Nystar i trasslet

Först av allt, Note to self: Be careful what you wish for. Jag blev tvungen att göra ett göra ett akutbesök på spec.mödravården idag för att det blev jidder med stygnen.

image

Och.

Det gav inte alls den där känslan av nostalgiskhet över förlossningen som jag hade förväntat mig. Det är ju en öppenvårdsmottagning och stämningen är helt annan från både förlossningskliniken och BB-avdelningen. Jag fick sitta länge i väntrummet och till sist träffa en läkare som hade läst min journal hjälpligt och som gjorde en hastig insats, gav mig en näsduk när jag började gråta och förpassade mig ut i korridoren igen med orden att jag när som helst kunde få ett nytt återbesök.

Dock hjälpte besöket mig att få ytterligare lite mer reda i mitt känslotrassel. Efteråt gick jag till sjukhuskyrkan, tände ett ljus och bröt ihop fullständigt. Där och då insåg jag att jag inte ens tillåtit mig själv att sörja skadorna som jag fått. Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det, stolt över hur jag hanterade smärtorna, stolt över att jag kunde behålla mitt lugn genom allt. Jag är till och med stolt över att jag inte skrek och vrålade, utan att jag var behärskad och tyst, precis som jag önskat. Jag är också stolt över att jag vet att jag var trevlig mot alla genom hela förloppet. Jag är nöjd med stöttningen jag fick från Joseph. Jag tror att förlossningen, liksom andra svåra saker man går igenom tillsammans, kan bli en nyttig erfarenhet som vi kommer kunna hämta kraft och erfarenheter ifrån senare. Jag tycker i stort att det var en häftig sak att ha avklarat.

Förlossningen var ett trauma i sig, det ska jag dock inte förminska. Men ändå, på något sätt kan den få läggas till bland mina minnes-skatter.

Det som kommit i skymundan, framförallt för att vi helt och hållet uppslukades av underverket Wollmar, det är sorgen över de skador som jag fått. Alla man möter frågar hur förlossningen gick och svarar nästan i samma andetag på sin egen fråga – ja, det är ju klart att det gick bra! Och så ger de en menande blick på Wollmar.

Ja. Men.

Det gick inte bra.Jag har flera centimeter djupa köttsår i underlivet som är hjälpligt ihoptråcklade. Det finns ingen som kan säga hur bra det kommer bli. Jag vågar varken titta eller känna efter, jag är superrädd att upptäcka att jag ser ut som ett frankensteins monster. Det är inte lätt att känna sig attraktiv efter en graviditet i största allmänhet, med läckande bröst och degig mage, men ni kan ju kanske ana hur jag känner mig.
Under större delen av graviditeten har jag längtat till att få börja träna normalt igen, jag ha fantiserat och föreställt mig att jag skulle kunna ha med mig bebisen i en babysitter och träna när det är som lugnast på gymmet. Även om det nu mest bara är är under hösten som jag absolut inte får träna, så är det ju inte lätt att veta om min bäckenbotten kommer hålla för löprundor eller hårdare styrketräning ens någonsin.
Och jag vet ju, att alla läkare säger, att är jag inte nöjd med resultatet om 6 månader så kan de operera om mig igen. Men ändå, jag tror vem som helst kan förstå att jag är beredd att gå i sjön om jag kommer bli rektalinkontinent. Det är ju en sak att vara hemma som jag hittills har varit, men vad händer om jag både blir bajsnödig och bär tungt och måste springa till bussen? Jag vet, jag är sjukgymnast, jag vet att bäckenbottenmusklerna går att träna upp. Men tänkt om det inte räcker? Tänk om de inte sytt ihop mig tillräckligt bra?

Jag insåg alltså idag att jag är så FRUKTANSVÄRT rädd och ledsen. Jag grät störtfloder där i sjukhuskyrkan, och jag har gråtit ända sedan jag kom hem.

Det hjälper lite. Att i alla fall ha förstått mig själv.

Previous

Next

8 Comments

  • Hej!
    Har läst er blogg lite då och då sen jag av en slump såg ett inlägg Marie hade på sin sida på fb. Joseph vet vem jag är tror jag 🙂 fastnade för hans brödbak från början men sen va det ju kul att se vad som blev resultatet av er väntan. Stort grattis till söta wollmar!!

    Jag har lidit så med dej. Jag vet allt för väl hur man mår efter jobbiga förlossningar. Jag har 3 barn och ett barn föddes med urakut kejsarsnitt efter 35 timmars värkarbete. Jag blev inte skadad men min son blev, min sista va planerat snitt där allt från graviditeten till kejsarsnitt gick fel och slutade med skadad buk som jag 4 år senare lider mkt av. Jag vet hur hopplöst det känns. Du får mer än gärna höra av dej om du vill skriva av dej. Det är bra att prata, hela tiden.

    Jag gjorde inte det. Men man måste bearbeta för
    det är en sorg trots det lilla underverk man fått
    att inte fått uppleva den där mysiga förlossningen man trodde sig skulle få.
    Kanske känns konstigt att jag skrev till dej men jag hoppas om inget annat att du ska veta att vill du skriva så får du gärna göra det.

    • Tack snälla! Det värmer så oändligt med medkänsla, och det är fint att veta att det finns folk som gått igenom liknande saker och överlevt!! Vad roligt att du följer bloggen, också. Jag ska fundera på saken och lovar att skriva om jag känner att behovet kommer på. Vilket underbart fin och generöst erbjudande! Tack igen!

  • Hej!
    Jag har följt er blogg ett tag och vill tacka er för en blogg som både är rolig, personlig och äkta. Sänder över några peppande tankar och kramar till dig, Mia. Det är klart att du behöver få vara både ledsen, rädd och orolig. Jag är dock övertygad att du kommer att klara det här, och att det kommer att ordna sig. Jag gick igenom en ganska normal förlossning bara ett par dagar innan du (vår lilla Julie föddes på SÖS den 27 juli), och trots att allt gick bra så kände jag efteråt att jag behövde prata och tänka mycket på min förlossning och gå igenom vad som hade hänt, vad som inte blev som jag hade tänkt mig osv. Så jag instämmer med Micalea ovan – prata om det, traggla det om och om igen och tillåt dig att gråta och vara ledsen. Det gör ju inte att du är mindre tacksam eller lycklig över lille Wollmar!

    Linnea

    • Vad roligt att du gillar bloggen. Hur hittade du hit? Coolt att du födde på SÖS och så nära i tiden med oss! Grattis till Julie, vilket fint namn. Det är skönt att höra att även andra med hyfsat bra förlossningar känner behov av att prata och älta det hela efteråt. Hur upplevde du SÖS? Var du nöjd?

  • Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade er blogg faktiskt! Någon gång under graviditeten började jag googla och leta efter gravidbloggar och då hittade jag även er blogg på något sätt.

    Jag är jättenöjd med SÖS. I synnerhet så var all personal vi mötte på förlossningen helt fantastisk. Vi spenderade dock ett dygn på en annan avdelning innan vi fick komma ner på förlossningen. Min förlossning startade med att vattnet gick och eftersom jag hade haft gbs-bakterier i urinen under graviditeten så fick vi inte åka hem och vänta på att värkarbetet skulle starta. Så det första dygnet spenderade vi på avdelning 63 (”Special-BB”) och fick värkstimulerande hormon för att värkarna skulle komma igång ordentligt. Min kropp reagerade nog lite för starkt på hormonet, för till slut var mina värkar så intensiva och gick i ett och avlöste varandra utan att jag fick någon som helst vila mellan värkarna. I det läget (efter två dygn utan sömn och flera timmars intensivt värkarbete) var jag både fysiskt och psykiskt utmattad och tappade så småningom allt självförtroende. Just i den stunden kände jag inte riktigt att jag fick det stöd av personalen på avdelningen som jag behövde just då. Eller egentligen var jag nog för ”snäll” och ville inte vara till för mycket besvär. Jag hade nog kunnat vara tydligare själv med vad jag ville.

    Till slut fick jag ändå komma ner på förlossningen och även om det inte gick att kommunicera med mig under några timmar så minns jag min barnmorska och det otroliga stöd både jag och min sambo Johan fick av henne. Innan hon gick av sitt skift fick jag epidural (av en läkare från Greys Anatomy! – *lustgasdimma*) och då vände allt för mig. Trots att jag från början sagt att jag helst ville undvika epidural så är jag glad att jag till slut bestämde mig för den. Jag fick tillbaka mitt självförtroende och min kraft så att krystskedet fick bli ett fint minne. Även under detta skede hade jag en helt fantastisk barnmorska och sköterska. Så, för att sammanfatta – jag är helt nöjd med SÖS och skulle gärna föda där igen. Sen är jag iofs övertygad om att man blir bra bemött och får lika bra vård även på Danderyd eller KS, men ändå!

    • Men gudars, du har ju också haft en pärs!! Minns du vilke bm du hade? Jag hann ju med några skift och träffa en del… Jag tror säker också att man kan bli lika nöjd varsomhelst, det handlar nog mycket om personkemi och så. Vad härligt att krystarbetet var bra för dig och vad bra att du tog en EDA tillslut=).

      • Hehe, förmodligen är alla förlossningar mer eller mindre en pärs… 🙂 Min första bm kallades Kia, men heter Christina. Hon var även den som tog emot oss när vi först kom dit på onsdagskvällen, så hon hann både gå av sitt skift och gå på en nytt medan vi var där. Min andra bm var Hedvig. Båda var som sagt jättefina. Men som du säger – det handlar nog mycket om personkemi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *