End of the line

Hmmmmmmm. Jag känner mig lite vilsen i tankarna igen.
Vi har haft en förmiddag på SÖS. Först ett besök hos kuratorn och sedan en träff med läkaren som var med på förlossningen.

Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin. Jag kan gå vidare. Joseph har också kunnat släppa sina skuldkänslor av att inte ha stoppat och krävt något alternativ. Vi kan gå vidare nu, utan posttraumatisk stress. Jag kan känna sorg över att det blev som det blev. Också en pågående oro/stress/ledsenhet över de pågående fysiska besvären jag har, men det är ju för att jag faktiskt fortfarande är mitt i det. Dessutom kommer troligen massor av de här tankarna och känslorna aktualiseras igen om det blir dags för ett syskon till Wollmar. Men för nu tror jag att vi kan gå vidare, utan bestående psykiska men.

Vi kände inget behov av att boka något återbesök med kuratorn. Dock ska hon ringa så att vi kan prata om möjligheten att gå vidare med en patientskadeanmälan eller så. I så fall kunde hon hjälpa till.

Det jag känner mest vilsenhet kring är hur jag tänker och känner kring samtalet med läkaren. Hon var väldigt trevlig och tillmötesgående och hjälpsam (det ingår ju inte ens i hennes arbetsuppgifter att ta såna här samtal). Men det går ju inte att få några raka svar. Ja, jag var öppen för länge. Eventuellt hade allting gått bättre om jag hade fått börja krysta tidigare (eftersom jag ändå inte hade några krystvärkar så spelar det ju liksom ingen roll när krystandet skedde.) De satte in värkförstärkande droppet när Wollmar låg fel och de önskade att han med hjälp av extra starka värkar skulle puttas rätt. Det hade eventuellt hjälpt om de hade höjt droppet ytterligare under den där långa natten, så hade förloppet gått fortare sedan när han skulle sjunka ner. De hoppades ju hela tiden att allt skulle gå bra och att han skulle hamna rätt, sjunka ner och att han skulle komma ut utan besvär. De ville inte snitta bara för att det eventuellt skulle finnas en risk för allvarliga bristningar, allt hade ju kunnat gå bra. Ja, det var en natt då det var många förlossningar pågående samtidigt, men hon kunde inte säga om just vår barnmorska var extra stressad. Jag förstår deras känsla av att vilja låta förlossningen ha sin naturliga gång. Om det är ungefär fyra procent som drabbas av allvarligare bristningar, då är det ju 96 fall av 100 som faktiskt går ganska bra i det avseendet.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Såklart inte att de på rak arm skulle sagt att de gjorde felbedömningar och ta på sig skulden, det förstår jag med. Det är ingen enkel sannolikhetsmatematik med förlossningar. Men ändå. Jag tror inte att jag vill ha en syndabock, det är inte det. Utan det är bara svårare att se mig själv som en i den olyckliga statistiken där något oförhappandes gick snett.

Jag förstår att det är här vi står nu och att jag helt enkelt måste släppa det. Det gick snett av oklar anledning och så är det med det. Här står jag nu med en medicinisk komplikation efter min förlossning, men förhoppningsvis slutar allting bra ändå för mig med tiden.

Jag tror kanske inte att jag kan få ut något från patientförsäkringen genom en patientskadeanmälan, eftersom jag inte exakt kan påvisa vad det var som gick fel. Samtidigt vill jag ändå skriva en sådan, tror jag, för att liksom sammanfatta och sätta punkt. Ett sista steg i bearbetningen, kanske.

Kuratorn ska ju återkomma om just detta, jag ska höra vad hon tänker.

Vi har ändå blivit väldigt bra bemötta och fått bra stöd nu efteråt. Läkaren skrev ner en hel del av våra funderingar  och förbättringsförslag och skulle vidarebefodra dessa. Det gällde bland annat att vi hade önskat att få information om när förlossningsförloppet övergick från att vara normalt till att vara komplicerat. Och att jag hade önskar att någon satt sig ner och samtalat med mig om skadornas omfattning i samband med operationen eller strax efteråt, inte så sent som dagen efter. Dessutom hade det varit bra att få information om att stygn kan släppa och såret kan gå upp delvis och vad man kan göra för att undvika detta. Jag tyckte att det var så sjukt obehagligt första gången det hände.

Ja. Här är vi alltså nu. Något samtal till, kanske en patientskadeanmälan. Sen är det dags att sätta punkt och gå vidare.

Previous

Next

3 Comments

  • Jag måste få säga TACK för att du skrivit och delat med dig av detta. Har läst dina första inlägg om sfinkterruptur efter förlossningen.Dina förlossningsskador komplikationer i form av smärta å stygn som släppt låter exakt som mina, och dina tankar är så lika de som snurrat runt runt och runt i mitt huvud sedan förlossningen för sex veckor sen. Lycka givetvis för ett underbart barn,men en sån enorm sorg och ilska för att det blev som det blev. Massa extra besök till gyn och jag vet inte hur många som tittat på ens allra heligaste. Jag grät när jag läste dina ord för det var så skönt att veta att jag inte är ensam, och att du klarat dig genom detta. Tack,detta är ett litet helvete mitt i ens mest lyckligaste tid. Så mycket känslor och funderingar, önskar ingen drabbades av detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *