
  • dricka mer vatten
  • äta mer fibrer, frukt och grönt
  • ta laxerande och/eller konsistensgivande medel efter rekommendation från BB

Tänk också på hur du går på toaletten:

  • gå på toaletten på första signalen från tarmen, undvik att hålla dig
  • ha fötterna på en pall när du bajsar, för att underlätta för bäckenbotten att slappna av
  • luta dig framåt
  • krysta mjukt på utandning
  • slappna av i magen

Konkreta bajstips

  • Spänn magen och slappna av 10 gånger.
  • Krysta mjukt på utandning.
  • Spänn magen och slappna av igen 10 gånger till.
  • Krysta mjukt på utandning.
  • Vänta en liten stund.
  • Upprepa ovan vid behov.

Hoppas dessa tips kan hjälpa! Har du något annat tips får du gärna fylla i, i kommentarsfältet!

 

 

Referenser:

Interventions for preventing constipation after giving birth

Förstoppning 1177

 

Tips och råd på samma tema:

Ett fysioterapeutiskt blogginlägg om bajs

Råd för dig som spruckit vid en förlossning

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Min kejsarsnittsberättelse i korthet

Det finns naturligtvis kvinnor med traumatiska/dramatiska upplevelser av kejsarsnitt också, men för mig var det världens revansch efter sfinkterrupturseländet.

Nybliven mamma – Min kejsarsnittsberättelse i korthet

Förlossningsberättelsen finns här.

Dagarna efter

”När det kom till min egen oro gällande operationen kan jag bara säga följande:
Smärtan jämfört med sfinkterrupturen, det är som skillnaden mellan dag och natt. Visst, jag har ONT. Men ända sedan operationsdagen har jag haft stunder och positioner som är helt och hållet smärtfria. Och det är en enorm skillnad. Jag orkar mer, och jag kan röra mig lättare.”

Tio dagar efter

wpid-20140621_133528.jpg

”Jag äter inga tabletter längre. Det gör fortfarande ont, men är mer som värk än regelrätt smärta. Ibland gör jag oförsiktiga rörelser och då skär det till, men det går över rätt snabbt.

Jag mår bra! Jag hade ju en period under Wollmars nyfödingstid då jag grät för allt, både ledsna och fina saker. Jag tror det var någonslags korsning mellan baby blues och en kort förlossningsdepression/chock efter sfinkterrupturen. Jag var lite rädd att det skulle bli någon sådan reaktion nu med, mest för att det hade blivit så knasigt att brista i gråt för ingenting och titt som tätt, framför Wollmar. Men jag känner att humöret är stabilt, även om jag fäller någon lyckotår varje kväll.”

Tre månader efter

”Igår var lördagen den 16 augusti, exakt tre månader efter kejsarsnittet. Det var dags för Midnattsloppet.

Jag kom i mål, passerade stationerna för medalj, banan och vatten. Kom ut från målområdet och kollade mobilen. Midnattsloppet hade resultatpostat på min Facebook och visade 53.49. Exakt 21 sekunder långsammare än förra året. Och mycket snabbare än vad jag vågat hoppas på! Så nu lägger jag konvalescenstiden efter kejsarsnittet bakom mig. Slutet gott, allting gott!”

Fem månader efter

wpid-dsc_0539.jpg

Ett typ osynligt ärr, det var det.

Det här är min kejsarsnittshistoria.

Det sköna med min tidigare kejsarsnittsberättelse är just att den är kort. Snittet hände, jag läkte, punkt. Det är inte som sfinkterrupturhistorien något som fortfarande påverkar mitt liv dagligen. Jag kan, om jag verkligen tänker efter, bli nervös för snittet som komma skall. Men det är mer en pirrighet med ett inslag av reella kunskaper – det är en stor bukoperation, komplikationer kan inträffa. Men jag är mestadels bara trygg i att det är ett standardingrepp. Och jag tror att nästa kejsarsnittshistoria kommer vara ungefär som denna.

Har du en du vill berätta om?

Min sfinkterruptursberättelse i korthet

Min sfinkterruptursberättelse

Jag är ju inte bara kvinnohälsa-nischad fysioterapeut, jag är ju också i allra högsta grad en del av patientklientelet. Nu lite extra i och med att jag själv är gravid, men också på grund av att jag fortfarande lever med sviterna efter sfinkterskadan jag fick när vår äldste son föddes. Jag har klippt och klistrat lite från de blogginlägg jag skrev när det begav sig, så kan ni även så här i efterhand se hur det var så.

Första månaden

(Från inläggen: Trassel i hjärnan, Nystar i trassletMentala förberedelser, Kuratorssamtal, Alla fula ord jag kan komma på).

”Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

”Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

”Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

”Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

”Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

(Från inläggen: Sjukgymnastbesöket, Kroppen, Men ÅÅÅÅHHH, OKejrå, End of line)

Besök hos en kollega:  ”Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

”Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

”Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

”Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

”Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

(Från inlägget Kroppen, 3 månader postpartum)

”Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

( Från inläggget Mamma Mia-kroppen 10 månader efter förlossning och sfinkterruptur)

”Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

Fem år efteråt

( Från inlägget Sfinkterrupturshistorien som går igen)

”Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.”

Det blev en ny operation

”Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.”

3-12 månader efter om-operationen

Jag blev gravid nästan på dagen 12 veckor efter operationen, och hittills så känner jag att min bäckenbotten inte älskar att vara gravid en tredje gång. Jag ska rehab ordentligt efteråt. Och kommer alltså kejsarsnittas när det väl blir dags för bebisen att komma ut. När bebisen föds kommer det ha gått runt ett år sedan omoperationen.

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag upplever ändå att mina kvarvarande symtom inte är sååå himla jobbiga. Även om jag naturligtvis gärna hade velat vara utan. Berätta gärna om din upplevelse!

Bäckensmärta och sjukskrivningar

På gårdagens tema om bäckensmärta och sjukskrivningar

Jag läser i denna artikel:

"Struggling with daily life and enduring pain"
Klicka på bild för länk till fulltext

”In Sweden, the societal opinion of pregnancy is that it is a normal condition implicating that a woman with a normal pregnancy should be able to continue her life as usual during pregnancy. The view of pregnancy as a normal condition where pregnancy-related problems not necessarily should be a reason for sick leave is widely spread, for example stated by the information available at the web site of the Swedish Social Insurance Agency.”

PGP är ”Pelvic girdle pain” = bäckengördelsmärta.

”PGP during pregnancy greatly affects the woman’s experiences of her pregnancy, her roles in the relationships, and her social context. For women with young children, PGP negatively affects the role of being a mother, a situation that further strains the experiences. As the pain disturbs most aspects of the lives of these women, improvements in the treatment of PGP is of importance as to increase the quality of life in these women. This pregnancy-related condition is prevalent and must be considered a major public health concern during pregnancy.”

Sjukskriven för bäckensmärta som jag är, känner jag sååå mycket igen mig!

Precis som vid alla smärttillstånd är inte smärtan i sig en isolerad företeelse. Det påverkar mig (obviously eftersom jag nu är sjukskriven) som yrkesperson, som mamma, som partner, som vän. Jag känner såå starkt att smärta liksom fyller mina inre rum, så att mitt sociala kapital minskar. Jag var på en fest för några veckor sedan, där jag insåg att jag inte orkade delta i några andra samtal än de allra mest lättsamma och lättflytande, eftersom en del av mitt sociala kapital liksom är bakbundet av en trötthet som kommer från att ha ont. Nu låter jag jättejätte-smärtpåverkad. Men grejen är att jag ju ändå har helt rimliga nivåer på mina smärtor. Jag kan förstå att om det skulle bli ytterligare värre, skulle mina cirklar också krympa. Jag hyser OTROLIGT mycket respekt för mina patienter som lider av svåra smärtor under lång tid.

Mer om bäckensmärta på BakingBabies:

 

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Nu är jag ju sjukskriven på grund av smärtor som jag fått i samband med min graviditet, så egentligen ska jag väl inte klaga. Men jag fattar verkligen inte Försäkringskassans resonemang kring just ohälsa kring graviditeter. Jag vet att Försäkringskassan har en pott pengar att fördela, och att de säkert försöker fördela dessa pengar rättvist och enligt konstens alla regler. Jag ska inte klaga på pengarna, på ersättningsnivåerna, på hur besluten fattas. Men det som blir knasigt är underlaget till hur besluten ska fattas.

Saxat från Försäkringskassans hemsida, om graviditeter:

Kan jag få sjukpenning?

Om du blir sjuk och har nedsatt arbetsförmåga får du sjukpenning på samma sätt som du skulle fått om du inte var gravid.

Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning.

Så långt är jag med

Blir du sjuk under en graviditet så kan du vara sjukskriven. Men ”normala graviditetsbesvär”? Vad är egentligen det? När är inte ohälsa inte ohälsa, bara för att det infaller under graviditet?  Försäkringskassan definierar sjukdom, ohälsa och hälsa på ett sätt som är förlegat, och de följer inte världshälsoorganisationens definition av begreppen. Vilket är väldigt konstigt, är det inte? Något som nästan är ännu konstigare att det är extremt ovanligt att bli sjukskriven efter en förlossning/snitt, trots att det finns personer som drabbas av ohälsa i samband med just barnafödandet.

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet
Jag bjussar inte på sfinkterruptursbilder, men de hade varit mer adekvata i sammanhanget…

Vad har graviditeter och förlossningar för inslag av ohälsa egentligen?

  • Graviditeter kan vara starten på långvariga smärttillstånd i ländrygg och bäcken. Ju mer du biter ihop och kör på som vanligt, desto svårare blir det att få en lösning på problemen.
  • Förlossningar leder till bestående skador på kvinnor, skador som i det akuta skedet gör kvinnan med konvalecent än efter vilken annan operation som helst.
  • Urin- och analinkontinens efter förlossningar är ofta behandlingsbara. En nyförlöst kvinna som samtidigt måste fokusera hundraprocentigt på att ta hand om ett spädbarn kan i vissa fall inte både sköta sin egen rehab och barnets skötsel.
  • Stor blodförlust i samband med förlossning är inte heller en sjukdom, men kan göra att kvinnan blir sjukligt trött och matt.
  • Skador på muskler, leder och nerver i samband med kejsarsnitt och förlossningar är fortfarande skador på just muskler, leder och nerver, även om de sker genom det naturliga förlopp som barnafödandet anses vara.

Jag kan fortsätta länge med min lista.

Jag hävdar fortfarande att så länge en stor statlig myndighet har denna syn på kvinnor, graviditeter och förlossningar, kommer vi inte komma särskilt långt med de förändringar som vi behöver.

Gör er hemläxa

När jag nästa gång träffar någon som påstår att graviditeter inte är en sjukdom kommer jag svara ”det är för all del inte skottskador heller”. 

Snälla, snälla Försäkringskassan. Gör er hemläxa och läs lite modern teori om begreppen hälsa, ohälsa och sjukdom. Återkom med uppdaterade riktlinjer om hur gravida, nyförlösta och förlossningsskadade kvinnor ska behandlas.

Tack på förhand.

wp-1463489094442.jpg

Krisen i förlossningsvården sommaren 2018

Krisen i förlossningsvården sommaren 2018

Gravid kvinna tänker

Det är sommar. Snart kommer alla rubrikerna om kris i förlossningsvården. Om överbelastade barnmorskor, om hänvisningar utanför landstingen, om kvinnor som är otrygga under förlossningen. Eller? Hittills verkar det ju ganska lugnt på den fronten.

Men snart kommer hösten och summeringen av sommaren. De ansvariga kommer möta eventuella kris-rubriker med att ”egentligen var det lugnt”. Ur deras statistik hämtar de påståenden om att det inte är någon fara på taket. Ingen dog, alla som hänvisades var lågriskförlossningar, patientsäkerheten har kunnat bibehållas. Nu gissar jag bara, men ni fattar.

Så här blev det i alla fall förra året.

Jag tänker att det handlar om en missmatch mellan upplevelse och statistik

Kvinnor är otrygga innan förlossningar för att de är rädda att inte få plats när de ska föda. Även om allt senare går prickfrick så kommer rädslan faktiskt ha funnits där, och kastat en skugga över hela förloppet. Kvinnor blir stressade under förlossningen i och med att de mer eller mindre omedvetet känner av att personalen är pressad till det yttersta. Kvinnor får skador på grund av brister i patientsäkerheten, men skadorna kan inte fångas upp i statistiken och då förblir dessa en ”blind spot” i riskberäkningarna.

Personalen slår knut på sig själva för att bibehålla patientsäkerheten. Och därmed klarar man förhoppningsvis den där fina stastistiken som man sedan kan grunda lugnande besked på. ”Ingen fara på taket med förlossningsvården, allt gick egentligen bra!

Ett påhittat men verklighetsförankrat exempel

När Angelica skulle föda sitt första barn blev hon igångsatt. Hela förloppet blev otroligt långdraget och två dagar efter igångsättningen startade var det dags att krysta. Krystskedet gick inte riktigt framåt och en läkare kom in med sugklocka. Angelica fick panik och det var flera personer som hjälptes åt att hålla fast henne för att kunna sätta sugklockan. Barnet kom sedan ut och mådde faktiskt bra. Barnmorskan konstaterade att Angelica bara fått några små skrapsår och berättade att hon kunde råkat få mycket större skador. Angelica mådde länge jättedåligt när hon tänkte på förlossningen. Angelica upplevde att ögonblicken när de höll fast henne kändes som ett övergrepp. Hon gick till barnmorskan på efterkontroll och också där konstaterades att allt såg bra ut. Angelica skulle bara knipa lite mer. När det gått nästan ett år började Angelica känna att de symtom hon haft efter förlossningen borde ha gått över. Hon led fortfarande av tyngdkänsla, urinläckage, och en känsla av att sex ibland kändes alldeles för lite, och ibland gjorde ont. Angelica gick till totalt 6 olika vårdgivare innan hon tillslut hittade någon som kunde konstatera att hon visst hade fått muskelskador under förlossningen. Alla andra menade att det såg så fint ut. När det gått 2,5 år opererades hon för ett bakre framfall och defektläkta muskler i mellangården. När Angelica pratar om sin historia med sina vänner blir alla deras slutsats ”Fy fan för förlossningsvården alltså!”

Krisen i förlossningsvården är inte alltid det man tror

Det är bara en del av Angelicas historia som faktiskt utspelar sig inom själva förlossningsvården. Man kan inte alltid undvika bristningar, men de ska hittas och sys korrekt. Angelicas upplevelse kring händelseförloppet med sugklockan är naturligtvis under all kritik. Varje sådan här händelse är såklart en kris i förlossningsvården, på ett individuellt och strukturellt plan. Men resten av Angelicas historia hör inte till förlossningsvården. Mödravårdens barnmorska borde ha kunnat identifiera både en missad skada och Angelicas mående. Ett gäng andra gynekologer borde ha kunnat hitta skadorna och hjälpt Angelica vidare. Dessa missar kan vi inte skylla förlossningsvården för. De hör ihop med andra organisationer inom kvinnosjukvården. Och handlar ju naturligtvis om kompetensbrist. Krisen i förlossningsvården handlar inte lika mycket om kunskapsbrist, som om tids- och resursbrist.

Inte samma sak

När kvinnor pratar om krisen i förlossningsvården blir det ofta en ihopklumpning av missförhållandena inom kvinnosjukvården. Missförhållanden som gäller de problem som debuterar vid en förlossning, men tidslinjen kan sträcka sig över många år. När offentliga talespersoner pratar om krisen i förlossningsvården pratar de om förlossningar, punkt. Möjligen litelitegrann om BB-vård, men det sträcker sig egentligen aldrig längre än så. Jag tror att det ibland blir missförstånd mellan offentlighetens talespersoner och kvinnorna kring vad man faktiskt menar med krisen.

Hur tänker du?

 

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Det här är en text som jag skrev som ett svar på en ledartext i DN från några veckor sedan. En Evelyn Schreiber skrev en text som kan sammanfattas med introt

”Att som många gör nu, tala om förlossningsvården enbart i kristermer, är inte bara överdrivet och onyanserat. Det bidrar med onödig extra oro för kvinnor.”

Jag tänker att det naturligtvis finns vettiga nyanser i hennes text. Och det är såklart inte bra att _enbart_ måla upp svensk förlossningsvård som ett härke av kaos. För det är ju inte ens sant. Vi har ju enligt många parametrar faktiskt den bästa förlossningsvården i världen. Jag fattar ju också att det finns kvinnor som blir skrämda av läskiga förlossningsberättelser och medias återberättande om kris och kaos.

Men i alla fall. Jag reagerade och jag skrev ner mina tankar:

Den 1-8 juli är det internationella ”Birth Trauma Awareness week”. Som av en slump skriver Evelyn Schreiber just denna vecka om att vi måste sluta prata om förlossningsvården i kristermer. Att det är överdrivet och onyanserat och bidrar med onödig oro. Och att detta är det sista blivande mammor behöver.

Som fysioterapeut med obstetrik och gynekologi som nisch träffar jag gravida och nyförlösta kvinnor dagligen. De flesta med smärtor och besvär. De är inte få. Jag är kanske också en av dem som kan beskyllas för att beskriva förlossningsvården i kristermer. Jag driver av en Sveriges största hälsobloggar, med kvinnohälsa och förlossningsskador i fokus. Jag har själv en analsfinkterskada med livslånga men efter min första förlossning.

Jag ser det så här:

Det finns ingen stor samhällsförändring som uppkommer ur tystnad. Alla vi som talar vitt och brett om förlossningsskador och problem i förlossningsvården gör det inte av ondska och en vilja att oroa våra medsystrar. Utan för att vi vill driva på en förändring.

Låt oss tala om rädsla.

Det är minst sagt skitläskigt att vara den som berättar om förlossningsskador och anala läckage flera år efter förlossning. Det är läskigt att vara drabbad, att inte veta hur skadan kommer påverka relationen, familjen, arbetslivet och det sociala livet.

Det är såklart också läskigt att vara en födande kvinna i ett samhälle som har en förlossningsvård som beskrivs med kristermer. Men rädsla och oro kan inte vara en rimlig anledning för att samhällsdebatten om förlossningsvården ska tystna. Om vi inte lyssnar på patienter och tar deras upplevelse på allvar, hur ska vi någonsin kunna få förbättringar inom vården?

Att inte prata om baksidan med graviditeter och förlossningar är bara att blunda för ett samhällsproblem.

Det kommer inte försvinna bara för att vi låtsas som att allt är bra. Det kanske får en gravid kvinna att bli något mindre orolig. Men det gör inget bättre för den som faktiskt drabbas av förlossningsskada eller förlossningstrauma. Hon kommer bara sjunka lika djupt ner i den personliga skam- och skulddynga som kvinnor i generationerna före oss gjort.

Om vi tystar kvinnor är vi tillbaks på ruta ett.

Då är vi tillbaks på den plats där det är personens eget fel att den är traumatiserad eller förlossningsskadad. Att förneka att förlossningsskador och förlossningstrauman finns kommer bara leda till fortsatta trauman. Det finns inget annat i livet som potentiellt kan påverka resten av ditt liv på motsvarande sätt, som inte kommer med en enda varningsskylt eller finstilt text. Med kunskap kommer också kraven på en bättre vård.

Det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Låt oss alla prata mer om förlossningsvården i kristermer. Då driver vi tillsammans på en förändring!