Tidiga förlossningstankar

Alla som är gravida snuddar väl förr eller senare med tankarna på förlossningen.

Jag är ju lovad snitt på grund av tidigare förlossningsskador.

När allt det traumatiska lagt sig kring förra förlossningen kan jag känna att det känslomässigt egentligen hade varit helt okej att föda vaginalt en gång till. Det är ändå en häftig upplevelse. Men rent logiskt är det inte ett alternativ. Spricker jag lika mycket en gång till kommer det inte gå att laga på samma sätt, förmodligen. Och jag har ju haft en oändlig ”tur” som inte fått några större men efter sfinkterrupturen. Jag tänker aldrig chansa så när det gäller min egen hälsa. Jag vill aldrig igen uppleva den där oron för hur livet ska bli när allt har läkt klart.

Redan någon gång under Wollmars spädbarnstid bestämde vi oss för att vi ville ha syskon till honom någon gång. Redan då började jag hoppas på att jag ändå skulle få spontan start på förlossningen den här gången, så att kejsarsnittet skulle vara en följd av en kroppsegen startsignal. Bara av den anledningen att det skulle kännas lite bättre att veta att bebisen verkligen var redo att komma ut. Man säger ju att bebisar som kommer ut efter spontant värkarbete har lättare att få igång både andning och amning,

Men den dagdrömmen stressas lite av att det i sånt fall hade blivit ett akut snitt.

Det är ju fler risker totalt sett med akuta kejsarsnitt än planerade. Och överhuvudtaget är det ju smidigare att åka in till sjukhuset en utsatt dag och tid, än att behöva åka dit i lite halvpanik för att hinna få ett kejsarsnitt innan barnet verkligen bestämt sig för att komma ut. Jag är ju VERKLIGEN angelägen om det där snittet, jag skulle drabbas av råpanik om det fanns minsta lilla risk att bli tvungen att föda vaginalt en gång till. Det är inte värt risken. Av den anledningen vill jag ändå gärna ha ett planerat snitt så tidigt som möjligt. Jag vet att det inte är så enkelt egentligen, men i min familj är det ingen som direkt går över tiden. Min äldsta syster och jag är väl de som fött närmst beräknat förlossningsdatum, och då handlar det ändå om några dagar tidigt. Mamma och andra systern har väl någonslags snitt på tre veckor tidigt.

Så för att faktiskt få ett planerat snitt önskar jag snittdatumet så tidigt som möjligt.

Nu kommer också den här GBS-bakterien in i bilden.

Ska jag (gud förbjude) föda vaginalt så borde jag få antibiotikadropp i några timmar innan barnet tänker komma ut, för att minska risken för att barnet drabbas av allvarliga infektioner. För den sakens skull är ju planerat snitt fantastiskt bra – vi går dit, får droppet i tid om det behövs och sedan tas barnet ut utan risken att gå igenom förlossningskanalen och smittas av mig.
På grund av smittorisken vill jag ABSOLUT inte  ha fått spontant värkarbete eller vattenavgång, för då finns risken att bakterien överförs  trots att barnet kommer ut med kejsarsnitt. Detta är också en bidragande faktor till att jag hoppas på att få tidigaste möjliga snitt-tillfälle inom de normala ramarna. På SÖS verkar det vara 7-10 dagar innan beräknat datum.

Men, då igen: Räcker 7-10 dagar för att mitt snitt verkligen ska bli planerat? Det är ju förstås ingen som kan veta i förväg. En ovisshet som stör mig.

I sammanhanget så kommer också GBS-en in igen. GBS kan orsaka kraftiga sammandragningar och bidra till prematur födsel. Barn födda innan vecka 37 har också mycket sämre förutsättningar för att klara sig utan att få mer eller mindre allvarliga komplikationer om de smittas av GBS-bakterien. Jag måste alltså för allt vad jag är värd försöka se till att inte föda för tidigt!

Så. Vad blir summan?

Jag vill ha ett tryggt planerat kejsarsnitt lagom tidigt, så att inget hinner sätta igång spontant, men inte för tidigt då att man ökar riskerna för bebisen. Jag hade hoppats på ett snitt i vecka 38 eller nåt, men förmodligen planeras det ju in senare, oavsett vad jag vill. Och kan jag gå så nära inpå beräknad förlossning som möjligt, är det ju väldigt bra. Det är ju bara att jag kommer bli mycket mer stressad av förvärkar och kraftiga sammandragningar nära inpå. Kan tänka mig att jag kommer vilja åka in till förlossningen för att kolla att inget satt igång om jag får mycket förvärkar som förra gången. Då kunde jag ju liksom mysa på lite mer förväntan och i lugn och ro tänka ”undra om det kommer sätta igång nu?”. Nu har jag nog inte det lugnet och isen i magen.

Några smarta tankar från er läsare?

Previous

Next

6 Comments

  • Jag har inga smarta tankar, men om vecka 38 känns säkrast med tanke på de andra i din familj som fött tidigare så tycker jag att du ska vara lite tjatig. Får man antibiotikadropp även vid planerat kejsarsnitt?
    Svar på din kommentar: Okej. Det var ju inge roligt om det nu är så. Kan man få det för att man sitter för mycket? Ska kika på youtube när jag lämnat tjejerna idag. Vad är en långsiktig lösning? Är det den där träningen? Har aldrig varit med om något liknande 🙁

    • Man får inte automatiskt anitbiotikadropp vid kejsarsnitt bara för att man haft gbs under graviditeten. Men jag kommer testas för det varje månad. Om jag uppfattat det rätt så kan man dels bli tvungen att äta antibiotika graviditeten ut och/eller få droppet, ifall man inte blir av med bakterien.

    • Att sitta är det tyngsta/sämsta man kan göra för en ond rygg, ffa att sitta med dålig hållning (typ i soffa).
      Träningsprogrammet skickades til dig i torsdags med gick iväg med internpostsorteringen, så det går nog inte superfort.

  • Vet inte om det hjälper – och jag har undrat som sjutton vilken vecka man är i på planerad bf dag? vecka 40? Det står ju inte i någon app! Hursom – har bf 27/4 och vet att planerat snitt blir antingen 15/4 eller 17/4 – dvs tio eller 12 dagar innan bf. Detta är på Huddinge, karolinska!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *