Nervositeten

Idag har jag varit så nervös.

Uppföljningen på gyn och BARNVAKT.

Läkartiden var dagtid, så Joseph kunde inte vara hemma. Och visst, det går att ha med sig barnvagn och hela alltihopet till specialistmödravården, men det är ganska trångt. Och en tråkig miljö att passa Wollmar i.

Jenny kom hit efter lunch och hängde med Wollmar en stund. Sedan somnade han och jag gick till läkaren.

När Wollmar vaknade var bara Jenny här.
Hur det gick?
Enligt utsago alldeles toppen. Ingen gråt och tandagnisslan alls. Wollmar hade ätit lite frukt, blivit kramad och sjungen för och blivit lekt med.

Min mobil hade lägligt nog hängt sig något alldeles kolofenomenalt mycket, så jag fick gå hemifrån utan att ens ha möjligheten att få sms:uppdateringar. En lätt stressfaktor sådär inför första barnvaktstillfället någonsin. Visst, vi har haft barnvakt här medan vi sovit och Aylin har ju också passat Wollmar medan jag varit i närheten. Men att gå hemifrån och lämna Wollmar… ja, ni förstår. Stort steg.

Gynundersökningen gick väl sådär. Inga katastrofer och inga besked som jag inte redan visste, men ledsamt och jobbigt ändå. Slutsatsen är att jag aldrig kommer föda vaginalt en gång till. Nästa gång (om det blir en nästa gång, man ska väl inte vara för kaxig och ta det för givet) kommer det bli planerat snitt.
Hur det känns?
Bra, tack. Visst. Hade någon kunnat GARANTERA en förlossning utan komplikationer och en ny sfinkterruptur hade jag egentligen gärna gjort om själva upplevelsen. Det hade varit fint att få chansen att faktiskt få en normal förlossning, där man lycklig kan få upp bebisen på bröstet efteråt och få fina mackor och flagga och hela kittet. Jag fick ju varken eller sist.

Men som det är nu tänker jag fokusera på födelarna med planerat snitt: vi vet när vi ska kalla in barnvakt och förloppet kommer vara… ja… planerat och noga övervakat.

Jaja. Nu ska jag göra mitt ytterska för att försöka känna att sfinkteruptur-kapitlet är avslutat. Även om vissa saker aldrig kommer bli som förr och risken för inkontinens egentligen alltid kommer kvarstå om jag slutar bäckenbottenträna. Och hur hela alltihopet kommer reagera på en ny graviditet vet ingen. Men ändå. So far, so good. Jag bajsar inte ner mig och jag kan träna som jag vill.

… och så levde hon lycklig i alla sina dagar…

Previous

Next

6 Comments

  • Skönt att det slutade så bra som det ändå gjorde nu i efterhand, med läkning och så. Skulle du inte reopereras förut? Planerat kejsarsnitt är ändå tryggt. Är inte mycket som kan gå fel, eller ja, det gör ju oftast inte det, så det är ju en tröst i alla fall. Och då får du en bebis på bröstet ganska så snabbt i alla fall men det är klart, man går ju miste om DEN DÄR känslan kan jag tänka mig, den man ser på film och som alla pratar om, när en kladdig bebis är ute efter en lång kamp. Jag var nog så nära man kan komma den ändå, med Emil i alla fall, eftersom att han kom tillbaka in efter ett par minuter. Lite av en lyckorevansch mot tjejernas snitt. Förväntningen som byggs upp medan dom skär i en, rotar runt i magen på en så att man nästan ramlar av operationsbordet, minutrarna tickar på, mannen håller i ens hand och båda bara väntar på att få höra ett bebisskrik… den är fin också. Inte samma grej visst, men ändå. Det blir ändå en stor förväntan som du inte kommer att gå miste om. Förmodligen helt klar i skallen dessutom, så det är ju en fördel. Flaggbrickan fick jag faktiskt efter tjejernas akutsnitt på SÖS. Kändes iofs rätt… makabert att få det men ligga där utan barn. Men det glömdes säkert bort i ditt fall med tanke på allt. Jag fick det inte med Emil så det känns som att det beror på hur mycket uskan har att göra kanske. kram

    • Jo, det var prat om en reoperation. Men de tycker tydligen att man ska leva med en kort mellangård, flikar och glipor – det var i alla fall inget som behövde åtgärdas. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Lite skönt att slippa, tråkigt att inte se okej ut.

      Jag fick ju inga mackor eller flaggor för att jag inte fick äta något efter förlossningen. De frågade om Joseph ville ha, men han tackade nej av lojalitet mot mig…

      Ja, jag tror säkert ett snitt kan bli bra. Du beskriver det fint!

  • Jag är där du var då, nu. Försöker förlita mig på att ett kejsarsnitt blir bra den dagen vi vill ha syskon, men jag sörjer att inte få föda fram mitt barn. Men nu är det som det är, och huvudsaken är ett friskt barn och förhoppningsvis en mamma som mår bättre än sist. Hoppas också på den där fikabrickan den här gången… Kram

      • Jag tror att mycket av min rädsla beror på att jag inte har någon direkt information att gå på. Att jag är rädd att det ska bli en klinisk operation och inte en fantastisk förlossningsupplevelse. Men din förlossningsberättelse var bra att läsa! Behöver ställa om hjärnan att tycka kejsarsnitt är bra. Hade så gärna velat få chansen att uppleva en bra vaginal förlossning, men samtidigt vill jag ju inte riskera ytterligare en skada, speciellt när kirurgen sagt att det blir väldigt svårt att laga och få en fungerande sfinkter som oturen är framme igen. Jag blev väldigt nedstämd efter min skada, bristen på information och dåligt bemötande gav mig PTSD, och när jag läser att risken för förlossningsdepression är större efter kejsarsnitt blir jag orolig. Men det här är frågor jag kommer ta upp med mvc och auroramottagningen när det blir dags för nästa syskon. Än försöker jag bara hitta frid och lycka i att föda med kejsarsnitt nästa gång. Fakta och information är en bra grund!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *