Förlossningsberättelser

Två förlossningsberättelser om en och samma förlossning – Mias och Josephs ! Dramatik, glädje… och en sfinkterruptur.

Förlossningsberättelser om en sfinterruptursförlossning

Först kommer Mias förlossningsberättelse. Om du av någon anledning är förlossningsrädd bör du kanske inte läsa, men det avgör du själv. Mias förlossningsberättelse är såklart subjektiv och känsloladdad. Min förlossningsberättelse utgår från mer objektiva anteckningar som jag skrev under förlossningsförloppet. Där och då insåg ingen av oss hur traumatiskt förloppet egentligen var, och inte förrän timmar efter att Wollmar faktiskt var ute visste varken Mia, Joseph eller läkarna hur skadad Mia verkligen var.

Mias berättelse

På lördagen den 29 juli mådde jag ganska bra, högsommar och höggraviditet till trots. Joseph hade jobbat sin sista dag inför semestern på fredagen, och vi hade planerat att ha så mycket sommar och semesterkänsla vi bara kunde mitt i all väntan på bebisankomst. Sagt och gjort, vi tog soppa i termos, mackor och melon och stack ner till Eriksdalsbadet för att njuta av dagen. Vi var där till sen eftermiddag och gick sedan hem. Vi promenerade hem, den sträcka på 3 kilometer som ingått i mina dagliga 5-kilometerspromenader. Hemma så storstädade vi. Jag kände mig både ganska rörlig och stark och skurade badkaret och badrumsgolvet. 

Vi år en god middag och kollade på film senare på kvällen. Jag duschade, rakade benen och hade någon slags föraning, ett behov av att göra mig fräsch och att vilja vara “redo”. 

Innan jag somnade på kvällen chattade jag på Facebook med mina systrar, jag skrev någonting om att förvärkarna den här kvällen hade lite annan karaktär, att jag kanske hoppades att det kunde vara “det”. 

Vi somnade och sov gott. Jag besvärades varken av kliande eller halsbränna den natten. Klockan 01.37 vaknade jag av en annorlunda känsla av smärta. Den påminde om den sortens akuta kramp man kan få strax innan ett riktigt kraftigt diarréanfall. Den smög sig på, ökade i intensitet och minskade igen – allt inom förloppet av någon minut. Jag kände med en gång – det här är en VÄRK. Värkarna började komma regelbundet och två gånger var jag uppe och värmde på vetekudden och kunde med hjälp av den slumra mig bort några tiominutersintervaller. Klockan 04.20 bestämde jag mig för att väcka Joseph, smärtan började bli så pass intensiv att jag inte längre ville genomlida den ensam. 

Jag väckte Joseph, förklarade läget och föreslog att vi skulle gå en promenad. Vi slängde på oss lite kläder och tog sedan Timmermansgatan upp till Hornsgatan, via Mariatorget och Swedenborgsgatan hem. Det var en ljum och otroligt vacker morgon. Jag hade ont och Joseph uppskattade att värkarna kom med något oregelbundna intervall, men 5–7 minuters mellanrum. Vi träffade på en hel del krogfolk på väg hem och hann få några kommentarer. Jag antar att det var ganska uppenbart även för en förbipasserande vad som höll på att hända. 

Vi gick hem igen, och jag var VRÅLHUNGRIG. Vi åt Josephs hembakta variant av “skogaholmslimpa”, en söt och mörk limpa som är vansinnigt god med smör och ost och kaffe. Det låg som en magisk stämning över den där söndagsfrukosten klockan 6 på morgonen. Som en frukost strax innan man ska ut och resa. Nervigt, förväntansfullt men ända lugnt och stillsamt. 

Jag fick ta pauser mellan tuggorna, och vid vissa värkar fick jag ställa mig upp och vanka fram och tillbaks längs diskbänken. Efter frukost tog jag ett varmt bad och lyssnade på 45-minuter sommarpratare. Väl uppe ur badet hade jag bestämt mig för att börja med TENS-behandlingen. Jag hade sedan god effekt av den långt in på eftermiddagen. 

Någonstans här började vi klocka värkarna och insåg att de kom helt regelbundet och allt tätare och att det alldeles inom kort skulle vara tre stycken på tio minuter, det magiska talet då man sägs får komma in på förlossningen.

Jag tyckte inte att jag hade så farligt ont och kände mig smått löjlig när jag ringde in och berättade hur det stod till. Jag blev sjukt förvånad när de svarade att det nog var på gång på riktigt och att jag fick välja om jag ville stanna hemma tills värkarna började bli mer besvärande. Vi kom överens om att höras inom några timmar igen.

Detta var vid nio, och under tiden jag börjat med TENS: en hade vi slagit på “Water for elephants” för att distrahera mig. Men här någonstans gav jag upp, jag hängde inte med för fem öre. Vi gick ut och tog en till promenad, en kortare sväng runt kvarteret den gången. 

Efter det fick jag ringa till förlossningen igen, för nu kom värkarna allt tätare. Även om smärtan var under kontroll, så fick jag ju anta att det var TENS: en som hade god effekt. Vem vill föda hemma i farstun, liksom…

Vi var välkomna in på förlossningen, och började som i en dimma att packa ihop de sista sakerna i BB-väskan. Jag intalade mig hela tiden att vi nog bara var inne för en koll, och att vi nog snart skulle vara hemma igen. 

Vi promenerade till SÖS. Det hade varit ett mål för mig hela tiden, fast mest på skämt. Men smärtorna tillät det, och jag tyckte att vi kunde testa. Vi hade ju kunnat ringa efter en taxi ute på Ringvägen, om det hade visat sig behövas. Jag kände under den här tiden att jag fick ett sånt endorfinpåslag mellan varje värk. Ni som kan ert Södermalm vet att det finns en ganska brant trätrappa upp till SÖS från Ringvägen. Jag kände mig som superkvinnan i det ögonblicket och tog alla trappor i ett svep. 

Sedan kom vi in på SÖS. Här började vi bli grymt nervösa. Vi gick lite fel och tog någon korridor extra innan vi kom på plats. Jag började såklart att ursäkta mig och sa att vi nog kommit in alldeles i onödan. Barnmorskan som tog emot oss förde lugnt in oss på ett rum och bad mig ta av mig undertill och lägga mig ner. Det kopplades på en CTG och hon undersökte mig. 4 cm öppen, här skulle vi visst inte få gå hem. Joseph dunsade ner vår packning i ett hörn och såg nervös ut. Jag fick kränga av mig alla kläder och ta på mig en läcker sjukhusklänning med knappar framtill. Jag skickade triumferande sms till mamma och systrarna, här skulle födas barn!

Klockan var elva när vi kom in. Värkarna blev successivt mer besvärliga, jag fick höja TENS: en till oanade höjder. Det blev omöjligt att sitta still och jag vaggade fram och tillbaka i ett U runt sängen. De gjorde regelbundna kontroller, det gick fortfarande finfint med öppningsprocessen. Klockan två ungefär byttes skift, och en ny barnmorska gjorde en ny vaginal undersökning. Den här barnmorskan, Lisa, tyckte jag verkligen om. Hon var med oss hela det långa eftermiddagspasset på söndagen och kom åter i tjänst på morgonpasset på måndagen. Hon var förtroendeingivande och trygg och var den som tog de flesta besluten som drev förlossningen framåt. Det är så märkligt hur man reagerar i dimman av akut smärta, panik, ångest och oro, men jag fastnade verkligen för att hon var så söt och att hon hade så fin ögonskugga. Hennes ansikte är märkligt inpräntat i mitt minne.

Det är nu det besvärliga börjar. De konstaterar att bebisen ligger fel och inte har möjlighet att sjunka ner med huvudet i bäckenet. Fosterhinnorna har format en blåsa som sticker ut genom öppningen som nu är på 8–9 cm. Hade bara bebisens huvud varit nersjunket hade det alltså snart varit dags att krysta! Men.

Som läget var nu, så måste de försöka med ett manuellt förflyttningsförsök av bebisen. Man ville ta hål på hinnorna och samtidigt göra en manöver för att hjälpa huvudet ner i bäckenet. Risken med detta var dock att navelsträngen kunde falla fram, komma i kläm och orsaka risk för bebisens liv. Därför måste de skaffa fram narkospersonal och stå redo för ett akut kejsarsnitt. Jag hade vid det här laget lagt av med TENS: en, testat lustgas och tackat nej och i stället fått en EDA. Vi fick vänta på att operation och narkos var redo. Läkaren på förlossningen satte in värkförstärkande dropp, inte egentligen för att mina värkar behövde förstärkas, men för att de hoppades att bebisen med hjälp av dessa kunde få skjuts till rätt plats. Väntan på akutförberedd narkos- och kirurgpersonal blev lång, från 14 på eftermiddagen till ca 20 på kvällen. Nu FICK inte vattnet gå, och det spelade ingen roll hur öppen jag skulle bli. Inget fick hända! Vi det här laget var EDA:n underbar, jag hade knappt ont och satt mest i sängen och kände mig fånig. Någon gång här somnade jag nog en stund. Men livmodern är en stor och kraftig muskel, så det är klart att kropp och psyke blev otroligt uttröttade av alla dessa timmar, hur väl smärtlindrad jag än var.

Någon gång under eftermiddagen fick jag två smörgåsar och blåbärssoppa, och regelbundet fick jag saft eller isvatten. Totalt sett under förlossningens alla timmar lev det att jag fick i min fyra smörgåsar, ett glas blåbärssoppa, en kopp kaffe och så saft. Det kändes på slutet, kan jag säga. Lite energi in, mycket energi ut. 

Det var nu dags för försöket att flytta på bebis och ta hål på hinnorna. Jag var öppen 10 centimeter och hinnorna hade bildat en buktande blåsa ut genom öppningen, där man då helst hade velat ha ett bebishuvud vid det här laget. Hade bebisen legat rätt hade hinnorna säkerligen gått redan under eftermiddagen och själva utdrivandet kunnat ske inom kort därefter. Men nu var vi framme vid klockan åtta och rummet fylldes av människor. Personal från kirurg/narkos stod redo utanför dörren. Narkosläkaren kom in och gav mig något förberedande att dricka och gjorde en del tester inför eventuell akut narkos. Joseph fick instruktioner om att om de akut behövde ta min säng och springa, så skulle han byta om till operationskläder och bli ledd till operationsrummet efteråt. Jag blir tillsagd att ligga på rygg med benen på de vedervärdiga gynställningarna. Två barnmorskor stod nu på min vänstra sida och skulle liksom putta på bebisen utifrån. Läkaren satt framför, med instrument och händer in i mitt underliv. Joseph och en undersköterska stod på höger sida. Jag blev tillsagd att slappna av, vilket jag tack och lov har ganska lätt att göra på begäran. Läkaren gav mig beröm för det. Under hela förlossningen sög jag åt mig alla såna beröm som en svamp. Jag hade annars en djup känsla av att allt som gick fel eller var fel, berodde på mig, Ända tills någon dag efter förlossningen förstod jag att allt berodde på olyckliga omständigheter och inte på att jag gjort något fel, alternativt att jag var för gnällig/smärtkänslig/fjompig. Så stack de hål på hinnorna, de tryckte och bände på magen, ut kom klart fostervatten och ingen navelsträng kom i kläm. På några sekunder var den faran överstökad. Jag fick någon belönande klapp, narkos- och kirurgpersonalen smög därifrån. Nu hoppades vi alla att bebisen skulle börja sjunka ner i bäckenet inom kort och alla uttryckte sina förhoppningar om att bebis skulle vara ute innan midnatt i alla fall.

Så småningom var det skiftbyte igen, det tredje skiftet för oss hittills. Och timmarna gick. Smärtan började bli värre och värre. Den här natten var, enligt min uppfattning där och då det värsta med förlossningen. EDA:n tappade sin smärtlindrande förmåga och de fick försöka höja och ändra doseringen vid två tillfällen. När de spräckt hinnorna hade öppningen gått igen litegrann och jag var tillbaks på en öppningsgrad på 7 cm. Värkarna var helvetiska, rent utsagt. Det blev inte bättre av att jag nästan hela tiden var tvungen att ligga ner på rygg, för att de behövde göra CTG-undersökningar i det oändliga. Dessutom hade de satt fast skalpelektroder på bebisens huvud också, så jag var verkligen fast i väggen med tusen slangar och grejer. Jag som ville vara uppe och röra mig så mycket som möjligt! Det kändes som att jag fick tigga mig till att få vara uppe stundtals, och då tog jag tillfället att sitta på boll eller stå med ett gåbord. Efter att jag fått order om att gå och kissa (det fick jag med jämna mellanrum) så vägrade jag gå tillbaks till rummet och vi tog några extravändor i korridoren i smyg. De ville helst att jag skulle ligga på sida med ett ben upp i ett gynstöd, men det gjorde bara ännu värre ont. 

Jag var så fruktansvärt trött, slut, ledsen och hungrig. Jag misströstade verkligen, skulle det aldrig ta slut? Hela natten gick. Jag var åter igen fullt öppen, men bebisen sjönk bara inte ner. Framåt småtimmarna frågade de hela tiden om jag inte började känna någon känsla av att vilja bajsa, något tryck nedåt, något som kan vara ett tecken på att bebis är på plats och vill krystas ut. Men ingenting sådant, bara smärtor i ryggen som fick mig att vilja dö och värkar som var helt utöver allt jag någonsin kunnat föreställa mig. Det värsta var också att timmarna bara gick, men att man inte kunde se någon progress. Det kändes som att smärtan verkligen inte var till någon nytta! 

Det konstigaste som hände under den här tiden var att både jag och Joseph somnade under 20 minuter, som att någon bara tryckt på off-knappen. Jag har ingen aning om hur det gick till, men kroppen måste själv ha gjort ett medvetet val och bara stängt av smärtupplevelsen. Kanske visste kroppen att det skulle komma ännu värre saker, och att jag måste kunna frammana mina yttersta krafter. 

Personalen var aldrig dålig eller dum på något sätt, men jag kände ändå att barnmorskan som hade nattskiftet aldrig riktigt nådde fram till mig. Jag vet inte, men kanske hade hon också kunnat förutse att katastrofen var nära och att det inte var så bra att förlossningen bara tickade på, långt över 24 timmar. När klockan närmade sig sju på morgonen försvann personalen för överrapportering till dagskiftet. När de kom och frågade om vi ville ha tillbaks Lisa blev jag glad. Äntligen någon att känna förtroende för.

Barnmorskan Lisa, undersköterska, en annan barnmorska och läkaren kom in i rummet. Lisa tog befälet och gjorde klart för mig att jag nu varit helt öppen i över 4 timmar, vilket var minst en timme för länge. Man oroar sig då för barnets välmående, och nu räckte inte CTG-kurvan till längre. På CTG: et kan man se bebisens hjärtljud. Dessa hade varit bra under hela tiden. Det hade varit min och Josephs stora tröst och trygghet, genom allt så mådde bebisen bra. På natten hade de velat stänga av ljudet från CTG-apparaten, där man kunde höra bebisens puls. De ville väl inte att något ljud skulle störa mig, om jag eventuellt hade kunnat få en chans att sova. Jag vägrade. Det enda som fick mig att orka fortsätta var de där hjärtljuden. Jag visste vad jag kämpade för! De sa hela tiden att vi hade en ovanligt stark bebis, åh, vad jag älskade att höra det! Men i det här läget räckte varken CTG eller skalpelektroderna för att följa hur bebisen mådde. Det hade gått så lång tid, ännu en gång låg frågan om kejsarsnitt i luften. Nu måste de gå in och ta blodprov på bebisens huvud, genom ett metallrör upp i mitt underliv. Jag kände stressen i luften, läkaren som var inne, barnmorskans bestämda röst. Jag var så himla slut! Två gånger tog de om proven och mätte bebisens laktatnivåer, alltså hur mycket mjölksyra, syrebrist och stress som bebisen utsattes för. Båda proverna var över förväntan bra. Läkaren drog slutsatsen att bebisens tålighet för syrebrist berodde på att jag tränat så mycket under graviditeten. Tack gode Gud!

Jag sa flera gånger att jag inte orkade mer. Någon försökte klämkäckt säga att nu började det i alla fall närma sig, snart skulle vi få se vår bebis! Jag var så fullkomligt fysiskt och känslomässigt slut att jag svarade att jag inte brydde mig, att jag ändå ville adoptera bort den. Såklart menade jag inte det, och det förstod barnmorskan också. Men jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Nu var klockan sju på morgonen och de var tvungna att få ut bebisen snabbt. Bebisen var fortfarande långt ifrån bäckenbotten och ett läge där kroppen får krystvärkar. Jag hade fortfarande bara de vanliga värkarna, men blev bokstavligen talat tvingad ner i gynläge på sängen för att kunna börja krysta. Åter igen var rummet fullt med folk. På min vänstra sida fanns undersköterska och läkaren. Mitt framför mig, med händerna in mellan mina ben var barnmorskan Lisa. På höger sida stod en annan barnmorska och Joseph. 

Jag låg och försökte förklara för dem att jag inte orkade, att jag skulle dö, att jag inte ville, att de fick sluta. Men alla svarade bara bryskt att nu måste vi göra det här, och att jag var tvungen att orka. Mitt i alla stress tappade jag liksom bort kontrollen över när värkarna kom och gick. Allt var bara en oändlig dimma av smärta och ångest. Stackarns Joseph fick stå och hålla koll på CTG-maskinens monitor för att följa när jag skulle få värkar. När han såg att de kom fick han nästan skrika åt mig att börja krysta. Jag fick ta ett djupt andetag in, hålla andan, dra in hakan mot kroppen och försöka för kung och fosterland att krysta ner och ut bebisen. De skrek och ropade, hejade och peppade. Det gjorde så sjukt ont och eftersom jag inte hade någon hjälp av krystvärkar fick jag liksom bara krysta på vilja, med de vanliga “bajs-musklerna”. Jag fick hålla på så i 15–20 minuter, sedan satte barnmorskan och läkaren stopp. Nu var det fara för bebisen, nu behövde det gå fort! 

Jag hade i mitt förlossningsbrev skrivit att jag ville undvika att spricka och att jag absolut inte ville att de skulle använda sugklocka. Nu blev de på några sekunder tvungna att förklara för mig att jag inte hade något val. Vid det här läget var jag också så smärtpåverkad och trött att jag svarade dem: Jag skiter i vilket! Jag trodde seriöst att jag skulle dö. På några sekunder var sugklockan monterad och jag fick samma instruktioner om att krysta igen. Jag kände inte när huvudet kom ut och ingen hann säga något heller. Då uppstod nämligen nästa komplikation – bebisen låg felvänd och fastnade med axlarna. Det här uppfattade naturligtvis aldrig jag, och det gick så fort att ingen heller kunde berätta vad de höll på med. Men tydligen fick de hugga tag i bebisen och vrida runt 180 grader för att sedan dra ut honom med full mankraft. Där och då sprack hela mitt underliv, alltså ALLT. Total sfinkterruptur av värsta graden, bland annat. Men just då fattade jag ingenting, och själva sprickandet kändes inte alls.

Jag kändes när det blev alldeles varmt och kladdigt och trycket plötsligt släppte. Bebisen var ute! Nu var klockan 07.57. Jag frågade snabbt om den levde, fick ett jakande svar och föll då tillbaks och i princip tuppade av. Jag hann uppfatta att jag måste opereras och att de skulle kontakta operation. Sedan följde cirka två timmar av total utmattning. Jag kunde inte prata, inte titta på Joseph, orkade inte bry mig om bebisen och ville inte veta vad det var för kön. Jag fick en himmelsk morfinspruta och ville bara vara kvar i dimman. 

Joseph fick bebisen upp i famnen. Hur han fördrev de där timmarna tills jag vakande till liv igen vet knappt han själv. När han såg att jag började vakna något gick han i små cirklar runt min säng och försökte locka mig att titta upp på honom och bebisen. Han berättade efteråt att han var rädd att jag inte skulle vilja ha barnet eftersom jag mådde så dåligt. Hans rädsla släppte inte förrän jag gått med på att låta bebisen läggas ner bredvid mig och jag frågade vad det blev, pojke eller flicka. Då var också personalen snabba på att hjälpa mig att amma första gången. Sedan gav jag tillbaks bebisen till Joseph och fortsatte min dvala. 

Jag låg och väntade på operation. Första beskedet var att de kanske kunde ta in mig för operation vid halv elva. Jag fick varken dricka eller äta något innan dess, och i min halvt medvetslösa tillvaro kändes det just då oändligt mycket viktigare att tänka på saft än att tänka på vår nyfödda bebis. Jag har aldrig varit så törstig i hela mitt liv. Det kändes som att jag skulle dö, igen, fast nu på grund av törst och inte på grund av smärta. Men jag måste ha gjort av med oändligt mycket vätska under förlossningens 30 timmar, och det finns inte ens chans att det jag hann dricka emellan varven kunde väga upp mot det. Joseph och bebisen hade nu fått en säng bredvid min, jag tror att de sov. Timmarna gick och nästa besked var att operationen skulle dröja till klockan ett. Nästa besked var halv tre. Vid fyra-tiden kom de och hämtade mig och rullade i väg min säng. Joseph fick ett hastigt besked om att de inte visste hur länge operationen skulle ta eller när vi fick träffas igen. 

Jag skjutsades i väg och fick första mellanlanda på kirurgavdelningens uppvak där de skulle ta en massa blodtryck, EKG och andra tester. Sedan rullades jag in i operationsrummet, fick flytta över till ett operationsbord, fick en spinalbedövning och fick återigen lägga upp benen i de förhatliga gynställningarna. Jag tror att jag tuppade av där igen, åtminstone minns jag inte mycket av operationen. Någon timme senare, när de rullade ut mig till uppvaket igen hörde jag hur sköterskorna pratade sinsemellan, om mig. Något i stil med att jag var en stackare som inte fått dricka något och att det gått snart 48 timmar sedan min förlossning startade och att det var synd om mig. Då brast det för mig och jag började gråta helt okontrollerat. Jag låg på uppvaket och huttrade av kyla efter operationen, av ångest och smärta och trauma och drog täcket över huvudet och bara grät och grät. Sköterskan på uppvaket hade naturligtvis ingen aning om vad jag hade varit med om och blev något orolig, kan jag tänka. 

Efter 45 minuter ungefär blev jag skjutsad och mött i korridoren av barnmorska och undersköterska på BB-avdelningen dit jag tydligen skulle nu. Jag hade ingen aning om var Joseph och bebisen höll hus, och det oroade mig lite. Samtidigt fortsatte jag bara att gråta och gråta. Barnmorskan som tog emot hade inte heller riktig koll på vad som hänt, hon trodde nog att jag drabbats av en akut isättande förlossningsdepression eller något. 

Jag blev körd in i ett rum och där låg Joseph och sov i en säng, och lille bebisen i en BB-plastlåda. Joseph vaknade till, en undersköterska frågade om vi ville ha mat, jag bad om flera liter saft och sedan blev vi lämnade ensamma. Jag minns egentligen inte mycket av den kvällen, mer än att det var ljuvligt att få träffa vår son, Wollmar! Vid tio-tiden på kvällen började smärtlindringen från operationen släppa och jag fick be om mer, jag fick en morfintablett och senare under natten morfinspruta. Jag sov med Wollmars fötter i mina händer och var ömsom överlycklig, ömsom förtvivlad.

Samma känslor fortsatte under hela BB-vistelsen. För det först hade jag mycket att smälta efter den långa, besvärliga förlossningen. Sedan fick jag inse att smärtan inte skulle släppa i det första taget, och att första tiden som förälder absolut inte skulle bli som jag tänkt. Och ju mer tid som gick insåg jag också vidden av skadorna jag fått, den värsta gradens sprickor i underlivet som i allra sämsta fall kan innebära rektal inkontinens. Smärtan, stygnen, oron och svullnaden gjorde det nästan omöjligt att gå på toaletten, och efter ett par dagar börjar ju även det vara ett ångestmoment i sig. Läkarbesök, massor av kontroller av olika saker av barnmorskorna, besök av avdelningens specialutbildade sjukgymnast och inplanering av regelbundna kontroller under hösten. Jag började ytterligare förstå att kroppen tagit mycket mer skada än vad jag räknat med. All träning utom bäckenbottenträning är förbjuden tills vidare och jag kommer inte få lyfta eller bära något mer än Wollmars vikt under flera månader. Vilket i princip innebär att jag inte kan gå och handla själv eller sköta tvättstugan. 

Wollmar är såklart värd allt. Allt jag gått igenom och det jag fortfarande kommer få hantera under en lång tid framöver, det vägs upp av det underbara i att få ha år Wollmar. Men förlossningen, dess olika skeden och komplikationerna går ändå på repeat i mitt huvud och jag försöker bearbeta det som ett faktiskt trauma. Jag gråter mycket och pratar mycket med Joseph. Under hösten kommer jag också få prata med barnmorskan Lisa som var med under förlossningen, utöver de fysiska kontroller jag ska på. Det känns välordnat och bra med omsorgen från vårdens sida. Och jag hyser inga agg mot personalen eller SÖS i sig, vi är enbart nöjda med bemötande och omvårdnad.

Josephs berättelse

Här ligger nedan finns alltså min förlossningsberättelse. Den är mer saklig och är en förteckning över tider och vad som hände under förlossningens gång. Den innehåller en del kommentarer och tankar (kursiva underpunkter) men är kanske inte så känslomässigt laddad som den skulle kunna varit.
Länken nedan är till en *.pdf som är 17 MB stor. Bara så ni vet.

Josephs Förlossningsberättelse

Edit: För dig som är intresserad, fler inlägg om Mias sfinkterruptursr:

Min sfinkterruptursberättelse i korthet

A walk down memory lane; och varför jag är som jag är

Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Läsarfråga om sex efter sfinkerruptur