Nu är det över

Wollmars besvikelse och ilske-fas över att jag är på jobbet på dagarna är nog över nu. I fredags möttes jag av en glad Wollmar i hallen och fick genast en kram. Sedan dess har han varit min vanliga gosnos. Så skönt!

Det andra som är över är Midnattsloppet. Tjenare, vad roligt det var! Världens himla stämning, bra väder och ett förhållandevis lyckat lopp.
Joseph sprang in på 44.28 vilket är hans personbästa. Jag tog milen på 53.28 och är nöjd jag med. Visst, jag hade nog kunnat pressa mer, men det är svårt att göra det när man inte känner banan och inte är van med loppet som sådant.
Mitt mål var att komma runt och ha kul, och när jag började springa kände jag också att jag ville hålla ett välbekant tempo loppet igenom för att inte dras med och ta ut mig för hårt i början. Vilket jag lyckades bra med. Så jag är nöjd!

Det kändes också fint att få springa runt söder sådär, det är ju hemmaplan.

Och. Jag vet att det kanske inte går att leva på den triumfen i all evighet. Men, för ett år sedan stod jag och hejade på Joseph som sprang. Nyförlöst och med en trasig kropp som ingen visste hur den skulle tåla träning, speciellt inte belastningar såsom hopp och löpning. Jag hoppades så innerligt att jag skulle kunna få springa i år.
Och jag tog mig runt. På en tid jag kan leva med, och med en bäckenbotten som höll hela vägen. Jag var kissnödig när loppet började, och jag höll mig hela vägen runt och hela vägen hem.

Ni ska veta att det ändå är en stor grej.
Tack Gud för en kropp som kunde läka bra, tack för en kirurg som kunde sy ihop så att slutresultatet ändå blev toppen och tack för glädjen i att få springa!

image

Comments (3)

Heja er och heja Mias kropp! 🙂

[…] mål. Efter sfinkterruptursförlossningen satte jag målet ungefär ett år bort i tiden, så att jag sprang Midnattsloppet 2013. Efter kejsarsnittet var jag våghalsig och satte Midnattsloppsmålet bara tre månader bort, […]

Leave a comment