Trassel i hjärnan

Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.

Det känns på ett sätt så jobbigt att tiden går, att jag kommer längre ifrån de levande minnena av sjukhustiden. Ja, en del av det är säkert att det redan börjar kännas svårt att Wollmar växer och förändras, att han inte längre är samma lilla räka som den som kom ut.

Det var ju så otroligt underbart, sällsamt, gripande vackert att få världens finaste bebis. På något sätt kanske jag tänker mig att det var SÖS som liksom gav mig bebisen? Att jag är tacksam till dem och uppskattar det de gjorde?

Jag har svårt att gå förbi SÖS utan att vilja smyga in, andas luften, känna dofterna, insupa atmosfären. Ni hör ju, det är lite småsjukt. Vem vill insupa sjukhusatmosfär i onödan, liksom? Jag har inte gått tillbaks dit, men det är nästan så att jag längtar efter återbesöken hos specialistmödravården bara för den sakens skull.

Det känns som att det är något i mig som går förlorat för varje dag som går. Som att om minnena från förlossning och BB bleknar, så försvinner en bit av mig. Fattar någon vad jag menar?

Jag skulle vilja träffa barnmorskan och läkaren som var med under förlossningen också, men det känns mer sunt, som i någon slags traumabearbetande syfte. Som tur är kommer ju barnmorskan ringa mig någon gång under hösten för ett samtal.

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska vrida och vända på tankarna kring det här. Jenny var här en sväng i eftermiddag och hon gav mig ett perspektiv på det hela. Mitt bröllop var en sådan höjdpunkt i livet som var helt igenom underbar. Efter bröllopet hade jag liksom någonslags abstinens i flera veckor, allt det där man hade gått och drömt och förberett inför var så plötsligt över. Här står jag nu, med en kombination av mitt livs värsta och bästa upplevelse, och känner kanske samma sorts abstinens, men den här gången med ångestinblandning. Kan det vara så?

En annan sak som har gripit mig under dagen, min första dag ensam som föräldraledig: Vad katten gör man av tiden? Jag orkar ju inte vara ute och promenera hela dagen. Och litegrann är det ju så att amningen och blöjbytena fjättrar en hemma, eller?

Previous

Next

3 Comments

  • Åh, föräldraledig och fjättrad hemma – jag hade jättegärna kommit och hälsat på dag efter dag (tyvärr jobbar jag och dessutom långt bort). Jag tror därför att man raggar upp andra föräldralediga (eller varför inte gravlediga) i sitt närområde som man kan vara fjättrad tillsammans med.

    • Fina du! Jag antar att det är meningen att man ska träffa alla de där andra daglediga på BVC föräldragrupp och sånt, men de startar först senare… Inte riktigt min grej att ragga andra daglediga på stan, liksom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *