Du vill inte veta

Jag var på gymmet ikväll och sprang på löpbandet. Precis innan jag klev på kände jag mig lite kissnödig.

Om man nu tänker att man drabbats av en sfinkterruptur för fyra månader sedan, kan man ju vara lite sådär halvrädd för inkontinensbesvär vid hopp och löpning. Då kanske man egentligen inte bör börja sin löpträning lite kissnödig.
Men ibland kan jag bara bli sådär upprörd och småarg över sakernas tillstånd och bara bestämma mig att det här ska min kropp faktiskt klara.

Så jag sprang. Och sprang.
Kissnödigheten höll i sig. Och blev inte bättre av att jag drack 5 dl vatten under träningens gång.
Jag tänkte till och med tanken: Om jag kissar på mig så får jag snabbt som ögat låtsas råka hälla ut min vattenflaska över mig själv, så det inte märks…

Men bäckenbotten höll. Jag är faktiskt redan hemma och har inte gått och kissat än. Kroppen klarar mer än vad man tror.

Okej, jag fattar att man kanske inte ska idiot-knipa och inte kissa. (Även om vi hade lärare på sjukgymnastutbildningen som faktiskt förvägrade oss kisspauser under seminarierna med henne, för att man faktiskt ska klara att hålla sig då och då…)

Men jag blir glad när kroppen funkar. Och jag vill gärna testa gränserna såhär under ganska kontrollerade former i alla fall. Så att jag vet att jag kan lita på kroppen, typ när jag börjar jobba fullt och så. Och när jag ska tillbaks till gynläkaren på 6-månaderskontroll är det ju bra att kunna berätta att sfinkterrupturen verkar ha läkt otroligt bra i alla fall.

Jahaja, Sedär vad ni läsare får stå ut med. Ett helt blogginlägg om när Mia inte kissar. Håll till godo.

Comments (1)

Skönt Mia! Är så glad för din skull!

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.