Matvraket W

Nu är Wollmars matvanor åter i fullt kapacitet efter magsjukeharrangen. Eller jag skulle npg våga påstå att han äter mer än någonsin. Sedan är det kanske inte så konstigt i och med att han precis gått genom en vecka då han knappt åt något och det lilla han fick i sig åkte raskt ut åt valfritt håll.
Men man förundras ändå av hur mycket mat en sån liten person kan stoppa i sig.

Igår morse fick han frukost av Mia. Som vanligt, gröt på ½ dl havregryn + aprikospuré. När portionen tog slut  ropa han efter mer. När Mia berätta att det var slut började den lilla läppen darra och sedan kom tårarna och allt som hör till en ledsen Wollmar. Så det fick bli en halv apelsin och sedan var allt förlåtet.
Ett till exempel utspelade sig under kvällsmaten igår. Även då var det havregrynsgröt på menyn, fast detta gången ett riktigt rågat ½ dl mått. Efter portionen var han till synes ganska nöjd. Men när vi började äta vår mat, en Sri Lankesisk kyckling buriyani, så blev hans ögon stora som tefat. Av nyfikenhet av hur han skulle klara av kryddorna och chilimängden (och även för att få lite matro) så fick han smaka. Det gick inte bara bra, det gick bättre än bra. OJOJOJ så han åt. Ärtor, russin, kyckling, ris, allt! Han fick inte särskilt mycket, trots att han förmodligen hade kunnat äta mycket mer, men hela tiden så finns en liten tanke bak i huvudet: ”Han kan ju faktiskt inte äta HUR mycket som helst!”. Eller kan/får han det?

För vi är ju verkligen glada över att han har en sån matglädje. Då klarar han ju att bli sjuk utan någon större påverkan på hans viktkurva, han orkar att vara aktiv och kan vara en mer nöjd och harmonisk bebis. Det är lite lustigt, men det finns en oerhörd glädje i att se sitt barn äta. Vet inte om det är medfött eller någon form av överlevnadsinstinkt men så är det i alla fall. Vi gick på en promenad med kompis L igår. Hon berättade om några vänner som har en 1-åring som bara äter ost och gurka och bästa fall några riskorn ibland. Och det finns ju många exempel på barn som är ”svåra med maten”. Men oavsett så växer alla barn upp och är friska ändå. Man säger att barn i Sverige inte kan svälta bara de erbjuds mat. Det fins något inbyggt i oss som gör att vi äter det vi behöver för att klara oss. Får vi i oss för lite så går kroppen i lågvarv och gör sig inte av med lika mycket. Saknar vi något viktigt ämne blir vi snart sugna på något som innehåller det. Som vuxna kan man köra över detta system genom att inte lyssna på det. Man struntar i att äta för att man inte hinner eller äter för mycket trots att kroppen säger ifrån. På så sätt trubbas systemet av allt eftersom. Men barn är oförstörda och mycket bättre på detta än vi.
Så Mia och jag bestämde oss för att sluta oroa oss över hur mycket han äter. Idag är det för mycket och imorgon vill han kanske bara ha ost och gurka. Det viktiga är att han mår bra och att hans allmäntillstånd inte påverkas nämnvärt av hans matvanor.

Related Posts

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.