Semestertider på BakingBabies

Nu har vi semester

(Det här är ett inlägg som står överst på bloggens förstasida. Nyare inlägg ser du när du scrollar ned.)

Semestertider på BakingBabies innebär att det blir fler receptinlägg och inlägg av resonerande karaktär, kanske inga omfattande faktainlägg.

I radioskugga

I perioder kommer vi vara på ställen utan tillgång till internet och kommer därför inte kunna svara på frågor, kommentarer eller erbjuda personlig rådgivning. De flesta inläggen är tidsinställda i förväg. Vi hänvisar till sökfunktionen här på bloggen. När du har en fråga och inte hittar svaret här på bloggen är du naturligtvis välkommen att ställa den. Men svaret kommer enbart och endast utifrån vår möjlighet att svara. Kanske kommer svaret i först efter semestern.

Vi vill däremot otroligt gärna behålla kontakten med er läsare!

När vi har tillfälle är vi gärna inne och läser era kommentarer. Ibland har vi tillgång till att läsa kommentarer, men inte att skriva. Om vi är tysta är det alltså inte av ointresse. Skriv gärna och berätta om hur din sommar är! <3

Våra sommarbullar!

Regnigt ute men solsken i sinne? Eller tid för kaffe och bulle i bersån? Förbered dig för solsken och fikastund med BakingBabies smarriga sommarbullar! Eller trösta dig med de samma. Våra sommarbullar är ett samlingsinlägg med bullar vi bakat under åren, men alla fungerar lika bra på en fikastund i bersån eller med en kopp kaffe inomhus medan det skvalar ute.

Här kommer tips om våra sommarbullar!

wpid-wp-1435345251458.jpeg

Ljuvliga kardemummabullar.

Sommarbullar

Somriga rabarberbullar

wpid-DSC01559.jpg

Sensommarbullar med blåbär

wpid-20140106_180232_1.jpg

Wienerbröd med surdeg

wpid-IMG_20130527_101425.jpg

Mias barndoms gifflar

Vill du bara göra vanliga hederliga kanelbullar? BakingBabies bästa bullrecept finns här! 

kanelbullar

Donuts

Vad är din favoritfyllning i bullar? Berätta!

Att lyfta och bära småbarn

Det här är ett repostat inlägg angående att minimera belastningen på bäckenbotten vid lyft av barn, efter en fråga från en läsare.

Biomekaniken kring lyft

Kroppen är gjord för både rörelse och belastning. Så länge vi varierar oss vad gäller positioner och hur kroppen belastas, finns sällan några källor till smärta. Det är dock allmänt känt att tunga lyft, repetitivt arbete samt obekväma, ansträngande och påfrestande arbetsställningar kan ge upphov till belastningssmärta. Vid lyft av barn är ländryggen särskilt utsatt. Ofta görs lyften från en icke-optimal höjd och med inslagav sneda, böjda eller vridna positioner. Risken för smärta i samband med belastning (eller en mer långvarig variant) ökar om lyft och bärande sker väldigt ofta, väldigt mycket och om barnet är väldigt tungt.

Mekaniken kring lyft handlar ofta om hävstänger.

Ju längre ut ifrån rörelsecentrum vikten hamnar, desto tyngre kommer den upplevas. Om du lyfter att barn med raka ben, böjd rygg och sträckta armar kommer belastningen upplevas väldigt tung. Speciellt för din ländrygg. De flesta lyft går att göra skonsammare genom att lyfta nära kroppen och genom att undvika att vrida och lyfta samtidigt.

För att förbättra dina lyft

  • Gör inte allt själv – låt barnet delta så mycket som möjligt själv. Större barn kan du lära att de ska ställa sig upp innan du lyfter ur spjälsäng, exempelvis. Små bebisar som kan hålla huvudet stadigt kan dras upp i händerna till sittande inför lyft.
  • Lyft från bra höjd. Använd skötbord. Det är skonsammare att lyfta från skötbord än från golv.
  • När kroppen säger ifrån bör du begränsa ditt bärande
  • Tänk på att vikten ska vara nära kroppen, korta ner hävstängerna och använda dina muskler aktivt

Ett bra lyft med knäböj

Ofta står och faller föräldraergonomin med förälderns benstyrka. Om du litar hundraprocentigt på din benstyrka kommer det vara närmare till hands att göra ett knäböj för att nå ner till barnet. I detta lyft får du bibehålla ryggen förhållandevis rak och får barnet nära kroppen. Belastningen fördelas över flera områden i kroppen. Böjningen framåt för att nå barnet ska ske i höfterna och inte i ländryggen. Ett sämre lyft i det här läget är att böja med raka ben och böjd rygg, vilket ger en mycket högre belastning på ländryggen.

Nackdelen med detta lyft är de som upplever symtom från bäckenbotten. Om du går omkring hela dagarna med en svajig känsla i bäckenbotten kan det hända att du inte är supersugen på den huksittande position som detta lyft innebär.

Ett bra lyft från ”friarställning”

Ett lyft från friarställning (utfallsposition) används med fördel när du inte upplever att din bäckenbotten älskar hukpositionen vid lyftet ovan. Här fokuserar du på att hålla ihop benen någolunda och att ha en rak rygg. Böjningen framåt för att nå barnet ska ske i höfterna och inte i ländryggen, det vill säga att rumpan ska ska bak när du för fram överkroppen. Du kan med fördel sätta barnet på ditt böjda ben inna uppresning. Vid lyftet för du bak tyngden med fokus på att föra hela vikten genom kroppen, från den främre hälen till den bakre, innan du slutligen når en upprätt position med benen parallellt.

Hur mycket kan jag lyfta och bära?

Du som har känningar från bäckenbotten i samband med lyft och bärande känner förmodligen dessa tecken i kroppen:

1. Tunga lyft ökar belastningen mot bäckenbotten

2. Du kan få förnimmelser av att ”allt ska ramla ut” när du lyfter och bär

Det du kanske inte känner till i sammanhanget är att det inte alltid är vikten som avgör hur tungt ett lyft upplevs för bäckenbotten.

Det finns en rad andra faktorer som spelar in. Dessa faktorer är bland annat:

  • din generella kroppsstyrka
  • din bäckenbottens styrka
  • hur mycket du väger/hur högt tryck du har mot bäckenbotten i dig själv
  • din bäckenbottens historia (förlossningar, symtom, operationer etc)
  • din hormonella status (ammande, efter klimakteriet etc)
  • din andningsteknik (tips: andas ut när du lyfter)

Detta har jag skrivit mycket om tidigare i olika inlägg. Bland annat dessa:

Variationen är viktigast

Här ovan är två exempel på förhållandevis ergonomiska lyfttekniker. Naturligtvis ser verkligheten inte alls ut sådär. Du lyfter barn som inte vill bli lyfta. Du drar ut barn från under möbler. Du vrider, böjer och lyfter in i bilbarnstolar. Du kommer omöjligt kunna göra alla lyft ergonomiskt korrekta. Som jag ser det är huvudsaken att du varierar dig. Lyft inte alltid åt din dominanta sida. Vrid inte alltid åt samma håll. Gör inte mer repetativa rörelser än du faktiskt måste. 

Har du andra tips för att lyfta och bära? Berätta!

 (PS: Tack Emelie och Gustav samt Jenny och Frank för bilderna!)

Är det bättre nu?

Jag satt och kollade igenom inläggen som vi publicerat om somrarna tidigare år, och kom över ett inlägg som handlade om krisen i förlossningsvården. Det var den sommaren BB Sohpia skulle läggas ner, och alla de arga BB-marscherna hölls i början av hösten.

Hade det inte blivit bättre?

Innan den här sommaren hade jag en känsla av att det blivit bättre med en del saker. Utbildningsinsatser har gjort stora skillnader som jag märker i mitt arbete. Uppmärksamheten på skador gör att det sker mycket aktivt förebyggande arbete, och det är också lättare att nå behandling för missade och defektläkta skador. Jag upplever också att det har hänt något vad gäller attityderna, det är inte längre lika dåligt ansett att som jag ”skrämma folk” med att berätta om förlossningsskada.

Men det verkar krisigare än aldrig förr?

Fler förlossningsavdelningar läggs ner, det verkar vara så sjukt mycket brist på barnmorskor att sjuksköterskor anställs för att göra deras jobb och… kvinnosjukvården verkar fortsatt så lågprioriterad? Och om det inte finns personal, eller för den delen platser att föda på – vad gör utbildningar och attitydförbättringar för skillnad? Är det kris, är det kris liksom. De som kommer i kläm är ju kvinnorna.

Så här skrev jag för två år sedan:

Bakgrunden till förlossningskrisen är att vi som födande kvinnor

1. Till att börja med inte har rätt till ”informerat belsutsfattande” vad gäller vårt födande
2. Inte vågar lita på att det finns plats för oss när vi ska föda.
3. Inte kan lita på att det kommer finnas personal tillräckligt, för att ha möjlighet att ta tillvara våra önskemål och behov av stöd.
4. Inte kan lita på att framfödandet inte kommer stressas fram och att vi kommer få det perinealskydd vi har rätt till.
5. Inte kan lita på att den som ska sy ihop oss om vi brister har MVG i bäckenbottensuturering.
6. Inte kan lita på att vi kommer få en adekvat eftervård där inte ”allt är normalt, det blir så när man fött barn, gå hem och knip” är ledorden.
7. Inte kan lita på att våra behov om fungerande sex- och samliv, kontinens och förmåga att vara fysiskt aktiv kommer tas på allvar av kvinnosjukvården då vi senare söker vård.

Jag skrev att förlossningskrisen var en förtroendekris.Vi kvinnor blir inte tagna på allvar och våra behov inte mötta.

Har det blivit bättre?

Har det blivit bättre vad gäller informerat samtycke och patientdelaktighet i beslutsfattande? Jag tror att det KANSKE har blivit det, i alla fall när det kommer till att välja förlossningssätt efter en skada. Att välja kejsarsnitt tror jag fortfarande är svårt, va? Och beslutsdelaktigheten under förlossningar är fortfarande inget att hurra för va?

Mindre oro för platser och antal barnmorskor?

Det verkar vara knackigt på den punkten va? Hur är det nu i sommar, är ni som är gravida oroliga för att få plats och för att få tillgängliga barnmorskor? Ni som fött, har det känts stressigt och har någon av er upplevt att förlossningen forcerats för att skynda på?

Bättre undersökningar och behandlingar?

Jag tycker mig höra att fler och fler blir undersökta både vaginalt och analt, får ordentlig bedövning inför undersökningen och att allt fler barnmorskor får vidareutbildning i suturering av skador? Stämmer det?

Bättre eftervård?!

I alla fall här i Stockholm har det varit ett ganska omfattande arbete för att förbättra eftervården. Det har verkligen satsats på att barnmorskor inom mödravården ska göra bättre uppföljningar, och jag tycker mig märka effekten av detta hos mina patienter. Hur är det i övriga landet? Och Stockholmare, håller ni med mig om att det blivit bättre?

Jag är försiktigt positiv

Jag har varit försiktigt positiv och tyckt att det händer grejer! Men när det kommer såna här somrar, där det blir så väldigt, väldigt tydligt att förlossningar lågprioriteras (och därmed blir kvinnors hälsa och livskvalitet satt på spel). Då tappar jag lite tron på att det faktiskt går framåt.

Vad du som anhörig behöver veta

Random bild på oss, hehe..

Varje sommar får jag mejl och kommentarer från människor som berättar hur semester sliter på deras hälsa på grund av de anhörigas bristande förståelse. Jag tänkte därför ge en lite grundläggande lektion i ”Vad du som anhörig behöver veta om besvär och smärtor från bäckenregionen”. I det här inlägget kommer jag främst rikta mig till dig som är anhörig till en person som fått sina besvär i samband med graviditet och förlossning, men en del av principerna kan överföras rakt till något annat tillstånd i samma region. Jag vet naturligtvis att alla inte lider av exakt allt som kommer här nedan. Och självklart kommer jag inte heller kunna omfatta allas problem i detalj. Ni kommer behöva kommunicera, så att du får en adekvat bild om hur problematiken ser ut för just din anhöriga!

Besvärens art

I bäckenregionen finns leder, muskler och nerver. I bäckenet finns tre leder, dessa kan vara smärtsamma hos under och efter graviditet. Besvär med bäckenlederna ger ofta smärta vid långvarigt stående, gående och vid vissa rörelser. Här finns mer information om bäckensmärta under och efter graviditet. Musklerna kring bäckenet kan  vara smärtgenererande på olika sätt, bland annat beskrivet här. Inuti bäckenet finns bäckenbotten, en grupp muskler som hänger som en hängmatta inuti bäckenet. Denna hängmatta utgör själva botten i bäckenet, och det är bäckenbotten som håller upp hela bukinnehållet mot tyngdlagen. När en kvinna är gravid och föder barn påverkas bäckenbotten i stor utsträckning. Det finns olika slags skador som graderas från 1 till 4 samt levatorskador. Det finns personer som får dessa skador och som blir väl lagade efter en förlossning. Det finns också en stor grupp kvinnor vars skador inte lagas väl, eller som får skador som inte går att laga. Dessa personer får leva med muskelbortfall i bäckenbotten, och detta ger ofta symtom. Övriga muskler får jobba kompensatoriskt, detta kan skapa smärtor och överbelastningsbesvär. Det kan innebära att bäckenbottens kvarvarande fungerande muskler orkar med sitt jobb bra en viss tid, men inte en stund senare. Muskelsvaghet eller muskelbortfall i bäckenbotten ger också ofta upphov till urininkontinens eller anal inkontinens. Rädsla för att läcka och läckage i sig är en känd källa till livskvalitetssänkning för kvinnor. Framfall är en annan slags besvär som drabbas kvinnor och som kan ge en rad olika symtom i form av obehag, tömningssvårigheter eller läckage.

Lite kort fakta

  • Upp till 67 % av alla kvinnor som fött barn lider av någon slags bäckenbottendysfunktion. Bäckenbottendysfunktion är paraplybegreppet som omfattar inkontinens och framfall av olika slag. I den generella kvinnliga befolkningen är en av tre kvinnor drabbade.
  • Kvinnor som har fött barn lider av sänkt livskvalitet på grund av bäckenbottendysfunktion.
  • En stor andel av kvinnor med besvär från bäckenbotten slutar med träning som de egentligen gillar och trivs med, på grund av obehag och rädsla för att kissa på sig eller förvärra sina besvär.
  • Minst 8 % av alla kvinnor har kvar sin bäckensmärta (tidigare kallad foglossning) efter graviditet.

Vad du behöver känna till

Graviditet och förlossning sliter på kroppen. Ibland uppstår regelrätta skador, skador som är att likställa med omfattande idrottsskador. Problemet med kvinnohälsarelaterade skador är att den skadade individen ofta inte får behandling som en viktig fotbollsprofil, utan ibland bemöts slarvigt till och med från vårdens håll. Skador som inte blir behandlade fortsätter ofta att ge problem på lång sikt. Det finns naturligtvis tillstånd som kan självläka, men långt ifrån alla tillstånd försvinner av sig själva med tiden. Smärta föder också smärta. Kroppen försöker ofta kompensera för bortfall med annan spänning, vilket i längden kan leda till andra smärttillstånd.

När jag frågar kvinnor vad de önskar att deras anhöriga ska veta berättar de

  • Att deras hälsotillstånd varierar utifrån menstruationscykel, ansträngningsgrad och dagsform. Deras funktionsnivå kan förändras från dag till annan.
  • Att det inte är självklart att de kan leka med sina barn, springa, gå, stå eller ens blåsa upp ballonger obehindrat.
  • Att hushållsarbete som kräver långvarigt stående eller tyngre lyft kan vara provocerande för besvären.
  • Att de behöver få tid, tillfälle, ro och andra optimala förutsättningar för att kunna tömma tarmen. Förlossningsskador kan ge både svårigheter att hålla avföring, men också att få ut avföring. Om en person inte får bajsa när hon behöver kan det bli svårt att bajsa nästa gång. Avföring som blir kvar i tarmen skapar gaser, gaser som inte alltid (eller ens ofta) går att hålla inne.
  • Att kroniska eller tillfälliga smärtor påverkar både humör, lust att göra saker samt sätter ner orken. Att ha ont gör en trött.
  • Att även om besvären inte syns eller märks, så kan de begränsa individens liv i stor utsträckning.
  • Att en del av den sexuella identiteten kan vara stukad i och med besvären. Att sex som gör ont är väldigt avtändande, och att lusten kan bli nedsatt. Att den sexuella funktionen kan vara nedsätt även om lusten inte är det. Hör ni, här kan det vara så stora skillnader. Prata om det!
  • Att många är traumatiserade av händelseförlopp och tidsperioder av mycket lidande och att de dels kan behöva sörja men också få prata mycket om det hela.
  • Att full fysisk aktivitet en dag kan ge ett smärtpåslag nästa dag.
  • Att lida av smärta och besvär betyder inte att personen ifråga inte är tacksam över ett friskt barn eller något annat. Däremot kan besvären göra att en efterlängtad föräldraledighet upplevs som helt förstörd.
  • Att behov som rör kiss, bajs och  i området aktuell hygien i akuta lägen går före allt annat, även före barnens behov. Det går inte att trösta, snyta eller byta på barn när behoven pockar på akut.
  • Att rädsla för att behöva gå igenom detta igen, eller få förvärrade besvär, kan förhindra önskan om fler barn.
  • Att allt inte blir bra i ett trollslag, bara för att kvinnan går igenom en operation för att fixa problemen. Att rehabperioden kan vara lång, och att allt kan kännas värre än innan under den första månaden.
  • Att hela känslospannet av negativa känslor kan finnas runt hela traumat och att risken för postpartumdepression eller vanlig depression är högre i dessa grupper.
  • Att det kan vara en oerhörd stress att gå stan eller åka på utflykt om inte allt känns okej. Att det är ännu värre att behöva ha stenkoll på alla tillgängliga toaletter inom en viss radie ”ifall att”.
  • Att det kan vara otroligt frustrerande och ledsamt att inte vara sig själv och att inte kunna det en brukade kunna göra med sin kropp. Att det finns en sorg i att ha förlorat en del av sig själv i processen.
  • Att kvinnan ofta skyller alltihop på sig själv och sin (o)förmåga att vara kvinna, gravid, förlöst och sedan mamma.
  • Att det finns en hopplöshet i att inte bli bra bemött, ibland varken inom vården eller av anhöriga. Att få förstår, och att hon ändå blir tvungen att berätta vitt och brett om privata saker i olika sammanhang.

Vad du som anhörig kan göra för att underlätta

  • Hitta ett sätt som fungerar vad gäller kommunikation om dagsform. Vill och kan hon vara aktiv idag? Kräv inga detaljerade rapporter, men lyssna på svaret och ta det i beaktning.
  • När din anhöriga behöver gå på toaletten, samla ihop alla barn och gå åt sidan. Ingen ska knacka på dörren, ingen ska stressa och ingen ska fråga varför det dröjer.
  • Köp bra toalettpapper. Mjukt och ändå tåligt. Ha gärna våtservetter tillgängliga.
  • Om humöret tryter och det inte kan förklaras på annat sätt, fråga om din anhöriga behöver en värktablett, en värmedyna och en stund på soffan.
  • Fråga om personen vill prata om sina besvär, och se till att lyssna. Har ni inte en sådan relation, men personen verkar ha behov av stödjande samtal – se över om du kan hjälpa med barnpassning eller annat och uppmuntra till professionell samtalskontakt.
  • Var en stödjande anhörig vad gäller vårdkontakter. Fråga om du ska följa med. Om det inte är aktuellt, se till att ge ditt bästa av stöd, tröst eller kärlek efteråt. Ingen är så skör som den som precis gått igenom en obehaglig gynundersökning.

Fyll på listan i kommentarsfältet!

Vad kan dina anhöriga göra för att underlätta för dig?

Vad vill du berätta för dina anhöriga?

Tips! Skriv ut och ringa in de saker som du tycker att är extra viktiga för din anhörig att veta. 

Referenser:

Småkakor till elvakaffet?

Mia och jag har lite olika preferenser när det gäller fika, och Mia gillar verkligen småkakor. Hon uppskattar att få en lite småkaka till sitt förmiddagskaffe så här på sommaren, och eftersom vi har en hel del olika bra småkaksrecept så tänkte vi tipsa! Kanske finns det fler som drömmer om långsamma kaffestunder med en liten kaka i fred från barnen?

Stoppljuskakorna som vi tipsade om häromdagen. Roliga att baka med barn, och uppskattade av alla!

Små skurna syltkakor som också passar utmärkt i en del av ett sensommarkalas.

Småkakor med jordnötssmör

wpid-img_20141119_103741.jpg

Mias ginger biscuits. De här är typ lika enkla att göra som chokladbollar och blir jättegoda!

wpid-DSC01074.jpg

Nötchokladsnittar

wpid-img_20140827_131656.jpg

Märtas är vår bästa kaka av alla. Sååå enkla och så goda. Faktiskt gillar vi dessa bättre än många andras favoriter bland de skurna kakorna, kolansnittarna.

wpid-DSC00806.jpg

Toscagrottor

wp-1451650156049.jpeg

Mördegstrekanter med svartvinbärsmarmelad

wpid-20150729_114005-01.jpeg

Vilka är dina bästa småkakor? Berätta!

Holistisk kvinnohälsa 

Jag satt och pratade med en vän och kollega angående vårt jobb som fysioterapeuter inom kvinnohälsa en eftermiddag. Hon berättade om ett möte hon haft med en person som jobbar mycket med kvinnor inom träning och friskvård, och hur den här personen nästan haft en hånfull inställning till vårt arbete. ”Ni har handskar och glidmedel och jobbar med bäckenbotten, men vi inom vår bransch ser till hela kvinnan”

Ser vi inte skogen för alla träden?

Ser vi kvinnohälsanischade fysioterapeuter inte människan, utan typ bara hennes bäckenbotten? Det är klart det finns patientmöten som jag i efterhand kan tänka att ”kanske skulle jag lyft blicken och också undersökt eller pratat om det här eller det där…”. Vi, liksom alla andra, är inte ofelbara naturligtvis. Men tro mig. Även om jag ju gillar mina patienter så är mitt mål är att aldrig träffa dem igen. Jag vill att de aldrig mer ska behöva se mina handskbeklädda händer och min glidmedelsflaska. Jag vill ju att de ska springa och träna. Leka, busa och hoppa. Skratta, blåsa ballonger och bära barn. Det finns inget som helst egenvärde med att ha en bäckenbottenfysioterapeut. Målet är ju att kunna komma ut livet, utan behov av mig eller mina kollegor.

En icke fungerande bäckenbotten påverkar allt

Vi vill att kroppen som bäckenbotten hör till ska fungera. När jag ger bäckenbottenrehab pratar vi ofta om hållning, andning, ergonomi. Om lyft- och bärteknik, om benstyrka. Om att starka armmuskler ger en mindre belastning mot bäckenbotten i vardagens lyft. Vi pratar dessutom om sex, kiss och bajs. Inne på mitt behandlingsrum gråts det. Det skrattas. Det är nervöst sammanbitna miner. Det kommer upplyftande skratt. Hela individen får plats.

Men ingen kan göra allt

Det finns en ganska tydlig begränsning inom sjukvården, vad våra resurser och vår tid räcker till. Jag brukar ofta ha minst 100 pågående patienter samtidigt, för det är så systemet rullar. Det finns MYCKET som jag inte kan hinna med med alla dessa, även om jag försöker göra mitt allra bästa. I den ekvationen kommer kanske att jag få begränsa mitt fokus till bäckenbotten, i och med att jag vet att ingen kan ersätta just den uppgiften. Det finns andra professioner som kan göra kompletterande insatser. Ibland behöver vi förlita oss på dem.

Vi ÄLSKAR samarbeten och vi älskar ömsesidig förståelse

Jag skulle naturligtvis älska att ha enormt mycket mer resurser. Om jag fick bestämma så skulle alla mina patienter träffa mig tätare än vad jag ofta har möjlighet till. Då skulle jag hinna med både fler britsbehandlingar och bättre träningsuppföljningar. Men oavsett mina eventuella insatser så behöver vi alla ha ett sammanhang som är större än oss själva. Många av mina patienter skulle också behöva ha en outstanding kirapraktor och vissa skulle behöva gå på regelbunden massage. Många skulle behöva stöttning i sin träning av en kvinnohälsakunnig träningsperson, individuellt eller i grupp. Både för att få dagsforms-guidning och en tät återkoppling på teknik och när det är dags att stegra svårighetsgrad. (Här är kunskapsnivån avgörande för mig dock, blir inte ett dugg imponerad av träningspersoner som ger vanvettiga råd till kvinnor med bäckenbottendysfunktion…)

Ingen One Man Show

Jag tror för inte en sekund att en bäckenbottenfysioterapeut är den enkla och enda vägen till perfekt kvinnohälsa.  Mina patienter får ta ett stort ansvar för sin rehab själva. Jag blir så otroligt glad när mina patienter berättar att de hittat vägar och sätt att få hjälp med sin rehabprocess på annat håll, som ett komplement. Länge har fysioterapeuter varit otroligt dåliga på att ta plats och visa vad vi kan. Eventuellt kan det då verka lite skrämmande för aktörer som länge haft en paradplats på arenan för kvinnohälsa. Men vi måste alla bli bättre på att brygga broar och hjälpas åt. Vi vill ju alla åt samma håll!

Tankar om holistisk kvinnohälsa

Livet med tre barn – Waldo 9 månader

Waldo

Waldo blir idag nio månader! Han är ingen liten bebis längre, utan han är en person som med nyfikenhet och frustration tar sig fram här i livet. Han går längs med möbler, ställer sig upp mot allt och släpper och står utan stöd korta stunder. Han travar på med stöd av en person eller av en möbel eller vagn (även om vi inte har någon sån där bra lära-gå-vagn). Han har blivit lite tystare vad gäller ord, alltså för en månad sedan så försökte han mer med att säga ord. Nu känns det som att det är något annat i utvecklingen som dominerar. Men han har börjat försöka härma efter vårt stödtecken för ”all done” och det är så himla gulligt.

Wollmar och Wilfred

Alltså, det här med att ha långsemester med hela familjen är ju både mysigt och lite påfrestande. Ni vet ju hur det är. Men stundtals har vi det så himla mysigt och att vara fem i familjen där här sommaren är en riktigt bra grej.

Sömn

På Gotland och nu i Finland bor vid i stugor som inte är som hemma. Det är ju själva poängen, nästan. Men det här med att inte ha nattlampa (eller el för den delen) gör att Wilred vaknar och gråter varje natt. Lägg till lite bebis-fas, någon nerkissning och så gör ju att nätterna inte är helt ostörda. Vi har det inte dåligt med sömn, men vi har haft några riktigt dåliga nätter.

Mat

Vi har varit på resande fot i några veckor nu och det blir inte helt genomtänkt bebismat, alltid. Waldo äter det vi äter, och det funkar. Vi har inte tillgång till stavmixer eller så, så det blir mest plockmat. Det funkar.

Föräldrarna

Det märks att vi har tre barn nu. Det är mysigt på så många sätt men det märks också att vi är i minoritet. Det är inte lika enkelt att få till träning i trädgården eller bullbak i sommarstugeköket. Det är en liten omställning. På vissa sätt är det som att backa till småbarnsåren med Wollmar och Wilfred, på vissa sätt är det enklare och på vissa sätt svårare. Alltså att ha en bebis som kräver konstant översyn är ju en sådan sak, en vuxen går ju alltid åt till Waldo. Samtidigt som han ju också ”bara kan hänga med” i sele på ryggen, så att vi ändå kan gå pokemonpromenader eller spela boll med storgrabbarna.

Ni andra med bebisar, hur har ni det?

Postpartumkroppsresan del 9

Nu har Waldo varit lika länge på utsidan som han var på insidan. Jag tycker att det känns så skevt, det här med tiden. Dels: Har vi inte haft Waldo alltid? Vad knäppt det är att veta att vi inte ens hade honom förra sommaren. Men också: Va, han föddes ju IGÅR?

Kroppen

Jag har jag kommit till någon slags ”aha, så här är nog kroppen nuförtiden”-status och det känns okej. Jag hoppas kanske fortfarande på lite mer återhämtning av maghuden och tror kanske inte riktig på att det här är min slut-steady state-vikt. Men kroppen fungerar och det hela känns helt okej.

Magen

Jag gjorde en story-grej på instagram häromdagen, om magmuskeldelningar och visade hur man känner efter en delning. Mitt slutresultat verkar vara yttepyttelite mer än efter Wilfred, ca 2 fingersbredder över naveln och en under. Det som är skillnaden nu är nog precis i navelhöjd, där är det lite bredare än förut. Det är inget som medför någon som helst funktionsnedsättning för mig.

Amning och hormoner

Nu är det nog sista sucken för dag-amningen. Bara för några veckor sedan ammade han ändå någon eller några gånger per dag, men nu de senaste gångerna vi har testat har han bara bitits och sedan inte alls varit intresserad. På natten ammar han fortfarande två gånger. Jag måste snart vänja mig av med att bara ha amningslinnen och uppknäppningsbara/uppdragbara tröjor över och kan återgå till vanlig bh och hela garderoben. Känns både kul och lite ledsamt. Jag har verkligen haft oförskämt lite amningsstrul alla gångerna och det har verkligen varit mysigt.

Bäckenet

Jag vågade mig på att springa intervaller då vi var på Gotland, och då hade jag känningar i ena bäckenleden första två intervallerna. Sen försvann det, och det straffade sig heller inget efteråt. Hurra!

Handlederna

Efter en veckas intensiv högläsning (Tack regnig vecka på Gotland) så har vi läst igenom fem böcker, varav en var första Harry Potter-boken. Det har varit såååå mysigt, men mina handleder och tummar tackar ej. Det ser inte ut som att den kommande veckan kommer bli sådär mycket bättre, så… ja…

Jobb

Nu är Joseph hemma och jag kan allt mer lämna över alla barnen till honom och sticka iväg stunder och få lite jobbat. Och även om det är semestertider och vi är allra mest lediga, så finns det vissa saker som jag bara inte kan lämna ogjorda. Framförallt förberedelser inför uppstarten av jobbet i augusti. Inom två veckor borde jag ha fått löst det så att det kommer finnas bokningsbara tider att hitta vid ”boka tid”-fliken här på bloggen.

Trötthet

Semester och vi föräldrar tar sovmorgon varannan dag. Sovmorgon till åtta, Waldo kan ju gärna ta morgon innan sex och storgrabbarna är ju också redo för typ förmiddagsmellis då. Men ju mer vi får sova, desto tröttare blir vi. Sådär semestersega, liksom. Ändå rätt najs.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Läs mer på Bakingbabies

Svartvinbärssaft

Att göra svartvinsbärssaft är busenkelt. Allt du behöver är bären, kastrull, socker, något att sila saften genom och flaska för förvaring. Mina föräldrar har två sammanvuxna svartvinsbärsbuskar som ger hutlösa mängder bär varje år. Som vi skrivit tidigare tycker vi mest om att göra marmelad. Men när barnen får vara med och bestämma vill de ha svartvinbärssaft ”som man får på blodcentralen”. Recept på svartvinbärssaft kommer här nedan och pajreceptet som görs med bärmassan från safttillverkningen finns HÄR.

Svartvinbärssaft (ca 5 dl koncenrat och 3 – 4 l saft):

  • 2 liter svarta vinbär (behöver inte vara rappade)
  • 5 dl vatten
  • ca 2 dl strösocker, vilket motsvarar 6 dl socker per liter avrunnen saft
  • ev. citronsyra

Så här gör du:

  1. Mät upp bär och vatten i en rymlig kastrull och koka upp.
  2. Sänk värmen och puttra i 10 minuter.
  3. Sila saften i omgångar genom en silduk (kostar typ 99 kr på ICA (ställning + duk)). Det går även att sila genom en vanlig kökssil.
  4. Spara undan 3 – 4 dl bärmassa om du vill göra en paj!
  5. Mät upp den avrunna saften och för tillbaka den till kastrullen.
  6. Tillätt socker beroende på hur mycket råsaft som du fått (6 dl/liter avrunnen råsaft)
  7. Koka upp på nytt och koka i ca 2 minuter eller till dess att sockret löst upp sig.
  8. Alt. Smaka av och tilsätt eventuellt citronsyra om du vill ha mer syra i saften
  9. För längre hållbarhet kan en tillsätta natriumbensoat. Följ anvisning på paket vid bruk.
  10. Häll upp på rena, steriliserade flaskor. Är det plastflaskor passar det bäst att hälla kokande vatten i och hälla av efter 5 minuter (OBS! Funkar kanske inte på tunna plastflaskor).

Att bara satsa på överlevnad är inte gott nog

Ofta pratas det om målsättningen att det som ska komma ut ur en graviditet och födsel är en frisk mamma och ett friskt barn. När vi inte tänker så mycket på det hela låter det ju bra, klart att alla ska vara friska!

Risky business

Världen över dör 800 kvinnor dagligen i sviter av komplikationer från graviditet och förlossning. Det är ingen ofarlig sak att föda barn. Men i Sverige, där överlevnaden är bland den högsta i världen, ska vi bara nöja oss?

Jag tänker att den friska mamman också gärna ska vara icke-traumatiserad. Hon ska gärna inte åka från BB med självförtroendet i skorna, sänkt av händelser som kan härledas till personal-, tids- och resursbrist.

Ingen prestation, ingen revansch

För ett tag sedan hamnade jag i en diskussion angående tankesättet att ”få en revanschupplevelse” från en efterkommande förlossning efter en skada eller ett trauma. Man kan hävda att detta urspringer från en slags prestationsbaserad syn på förlossningar. En syn som gör att förlossningsskadade och förlossningstraumatiserade personer känner att de gjort ett dåligt jobb, för att det blev som det blev. Vården behöver ta SITT ansvar över förlossningarna, så att kvinnor inte genomlever trauman under sina förlossningar. Det ansvaret kan inte läggas på individen. Det ska inte handla om en ”duktig flicka”-prestation.

Revansch-upplevelse

Jag själv upplevde att det var viktigt att den första födseln efter sfinkterruptursförlossningen skulle vara en revanschupplevelse. Jag ville verkligen inte föda vaginalt pga risken att spricka upp i gamla skadan och få värre problem än innan, men jag ville få en bättre upplevelse av själva ”få bebis”. Det fick jag. Varför var det viktigt? För att läka lite, inombords, tror jag.

Allt kommer till definitioner…

Jag anser att vården behöver styra upp målen så att resurser läggs på att kvinnor också ska kunna komma själsligt friska från BB. Och dessutom, definiera frisk? Nuförtiden vet vi att även kvinnor som fått grad 2-bristningar under förlossningen kan ha stora besvär efteråt. För en tid sedan ansågs en grad 2-skada vara helt inom begreppet ”frisk” efter förlossning. På många håll lever den synen dessutom kvar.

Patientens mål

Inom rehab ska patienten alltid vara med och formulera sitt eget mål. Hur hade det varit om kvinnor fick vara med och sätta sina egna mål kring förlossning också? På riktigt alltså. Inte bara i något förlossningsbrev som ingen läser eller som någon visserligen läser, men inte har resurser att ta hänsyn till.

Vad har du för tankar om det här?

Hur ser du på revansch-förlossningar? Och hur definierar du ”frisk” efter graviditet och förlossning?

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!