Förlossningsberättelse Wilfred – Mia

Förlossningsberättelse planerat kejsarsnitt

Här kommer min förlossningsberättelse för det planerade kejsarsnittet, då Wilfred föddes i maj 2014.

Fredagen den 16 maj väcktes vi av Wollmar i vanlig ordning. När man redan har ett barn finns inte utrymme för så mycket kontemplation eller nervositet även en så viktig morgon som på dagen för ett planerat kejsarsnitt. Alla vardagliga morgonsysslor avlöste varandra, och helt plötsligt ringde min mamma på dörren. Hon kom som planerat för att ta hand om Wollmar under det följande dygnet.

Vi sa hejdå i hallen och tog våra väskor och gick iväg. Wollmar måste ha känt på sig att något inte var som det brukade, för han grät hejdlöst vilket han inte brukar göra vid avsked som förskolelämningar och sånt.

Det var en solig morgon och vi promenerade till Södersjukhuset. Jag var hungrig eftersom jag inte ätit något sedan kvällen innan, men mådde annars bra.

Vi småpratade en del på vägen dit, men mest bara om den konstiga känslan. Om några timmar skulle vi få träffa vårt andra barn!

Ankomsten till Södersjukhuset

Vi kom till Mottagningen för Planerade kejsarsnitt cirka 10 minuter före utsatt tid (10.30). I väntrummet satt redan ett par klädda i operationskläder och med droppställning och hela alltihop. De var paret innan oss och de sa att det bara väntade på att bli hämtade ner till operation.

Vi möttes strax därpå upp av barnmorskan som välkomnade oss och visade in oss på ett rum. Där fick jag lägga mig och så kände hon på magen hur bebisen låg och mätte blodtrycket. Därefter fick vi båda byta om till operationskläder. Barnmorskan satte en nål på handen på mig och sa att många upplever den smärtan som den värsta på hela dagen.

Sedan fick vi vänta en stund och Joseph passade på att äta lite medhavda wraps eftersom det började närma sig lunchtid och vi inte skulle bli erbjudna någon mat förrän till middagen vid 17.

Nu var det dags!

Och sen så kom barnmorskan och sa att det var dags.

Vi tog hissen ner en våning och visades direkt in på operationsrummet. Jag blev så förvånad, hade varit inställd på att få vänta länge i olika omgångar. Det gick nästan lite för snabbt! Jag fick direkt sätta mig på operationsbordet och de började med alla förberedelser. Känslan var litegrann som i Askungen när alla djuren börjar sy om hennes klänning. Det var så otroligt mycket folk som höll på med olika saker, en febril aktivitet som var som en välkoreograferad teater. Någon satte på en blodtrycksmanchett, någon annan tvättade min rygg, en tredje höll på att duka fram instrument. Flera andra höll på med annat, totalt sett var det nog upp emot 8 personer i rummet.

Sprutan i ryggen

Narkosläkaren började sätta spinalbedövningen. Jag fick sitta på britsen och kuta ihop mig det värsta jag kunde. Barnmorskan stod framför mig och hjälpte mig att påminna mig om att andas igenom smärtan. Läkaren fick tydligen hålla på rätt länge innan bedövningen kom på plats. Det kändes som en evighet, en smärtsam sådan. Men ändå, vips så var det över. De sa att det skulle börja kännas varmt ner från ryggen och över rumpan och ut mot benen. I samma sekund kom den känslan och de la mig ner raklång.

De fortsatte de febrila förberedelserna och jag började må riktigt konstigt. Min puls sjönk och de fick tillsätta något i droppet för att höja hjärtrytmen. De hängde ett skynke i höjd med mina bröst så att jag blev skild från själva operationen.

Joseph valde att titta på

Joseph valde att stå upp och titta över skynket. Helt plötsligt berättar han att de börjar skära. Jag kände absolut ingenting! Sedan gick allt fort. I vågor mådde jag rätt dåligt, de var då blodtrycket och pulsen började sjunka för mycket igen. Det kändes som att någon höll på att gå tre ronder i brottning med nederdelen av min kropp, men att huvudet inte var inbjudet. Det bökades och stökades rejält. Jag ska inte säga att det var obehagligt, men rejält obekvämt.

Och så kom det hesa lilla skriket plötsligt! Joseph hann knappt förvarna att han var på väg ut, så för mig hann de aldrig ens bli någon sekunds undran om bebisen levde och mådde bra eller inte. De var snabba med att torka av och svepa in honom, och plötsligt fick jag en rödskrynklig arg liten bebis på bröstet! Ojojoj, så arg han var! Och ojojoj, så fin han var!

Efterarbetet

Det kändes ändå som en evighet jag fick ha honom där.  Samtidigt fortsatte operationen på andra sidan skynket. De skulle få ut moderkakan, kolla till livmodern och sedan stoppa tillbaks och sy ihop. Barnmorskan kom och visade upp placentan. När de höll på med att få in livmodern igen, kändes det som att de höll på att knöla ner en utpumpad basketboll genom ett brevinkast. Fast bara obekvämt, inte ont. Märkligt va? Jag låg och mådde rätt dåligt av en del av momenten i efterarbetet, och det var också den längre delen av operationen. Innan bebisen kom ut tog det ungefär 10-15 minuter och efterarbetet kanske 30 minuter.

Bebiskontroller

Någon gång där tog barnmorskan och Joseph och la bebisen på ett skötbord och började göra alla kontroller. De stod så pass nära mitt huvud på vänster sida att jag ändå kunde följa med i vad som hände. Det var också en skön avledning när operationen kändes som värst.

Sedan fick jag tillbaks bebisen på bröstet och vi konstaterade att det såklart var vår Wilfred som kommit ut. De lyfte över mig till en säng.  Sedan tackade operationspersonalen för sig och jag fick tillbaks Wilfred på bröstet. Joseph och barnmorskan tog sängen och körde till uppvaket.

image

På uppvaket

Det var på uppvaket lyckan började infinna sig på riktigt. Vi fick vara allihop tillsammans! Jag mådde bra, Wilfred mådde bra och den tappre fadern som sett alltihop mådde också bra. Vi kunde konstatera att allting gått sjukt snabbt. Vi hade tid att vara inne på sjukhuset 10.30 för förberedelser och allt, 12.05 var han redan ute. Efter en 40 minuter på uppvakningsavdelningen fick jag hjälp att amma första gången. Wilfred fattade galoppen direkt och jag kunde se att det redan då fanns mjölk. (Jag har läckt mjölk länge…) Vid 14-tiden hade bedövningen börjat släppa och vi fick ett rum på BB avdelning 73.

På BB

Sedan började BB-rutinerna med skattning av smärta, nya mediciner, koll av temperatur och blodtryck, koll att vi fortsatte amma och allt sånt. Och vid 16-tiden kom de in med den efterlängtade BB-brickan med fina smörgåsar, flagga och cider. (Vid förlossningen med Wollmar fick vi aldrig en sådan) För mig blev det en viktig symbol för revansch-känslan, beviset på att allt hade gått bra den här gången!

Och hela kvällen: Lyckan över den lilla fina, perfekta lilla bebisen vi fått.

Stor skillnad mellan min vaginala förlossning och snittet

Totalt sett kan jag säga att operationen var obekväm och vid några tillfällen smärtsam (spinalbedövningen framförallt). I jämförelse med en vaginal förlossning kan jag inte säga att det är ”the easy way out” då och där, men skillnaden är att under en vaginal förlossning kan de olika obehagliga och smärtsamma momenten ta flera timmar, under ett kejsarsnitt pratar vi minuter.

Smärtan efteråt är INGENTING i jämförelse med en sfinkterruptur. Men det gör ont, absolut. Fortarande en vecka efter operationen äter jag starka tabletter och grinar ibland illa av vissa rörelser. Men efter sfinkterrupturen var jag i princip fortfarande sängliggande vid den här tiden.

Det var en otroligt vacker upplevelse totalt sett och jag är tacksam för att få ha genomgått ett kejsarsnitt den här gången.

Previous

Next

12 Comments

  • Tack för fina berättelser och för att ni delar med er! Har själv fått ett planerat kejsarsnitt beviljat i höst då vi ska få vårt andra barn. För drygt ett år sedan kom vår första son och jag fick då tyvärr en total sfinkterruptur. Så jätteintressant att läsa hur ni upplever denna förlossning och återhämtning jämfört med första gången. Grattis till era fina söner! Mvh Pia

    • Hej Pia! Tråkigt att du också fått en sfinkterruptur, men grattis till det beviljade snittet! Hoppas ni får en lika positiv upplevelse som vi fick av vårt planerade snitt! Lycka till med graviditeten tills dess!

  • Hej!
    Hittade hit av en slump.. Tack för trevlig läsning! Jag fick själv en total sfinkterruptur efter en långdragen traumatisk förlossning för fyra år sedan, om fem veckor är det dags att träffa vårt andra barn som kommer att födas med planerat snitt. Jag hoppas på en lika positiv upplevelse som ni verkar ha fått!
    Mvh Linda

    • Hej och välkommen hit! Hoppas läsnigen var givande, det var precis det vi ville med att skriva inläggen så – jag var själv i googlingsstadiet för någon månad sedan! Jag hoppas verkligen ditt planerade snitt blir bra! Efter en traumatisk första förlossning kändes snittet som en dröm för min del.

  • Vet inte om ni ser att jag kommenterar igen. Men hur har det gått, Pia och Linda?? Hoppas verkligen att ni fick toppensnitt och bra erfarenheter!

    • Hej! Allt gick hur bra som helst! Så underbart! Allt bara flöt på, vi kom in vid 07 på morgonen och 08.37 var han född. Jag kände inte när dom satte ryggbedövningen, inte heller något annat obehag under operationen, allt gick bara bra! Det ända jobbiga som hände var ett blodtrycksfall då jag skulle upp på benen första gången. Jag hade inte speciellt ont, kunde hugga till i magen om man inte tänkte sig för men annars kändes det mest som rätt kraftig träningsvärk. Vi åkte hem dagen efter på eget initiativ. Åt värktabletter ca en vecka. Enorm skillnad mot den förra förlossningen, både fysiskt och psykiskt! Kändes som en grymt bra revansch! 🙂

  • Hej!
    Jag uppskattade detta inlägg jättemycket och ska läsa Josephs nu också.
    Vi ska få träffa vårt andra barn i maj, som föds med planerat snitt då jag har en absolut bäckenträngsel. Jag röntgades inte innan första barnet, utan hennes förlossning startade spontant i vecka 41 men fick efter många timmar och försök med sugklocka avslutas med ett urakut snitt. Eftersom jag sövdes då och sen låg på uppvak länge missade jag större delen av hennes första dygn (inkl segerbrickan med mackorna), och kände mig länge deprimerad över det.
    Därför är det så peppande att läsa hur annorlunda det är med planerat snitt, det blir verkligen en revansch denna gången trots att jag inte får föda vaginalt. Tack för peppen!

    Med vänlig hälsning, Madeleine

    • Hej! Kul att peppa någon. Jag fick en sfinkterruptur på första förlossningen och var på operation och i en morfindimma vår äldsta sons första dygn. Vet precis hur det känns att missa så mycket. Hoppas du/ni får ett fantastiskt snittt! Det var en enormt vacker upplevelse för vår del!

  • Jag har läst den här berättelsen förr, Mia – och eftersom den stora dagen är här för mig, tänkte jag kolla om jag mindes rätt! Ville också dubbelkolla den ungefärliga tid det tagit från det att ni skulle vara inne tills dess att bebis var ute. Imorgon har vi nämligen samma ankomsttid som ni hade. Tack för din berättelse Mia!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *