Tre av 4000

Läkarmissionen

Läkarmissionen har som mål att sälja 4000 förlossningar till på Mors Dag.

Nu köpte vi våra; en för Mia , en för Mias mamma och en för min mamma.

Det är 3 av 4000. Ändå något.

Gör det du med! 

Du kan också SMS:a  MORSDAG till  72972, det kostar även det 150 kronor.

 

Ursäkta om vi tjatar, men det här med säkre förlossningar ligger oss ändå varmt om hjärtat. 

Och på tal om det, här kan du läsa mer om seminariet ”Hur kan vi undvika förlossningsskador” som Mia ska vara med på i Almedalen i juli. Att få föda på ett tryggt sjukhus är ju en bra start, tänker jag…

 

Ångest vid amning

En mamma sätter sig för att amma, lägger barnet till bröstet. Barnet suger tag, och i samma ögonblick som mjölken strömmar till drabbas kvinnan av en obeskrivlig ångest.

Jag skrev för några månader sedan två inlägg om fenomenet ”D-MER”, dysforisk utdrivningsreflex och ett ångestpåslag som drabbar vissa kvinnor i samband med att mjölken rinner till vid amningstillfällena.

Dysforisk utdrivningsreflex.

Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

Och igår kom jag över denna mycket text på samma tema. Jag tycker att det här är grymt fascinerande.

Har du någon erfarenhet av detta? Berätta!

 

Underbar nostalgi

Fick en pling idag av Google photos med ”remember the day” och vi gick helt bananas down memory lane. Korten var alltså från två år sedan när Wilfreds var ungefär en vecka gammal.
Wollmar var så liten då (ser vi nu), men vi tyckte att han var så stor då.
Oj oj oj!

image

När Mia såg korten fick hon samma reaktion.

image

Fina minnen!

Nu utvandrar jag till Sibirien

Den här dagen går till historien som en skitdag. Wilfred vaknade halv sju och grätskrek från sekunden han slog upp ögonen tills lämningen på förskolan 07.45. Sen hade han en bra dag på förskolan, men efter att jag hämtade vid 15.45-tiden grät han och/eller Wollmar ungefär ständigt eller i alla fall var femte minut.

Gråt av orsaker som att pastaskruvar ramlar av gaffeln, den digniteten på katastrofer.

När Joseph kom hem lämnade jag två gallskrikande barn i hallen och gick till SPA… Jag menar ICA.

Efter 30 minuter botaniserandes bland ostar och schampo hade jag lugnat ner mig tillräckligt för att kunna frammana minsta lilla entusiasm för att gå hem. Min första impuls var att packa väskan och bara dra, faktiskt. Det finns liksom någon slags gräns för hur mycket tramskatastrofer jag kan hantera på en och samma dag.

Förmodligen är barnen ju förkylda liksom jag själv, men tyvärr hjälper inte det min empati, riktigt. Jag är sjukt himla trött nu på kvällen, helt slut bara av ljudnivån som varit här hemma hela eftermiddagen.

Det verkar inte bli något med träningen den här veckan och det känns så himla pissigt. En och en halv vecka till maran.

Skitonsdag. Hoppas din dag varit bättre.

”Googla aldrig dina symptom”, (Louise)

Med tanke på Louises lilla googlingsmiss förra veckan tänkte jag bara tipsa om denna lilla sång.

Trevlig onsdag på er!

En resa på land och hav

I lördags åkte vi alltså på Ocean bus som är en amfibiebuss, vilket betyder att det är en buss som kan köra både på land och i hav. När vi kom dit och väntade i kö så insåg vi att det skulle vara en 1 h 15 minuters resa. Oj då! Vi hade inte riktigt tänkt på hur detta skulle gå med barnen. De tycker förvisso om att sitta på en buss högt upp och se saker, vi visste att  de skulle uppskatta att sitta i bussen när den far ner i vattnet och sedan tuffar vidare runt djurgården. Men en 75 minuters sight seeing tur?!? Nja…

I alla fall. Vi fick komma ombord (eller säger man stiga på?), och när biljettkontrollen var kirrad så började stadsturen och vi fick se dramaten och strandvägen, stureplan och diplomatbostäder. Tack vare en mycket dynamisk och duktig guide (tack Jasper!), kombinerat med äppelklyftor och lite kvarvarande popcorn från fredagsmyset så gick resan utan problem.

Efter dryga 20 minuter passerade vi Sjöhistoriska museet, körde förbi en precis pågående bröllopsceremoni och med alla bröllopsgästernas uppmärksamhet (förutom prästen och brudparet) så sjösattes vi. Att sitta i en buss som kör ner i vattnet är en väldigt konstig känsla måste jag säga. Även om man vet vad som kommer att hända så hinner hjärnan tänka: ”Nu sjunker vi!”.

Där efter åkte vi ut till Gröna Lund och vända för att åter komma upp på land.

image

image

image

På väg upp på land igen

image

Hela familjen Fernando fick ha kaptenshattar under seglatsen.

Det var en rolig upplevelse och vi kommer definitivt försöka komma ihåg detta tills nästa gång vi har utländska gäster på besök. Eller kanske bara göteborgare…

***

Ni vet att vi kommer säga till om det någon gång händer att vi har sponsrade inlägg,va? Det här är ett hederligt vanligt inlägg om en grej vi gjort och uppskattade mycket. 

Åhnejåhnejånej!

image

Jag har ONT I HALSEN.

Skitdåligt för att
1. Vi åkte och träffade lille Frank idag, och det är typiskt dumt om jag skulle råkat smitta honom med något

image

2. Maaaaaaraaaaan. Maran är om mindre än två veckor. Jag vill vara frisk och träna det sista ju, innan det är dags att vila lite de sista dagarna. Det här är sååååå fel-tajmat.

Åhååååå! Hur ska det gå, hur ska det gå?

Vad har du för skor?

En av reaktionerna kring inlägget om att vara fysioterapeut igår handlade om skor, och denna kommentar tillsammans med en faktisk skofundering inför dagens lilla utflykt fick mig att på riktigt undra:

Vad har du på fötterna idag?

Vad har folk, som inte är besatta av att vara ergonomiska och fotriktiga, på fötterna en vanlig arbetsdag?

Det här kräver lite engagemang från din sida; men gå gärna in och kommentera på det här inlägget på vår facebook-sida, för där kan du ju lägga till en foto i kommentarerna.

Eller, berätta på vanligt sätt vad du bär på dina fötter dagarna igenom här i kommentarsfältet.

Mitt problem (ett av mina problem…) med skor är att jag ofta tycker att skor ser så ovänliga ut. Har jag skor med snören vill jag gärna att de ska se lite snälla ut på ögonen (läs, se snälla ut på de nedersta snörhålen). Jag trivs inte med skor som ser vassa eller arga ut.

Är jag helt ensam i hela världen om att tänka så här om skor? 

Även innan jag blev fysioterapeut och därmed besatt av ergonomiska skor, hade jag problem med att hitta vanliga skor jag trivdes med. Jag är lååååångt ifrån en skoperson.

Men nu ska du får berätta. Vad jobbar du med, och vad har du på fötterna på jobbet?

Mors dags-tips: fira en annan mamma

Hade jag inte fått rätt hjälp när Wollmar skulle födas hade han, jag eller vi båda dött. Så enkelt är det.

Att föda barn är ingen barnlek, och 800 kvinnor dör varje dag på grund av graviditeter och förlossningar världen över. De allra flesta dödsfall hade kunnat undvikas med enkla medel.

När mors dag nalkar sig hintar jag alltid till Joseph att jag vill bli firad. Fortfarande tycker jag mig förtjäna ett Mors dags-firande inte bara på grund av att jag är våra barns bästa tänkbara mamma (I hope…), utan på grund att jag förtjänar aldrig sinande tack och beröm för graviditeterna, förlossningen och kejsarsnittet. (Och ja, jag vet att det är frivilligt och yadayada, vi behöver inte ta den diskussionen nu). Jag skulle göra om det vilken dag som helst, för barnens skull naturligtvis. Men ändå, barnafödandet har inte lämnat min kropp, eller själ för den delen, oberörd.

Idag var jag på något för mig så ovanligt, som på en frukost för bloggare. Läkarmissionen bjöd på frukost, just för att uppmärksamma att de ”säljer förlossningar” inför Mors Dag. För 150 kronor kan en kvinna få föda sitt barn på ett rent sjukhus och under uppsikt av läkare, i stället för hemma. Vi har under några år köpt dessa gåvobevis för förlossningar som symboliska presenter till våra mammor, Joseph och jag. Och så gör vi även i år.

Jag kommer fortfarande hävda att jag är värd att firas på söndag, men det ena utesluter inte det andra. Fler mammor än jag själv kan behöva få något gott denna Mors Dag… Du och jag kan vara med och minska risken för att en kvinna dör vid sin förlossning, i Kongo.

Ge en annan mamma en säker förlossning du med. 

Första gången jag sett honom ledsen

image

Alltså, Wilfred gråter naturligtvis flera gånger per dag. Men hans första känsla är ofta ilska. Han blir så arg och förorättad när något inte går hans väg att han gråter i rena ilskan.

Idag lånade Wilfred en traktor i parken och lekte glatt med den. Men sen skulle barnet som ägde traktorn gå hem tillsammans med sin mamma, och Wilfred blev tvungen att lämna tillbaka den.

Och då såg jag den, den rena känslan av sorg, i Wilfreds ansikte. Han grät enbart för att han var ledsen. Ledsen-ledsen, eller sorgen-ledsen. Oftast är han frustrerad-arg-ledsen, eller bara arg-ledsen eller förnärmad-ledsen.

Otroligt intressant. Wollmar blir sällan arg, men gråter för att han blir ledsen-ledsen lika många gånger som Wilfred är arg-ledsen. På så sätt är våra grabbar väldigt olika.

Fattar ni alls vad jag menar? När jag blir ledsen är jag oftast besviken-ledsen eller frustrerad-ledsen. Väldigt sällan arg-ledsen. Joseph är sällan ledsen över huvud taget, han blir mer orolig. Stress-orolig, prestations-orolig eller brödet-kommer-bli-misslyckat-orolig. (Det sistnämnda är något som jag skrattar åt med jämna mellanrum, efter som hans bröd ALLTID blir bra, och han likaväl drabbas av den där brödbaksoron typ en gång i veckan…) 

Hur blir du ledsen? Och människorna runt omkring dig?

%d bloggare gillar detta: