Kroppen

När man mest bara är hemma och skrotar är det svårt att riktigt veta hur det är med sfinkterrupturens värsta konsekvenser – inkontinens för kiss, avföring och gaser. Jag menar, om man har tid att gå på toaletten så snart behovet uppstår är det svårt att veta hur man har det med förmågan att hålla sig.

Nu har vi verkligen satt min kropp på prov – åkt tåg länge, delat hushåll med många personer med bara en toalett tillgänglig, haft sällskap och besökare nästan oavbrutet och så.

Och det går bra!

Jag har haft lite småångest över det här, jag menar – jag vill inte gå tillbaks till jobbet så småningom med besvär av att inte kunna hålla mig när det kniper. Så kan man ju inte leva.

Så nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått.

Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än (och helt helt kommer det ju inte bli förrän efter den nya operationen…). Och jag vet ju fortfarande inte om bäckenbotten kommer kunna hålla emot om jag hoppar, springer eller studsar. Jag kan tänka att det kommer göra väldigt, väldigt ont efter första joggingturerna i början, när jag sen får börja med det.

Men tack TACK TACK och lov, så börjar jag kunna se lite ljust på framtiden och kroppen igen.

Previous

Next

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *