Sri Lanka som gravid

Sri Lanka som gravid

Att resa till Sri Lanka som gravid

Under de här veckorna som gått har ni mestadels fått del Josephs tankar och ord för våra gemensamma upplevelser. Detta beror framförallt på att min mobil inte riktigt velat ta del av det sri lankesiska wifi-utbutdet, den har helt enkelt inte kopplat upp sig. Och när den väl har gjort det, så har min wordpress-app envisats med att inte kunna ta emot text skriven med t9 eller någon annan snabbskrift. Vareviga ord måste alltså bokstaveras fram, vilket är lite väl mycket 90-tal…

Nu är vi hemma igen, och jag har möjlighet att blogga från datorn. Jag tänkte ge er en liten sammanfattning om hur det var att resa som gravid i andra trimestern, och framförallt hur det var att vara gravid på sri lanka. Och så en kortare beskrivning av hur mina vecka 19-21 har varit.

Åkte i andra trimestern

När vi åkte hade jag ganska liten mage, det var fortfarande inte alldeles uppenbart att jag var gravid för ett utomstående öga. Vi hade ju precis varit på ultraljudet, så vi visste att allt såg bra ut med Biggie, men jag kände inte särskilt mycket liv och rörelse imagen.

På flygresan till Sri Lanka var det ingen som reagerade på att jag var gravid. Vi hade skaffat ett flygintyg från barnmorskan, men det var inget jag behövde visa. Jag hade stödstrumpor på flyget enligt rekommendation, det var nog ganska bra. Jag har inte alls varit svullen under graviditeten, men jag vet att jag kunnat bli svullen om fötterna efter långa flygresor tidigare i livet.

Ankomsten

När man landar på sri lanka är värmen det första man slås av. Det är varmt och fuktigt. Första intrycket brukar vara som ett våtvarmt omslag. Värmen har sedan följt oss under hela resan. I Kandy, Josephs barndoms hemstad, är klimatet något torrare och svalare. Det handlar om någon enstaka grad, men det gör att det är lite lättare att röra sig och faktiskt göra saker. Jag älskar Kandy. Svärföräldrarnas hus, staden, myllret, släkten och vännerna. Efter två besök där känns det faktiskt lite som hemma.

Kläder

Sri Lanka som gravid
Så vet man att man har hittat rätt på Sri Lanka!

Men tillbaks till värmen. Kläder med mammamudd är inte the shit i tropiskt klimat. Alltså, ni fattar, byxor som har kanten nere vid höftbenen, och som sedan har en mudd-förlängning som sträcker sig upp över magen. Tajt och tjockt med tyg. Gud i himmelen, så varmt det blir!! Ganska ofta kändes det som att Biggie skulle bli hårdkokt där inne.

Det var också det jag fick mest kommentarer om från de sri lankesiska kvinnorna när graviditeten kom på tal. De nöp lite försiktigt i tyget som satt tajt runt magen, skakade lite på huvudet och sa INTE BRA. Man ska ha stora, vida, lösa, luftiga klänningar. De gravida sri lankesiskorna själva bär klänningar som jag allra mest associerar med nattlinnen. Men oj, vad jag förstår dem!

Kollektivtrafik

Den första veckan på sri lanka var det inte heller uppenbart att jag var gravid när vi åkte kollektivtrafik. Ibland blev jag erbjuden sittplats, ibland inte. Det var svårt att säga om det var bara för att jag var vit och kvinna, eller för att de faktiskt såg att jag behövde det. Senare under resan hände det hela tiden. Jag behövde aldrig stå i många sekunder. Folket visar väldig hänsyn och respekt för gravida. På bussarna finns skyltar som visar vilka grupper som har första tjing på sätena; först kommer buddistiska munkar, sedan funktionshindrade och sedan gravida.

Hänsyn och finkänslighet är också tongivande även när sri lankeser frågar och samtalar om graviditeten. I vecka 20 började folk börja fråga litegrann om jag var gravid eller så, men de började allting med frågan om vi har barn. I vecka 21 och slutet av resan så blev det mer rakt på sak.Bebis? frågar folk och ler stor och pekar på magen. Alla önskar sedan lycka till och välsignelser över fortsatt graviditet och förlossning.

Sunt förhållningssätt

Det sri lankesiska förhållningssättet till gravida känns väldigt, väldigt sunt. Ingen har blivit bekymrad över att vi promenerat kilometer efter kilometer, utan bara konstaterat bekräftande att it’s good for you. Något som kanske känns väldigt universellt och samma som i Sverige är att kvinnorna skrattande kommenterar att man som gravid får äta hur mycket som helst. De tycker att det är viktigt med maten och har också försökt få mig att äta riktigt, riktigt mycket. Sri lankesisk mat är väldigt nyttig, full med färska grönsaker och frukter och en god balans mellan fisk, kött och ris. Inga veckor under graviditeten har jag varit så 100% säker på att Biggie får alla de näringsämnen som hen behöver. Förutom kalcium då. Man äter ju nästan inget bröd och därför inget smör eller ost. Mjölk dricker man bara i te, och jag föredrar ju mitt te svart. Kalciumtabletter har jag därför tagit varje dag, och de dagar jag känner att det blivit lite lite kött/baljväxter så har jag tagit etxra järn. Jag hade bra järnvärde innan vi åkte, 122 (132 hade jag innan graviditeten vid sista blodgivningstillfället), så jag har inte tyckt att jag behöver ta järn varje dag.

När vi var i Trincomalee hände två graviditetsrelaterade stora grejer, det var i vecka 20. Då fick jag min första spontana kommentar om att jag var gravid. Det kändes som en stor händelse.

Matförgiftning

Den andra saken kändes som stor just för att den rörde min allmänna hälsa och graviditeten. Vi fick ju någonslags matförgiftning. Jag kände mig väldigt trygg med att Biggie ändå hade det bra där inne, även jag jag inte fick i mig i princip någonting på över ett dygn. Depåer finns ju att ta av, och kroppen styr ju själv så allt energin går dit den behövs mest, dvs till Biggie. Under några kritiska timmar var det dock skrämmande, för jag började bli riktigt, riktigt uttorkad och jag kräktes så fort jag drack några klunkar vatten. Jag var så väldigt väldigt törstig och började bli orolig över att inte ha tillräckligt med vätska för fostervattnet. Men jag bestämde mig för att ta två teskedar vatten var tionde minut, och efter två timmar var det över. Trots att det var besvärligt med denna magåkomma, är det något jag hellre skulle ta än graviditetsillamåendet. Det är dock första och enda gången vi blivit magsjuka i Sri Lanka, generellt känns hygienstandarden hög. Vi brukar äta från gatustånd, men alltid tillagade grejer. Frukt har vi köpt, sköljt och skalat själva.

Efter magsjuke-dygnet var magen dock väldigt känslig och jag har haft halsbränna nästan varje dag. Jag tänker att väldigt chilistark mat kan vara en del av boven i dramat. Och jag gillar stark mat, och har hellre ätit som vanligt och stått ut med halsbrännan. Avstå från den underbara sri lankesiska maten finns inte på världskartan.

Probiotika

När vi är ute och reser på Sri Lanka tar vi probiotika-tillskott för att hjälpa till att hålla magen i schack. Dukoral och sånt tror vi inte så mycket på och det känns bara onödigt dyrt för det dåliga skydd det faktiskt ger. Probiotika är ju ett kosttillskott och inget riktigt läkemedel, och därför inte rekommenderat till gravida helt enkelt av den anledningen att det inte finns officiella resultat av tillräcklig forskning på hur det påverkar. Men Biggies pappa är ju apotekare i grunden, så efter att han gjort en hel del research kring ämnet bestämde vi oss för att det att det kändes säkert. Det finns forskning som till och med tyder på att bebisen kan få positiv effekt i form av minskad risk för astma och allergi om mamman tar probiotika under graviditeten.

Efter tiden i Trinco åkte vi ju till Colombo, huvudstaden. Det var här som Biggie gjorde tydligt att hen är alive and kicking. Det är egentligen bara några dagars skillnad mellan att jag började känna riktiga sparkar och att Joseph kunde börja känna dem utanpå. Även nu är det bara på vissa ställen i magen där sparkarna kommer igenom ordentligt. När Bigggie rör sig under det området där moderkakan är känns det fortafarnde mest bara som diffusa virvlar inne i magen.

På någon dag blev magen också väldigt stor. Plötsligt blev det som en tydligt definierad ägghalva på magen, en ägghalva med spetsen uppåt om ni förstår hur jag menar. Det har känts knasigt att gå omkring med bikini och en stor mage. Nu är det inte möjligt att någon kan se mig och missa att jag är gravid.

Hemresan

Och sen var det dags att åka hem. Redan i incheckningskön uppmärksammades att jag var gravid. Jag blev tvungen att visa intyget jag fått av barnmorskan. Resan kändes också lite tyngre. Efter att ha fått gå omkring i flipflops, klänning och bikini i många, många dagar kändes det som ett fängelse att ta på sig stödstrumpor, långa jeans och riktiga skor. Det var lite jobbigare för kroppen att sitta så länge och det var svårt att hitta bekväma ställningar att sova i. Jag brukar ju vara så liten att jag kan vika mig dubbel i flygplanssätet och lägga huvudet i Josephs knä och sedan somna gott. Nu måste jag sitta rakt upp och ner.

Det enda riktigt, riktigt konstiga som vi råkat ut för under resan är uppfattningen att gravida ska undvika att äta ananas. Vilket jag INTE har gjort. Alla andra saker på livsmedelsverkets lista över icke-rekommenderade livsmedel har varit mycket enkla att undvika, så vi har inte haft några sådana problem.

Sri Lanka är underbart

Resan har varit underbar som resa i sig. Det har varit tre fantastiska veckor på Sri Lanka, och 3 underbara veckor av min graviditet. Det har på många sätt varit by the book, sådär som det beskrivs att man ska må i andra trimestern; inte för stor och tjock, inte för många graviditetsrelaterade krämpor och inte heller alla besvären från graviditetens början. Så om du funderar på att resa som gravid – just do it.

Vi kommer åka till Sri Lanka igen, var så säkra. Men då ska Biggie få följa med, Biggie som ett riktigt barn. Skumt att tänka på…

Previous

Next

One Comment

  • Låter som att ni haft det superhärligt! Jag läste om någon israelisk studie som visat att probiotika förkortar diareéperioder med några dagar. Jag tror stenhårt på probiotika 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *