Årets andra millopp – Tunnel Run

I början av hösten hörde min äldsta syster av sig och frågade om vi skulle springa Tunnel Run tillsammans. Och det var klart jag ville! Idag var det dags.

Det var ett lopp i den nybyggda och ännu inte inte invigda norra länken. Vi och typ 42 000 andra löpare möttes upp vid Silja Terminalen och sprang en mil inne i tunnelsystemet.

Jag mådde lite småkymigt i magen innan loppet men det lugnade sig till starten. Förmodligen kände bara magen av att jag ändå var lite pirrig, även om dte inte kändes som något att vara nervös för. Jag springer ju mycket nuförtiden och hade satt ett mål för mig själv som var lite snabbare än på Midnattsloppet, men inte något uppseendeväckande.
Startskottet smällde av och jag och syrran sa att vi skulle springa var för sig och att vi skulle mötas upp efter målgången.

Jag sprang. Det var tjockt med folk i starten och eftersom startgrupperna var grupperade efter anmälningsdatum och inte uppskattad tid var det ganska stor variation i hur mycket folk ansträngde sig. Jag hörde en dam säga till sin man (båda var lite älde än gemene löpare) ”men varför springer folk, loppet har ju inte ens börjat än!” när vi blev släppta framåt i startfållan efter att ha stått och frusit i bara träningskläder i över en halvtimme. De hade såklart tjockjackor och mössor, liksom…

Jag sprang och tyckte att det kändes rätt jobbigt. När det hade gått åtta kilometer tyckte jag att jag nästan mådde lite illa, och började misstänka att det jag känt i magen var mer än bara nervositetsmage. Men jag pressade på, snart skulle det ju vara över!

Jag kom i mål och direkt efter målgången började folk stanna. Jag fick nästan blodtrycksfall och kände mig yr av att så plötsligt stanna upp. Jag hade inte heller haft koll på klockan vid starten men tyckte att den verkade vara mycket. Suck, tänkte jag. Världens jobbgaste lopp och så har jag säkert sprungit snigelsakta…

Jag fick en dricka och medalj och slussades vidare ut från målgången. Några sekunder senare fick jag ett sms från syrran som också kommit i mål. Hon och jag måste alltså ha sprungit nästan sida vid sida hela loppet utan att ha sett varandra.
Vi började genast kolla upp våra tider. Min tid visades inte, det stod fortfarande att jag inte hade startat. Jag tänkte att det skulle ta ett tag innan alla tider laddades upp. Men så kom syrrans tid upp.

Hennes tid var 51.18. Så långsammare än det borde jag inte varit i alla fall!

Min tid har fortfarande inte registrerats, men jag mejlade och fick svar att de jobbar på det. Så kanske kommer det så småningom.
Det känns ganska viktigt, för det är by far mitt personbästa, tror jag.

Jag hade gissat på 54.11. Ska vi gissa att jag kanske kom in på 51.11?
Jag är sjukt nöjd ändå. Känns mer okej om det var skitjobbigt om jag faktiskt sprang rätt snabbt för att vara mig.

Previous

Next

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!