Bemötandeläsning

Har de senaste dagarna funderat litegrann på möten mellan personal och klienter, och specifikt om mötet mellan vårdtagare och vårdgivare. Om vad som förväntas av en yrkeslegitimerad person, utöver yrkeskunnandet. Jag tror vi alla har historier att berätta om vårdmöten som blivit fel. Kanske ligger stress bakom att mötet gick åt skogen, att vårdpersonalen på grund av yttre omständigheter inte kan komma åt sin vänliga, tålmodiga, pedagogiska och empatiska sida. Jag skulle kunna berätta om sådana möten då jag själv inte hållit måttet, när jag inte orkat ta in personen framför mig ordenligt utan låtit autopiloten gå på. Mitt funderande tog avstamp i en diskussion på facebook, och när jag av en slump såg den här boken på en hylla på biblioteket idag kunde jag inte låta bli att låna den.
Jag känner inte till författaren, men han presenterar sig i inledningen som kirurg, fembarnsfar, make och dessutom troende kristen. När han dessutom på första sidan skriver följande har han mig som i en lten ask ”… för mig är tro och vetenskap två uttryck för samma sak, nämligen ett sanningssökande och en vilja att förstå. Därför är de fullt förenliga för mig, och när tron och vetenskapen är som bäst präglas de båda av ödmjukhet.” Hello love!

image

image

Författaren utgår från en tanke att varje människa har ett djup och en yta. I en passage i boken argumenterar han för att vi i goda perioder av livet borde fundera på de svåra livsfrågorna (de man annars plockar fram när krisen kommer; vem är jag, vad är meningen med mitt liv etc) eftersom kriserna i livet kan bli onödigt djupa och långa om vi ska försöka få svar på dessa frågor när vi väl är nere på botten.
Han utgår sedan från djup-begreppet när det kommer till bemötande. Mitt djup har ett behov av att möta ditt djup, men man kan aldrig tvinga sig på.Han menar att man i möten måste vara djupmedveten och ha en djupberedskap, och att på så sätt aldrig se den man möter som ett objekt.

Stress är en faktor som effektivt tar bort vår djupberedskap och gör oss frånvarande fast vi är närvarande.
Han menar också att möten är en slags mikrorelationer och att ett vårdmöte kan öka en människans KASAM- känsla av sammanhang. Meningsfullhet är KASAM-begreppets motivationskomponent. Om man som vårdgivare lyckas motivera patienten till det behandlingen ska innebära, ökar man också patientens känsla av att det är ett meningsfullt sammanhang för henne eller honom. Här kommer vårdgivarens eget mående in i bilden. ”Om jag känner mig kompetent och vet att jag har tillräckliga resurser för att hjälpa dig kommer jag sannolikt att öka din känsla av att livet går att hantera”.

Begreppet emotionell intelligens beskrivs som en viktig faktor i bra möten människor emellan. Emotionell intelligens består av flera delkomponenter:
att ha kontakt med sina känslor, att vara medveten om dem
att kunna hantera sina känslor, det kräver självinsikt och ibland behärskning
att kunna motivera sig själv, det har betydelse för att kunna prestera
att uppfatta känslor hos andra, detta är den viktigaste sociala talangen.
att kunna skapa och bevara relationer
Social och känslomässig intelligens kan utvecklas genom hela livet, som tur är.

En annan förutsättning för ett gott möte är tillit, att patienten, kunden eller personen vi möter litar på vår kompetens. När det blir ett dåligt möte handlar det ofta om förväntningar som inte infriats, och en stor utmaning är att ta reda på vilka förväntningar de vi möter har. Ibland är dessa realistiska och rimliga, ibland inte alls.
”Behoven och förväntningarna vi ställs inför i våra yrken överskrider ofta de resurser vi har som individer eller som företag/organisationer. Om jag vet vilka förväntningar du har på mig och vårt möte kan jag utifrån de resurser – tid, utrustning, varor med mera – och den kompetens jag har ge dig en realistisk bild av vilka förväntningar jag eller vi kan uppfylla. Det är med andra ord viktigt att jag tar reda på vad du behöver, önskar och vill.”

Så, vad ger detta mig? Jag tror mig vara förhållandevis duktig på det här med bemötande, men kan verkligen skriva under på att stress kan vara en bov i dramat när mötet inte blir som man önskar, när jag blir frånvarande fast jag är närvarande. Jag upplever också ofta att patientundervisning och empowerment är en viktig nyckel till att lyckas med patientmötet som sådant och behandlingen i stort. Att patienten förstår varför jag resonerar som jag gör och på vilka grunder jag gör beslut angående en specifik val av behandling eller träning ökar förmodligen tilliten till mig som behandlare och sannolikheten för att vi tillsammans ska lyckas uppnå målen med behandlingen. Jag tror också att det gånger de gått riktigt galet i mina patientmöten är när jag inte lyckats förstå, eller orkat/velat/hunnit/prioriterat sätta mig in i patientens förväntningar på mötet med mig och kunnat bemöta dessa.

Jag skulle också tro att ett riktigt lyckat möte sker någonstans mellan patientens djup och mitt djup. Inte så att jag på något sätt behöver bli privat, men att jag signalerar äkthet och engagemang.

Och, det här med emotionell intelligens behöver jag jobba mer med, på alla sätt. Misslyckade möten med människor i stort handlar ju mycket om missar på någon nivå och för minst en av dess delkomponenter. Jag hade önskat att vi oftare kunde föra diskussioner på denna nivå på mitt arbete. Det hade varit berikande!

Leave a comment