Jag vann!

När Wollmar var 4 månader vågade jag börja träna igen efter sfinkterrupturen och tog glatt med honom i babysitter till gymmet. Andra gången där fick jag en utskällning och informationen att bebisar inte var välkomna ”för att det är sextonårsgräns i gymmet”. Bah! Jag mejlade idrottsförvaltningen (vi tränar på Stockholms Stads Simhallar) och argumenterade för varför bebisar ska få vara med på gymmet. Mammor mår bättre, bebisarna är inte ivägen dagtid när det är glest med folk på gymmet etc…

Och nu! Två år senare! Nu har det blivit godkänt att ha med bebis i babysitter till och med klockan 11. Jag är inte helt hundra på att det gäller exakt alla Stockholms Stads gym. Men i alla fall.

Idag gjorde således Wilfred gympremiär. Först sprang jag intervaller på löpband i 30 minuter och sedan körde jag litegrann överkropp i gymmet. Wilfred är som Wilfred är, det vill säga glad om någon pratar med honom. Jag jag fick engagera lite med-tränare i att nappa om honom, ta på honom strumpan som han sprakade av och så vidare. Små saker som folk gärna hjälper till med, och som gör en Wilfred på gott humör (eftersom människor i största allmänhet också stannar till och småpratar lite med en bebis…). Jag valde naturligtivs bara ut de människorna som tittade glatt på oss och liksom gullade sådär på avstånd…

image

Den skakiga utsikten från en intervallsprint…

image

Jag kunde också väga mig när jag var på gymmet. Nu väger jag två kilo mindre än när jag blev gravid med Wilfred! Snart 6 månader efteråt. OM vi någonsin bestämmer oss för att skaffa en trea, påminn mig om det här. Att jag inte måste drabbas av den där kroppspaniken varje gång, att det löser sig. Kroppen är bra på att normalisera sig (vilket också gör att jag kommer gå upp några kilo när amningen börjar avta också…).

 

Previous

Next

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *