A walk down memory lane – och varför jag är som jag är

A walk down memory lane – och varför jag är som jag är

Min historia om förlossningsskadan och hur jag började jobba med kvinnohälsa

Idag satt jag med en hyfsat nyförlöst patient och hörde henne berätta om förlossningen som inte gick som den skulle och rädslorna att aldrig bli sig själv igen. Hon berättade om att hon gärna accepterar hängbröst, bristningar på magen  – att kroppen aldrig kommer se den samma ut. Men att inte komma tillbaks till löpning, det var hennes stora skräck.

Jag fick ge konkreta råd. Om träning. Om bäckenbottenträning. Om hur hon kan tänka kring smärta, tyngdkänsla, successiv stegring av träning. Om vilka krav hon kan ställa på kroppen, vilka krav hon kan ställa på vården.

Jag kände så mycket igen mig i hennes sorg och kroppspanik. Men den jag är idag kan både trösta och vägleda.

Det kom ut något gott ur det

wpid-IMG_20120801_154348.jpg

Mina barn har förändrat mig, men också graviditeterna, förlossningarna och tiden efter. Snart tre år sedan förlossningen som gav mig en sfinkterruptur är jag nu själv en vårdgivare som gör vaginala bedömningar, hjälper kvinnor att hitta rätt med knipövningarna, ger träningsråd när en nybliven mamma ska tillbaks till gymmet för första gången och peppar och bromsar om vartannat.

I dagsläget är min egen sfinkterrupturshistoria en enorm rikedom. Jag hade aldrig blivit den fysioterapeut jag är om detta inte hade hänt. Jag är på ett sätt oändligt tacksam. Jag känner mig som den bästa fysioterapeuten jag skulle kunna vara, och det genom mitt eget största trauma.

Snart tre år sedan Wollmar föddes. Om någon av er följa med mig tillbaks i mina minnen så kommer ni se de där dagarna när små frön planterades i mig. Små frön som sedan gett mig inriktning i livet och i yrkeslivet.

Jag ger er; urval från augusti och september 2012

8 aug (förlossningsberättelserna)

13 aug – Ledsen och orolig över framtiden

14 aug – Bearbetar mina känslor

22 aug – Inför återbesök hos barnmorskan

23 aug – Återbesök hos barnmorskan

26 aug – Vi är ledsna

29 aug – Samtal med kuratorn

30 aug – Stygn går upp

30 aug -Ändå tacksam till vårdpersonalen

30 aug – Läkarbesök

2 sept -Jag börjar få galghumor

3 sept -Och är fortfarande ängslig

5 sept -Mina tankar om att vara patient

8 sept -Besök hos sjukgymnast på gyn

11 sept- Tankar om kroppen

13 sept -Bakslag

17 sept – Saker går inte alltid som jag vill

17 sept -Och jag kämpar på

19 sept -Det akuta börjar vara överstökat

26 sept -En sista smärtsam behandling

 

Och om ni vill veta mer min väg  för att bli specialist inom obstetrik, gynekologi och urologi:

wpid-wp-1439996836676.jpeg

(Lite utvalda inlägg! Hela den här bloggen kan ju annars ses som ett dokument över mitt lärande)

Specialistutbildning snart?

Ge mig en peppande high five

Palpationsmoment

En sån intrycksstark dag!

Veckans och kommande månaders nörderier

wpid-wp-1440774953133.jpeg

 

 

 

Previous

Next

7 Comments

  • Hej och Hejaheja dig! Det kommer gå bättre tror jag. Akut ryggsmärta brukar liksom värka ut, tillståndet i ryggen finns kvar men smärtan går över. Det är helt möjligt för en person att ha de röntgenfynden du har, och inte ha ont alls. Låter ju som en finfin blandning i ditt koncept. Eftersom smärta gör så mycket för den psykiska hälsan skulle jag också fundera på om det går att lägga till någon KBT eller så. Bara för att ta hand om det inre. Småbarnsliv är ju ansträngande som det är liksom… Hör gärna av dig igen och berätta om hur det går för dig!

    Är du med i den Facebook-gruppen? Du får gärna hänvisa hit om du vill. Jag tänker att om jag går med i en sån grupp får jag sitta och svara på frågor på heltid…

    • Låter bra 🙂
      Just nu har jag en teori att min nervpåverkan kommer från ligamenten i bäckenlederna-kollade vart L5 går ut, o det ser ut som att med otur o hemskt dåliga magmuskler kan man råka få det så. Jag hörde om en annan kvinna som fått en förklaring av sin ortoped att ligamenten i bäckenet kan påverka nerverna till foten. För mitt MR-resultat stämde inte riktigt tyckte jag. Inte läkaren heller tror jag. O framsida lår som brände så gör inte det just nu tack o lov! Men där hörde jag i en annan grupp jag är med i, att det fanns fler som fått så-o där det kunde blomma upp innan mens. Ja herregud vilken postpartumtid! O knappt nån foglossning att tala om under graviditeten. Jag undrar jag över detta med amningen ändå. Tydligen innehåller bröstmjölken relaxin. Hittade nån forskningsartikel där man jämfört relaxinmängd i mjölken hos kvinnor som fött ”on time” o kvinnor som fött för tidigt. De sistnämnda hade högre halter. Hemskt intressant!
      Sen är det ju vissa kvinnor som får foglossningsbesvär runt mens. Jag läste mig till att relaxin utsöndras vid ägglossningen oxå.

      • Jag pratade med en sjukgymnast i Sundsvall igår, han heter Thomas och har forskat länge på bäckensmärta hos kvinnor. Han menar att det är ligamenten som gör, han har ett speciellt rehabtänk med upplägg på tre månader. Jag tror att han skulle mejla det till mig, men det kom till min jobbmejl och jag kommer inte åt det innan jag är tillbaka på jobbet i augusti.

  • Läst och bölat! Fy, vilken jobbig start på föräldraskapet. Men tänk vad fantastiskt att du gått därifrån till att både ha hittat din yrkespassion och ha återhämtat dig så pass att du sprungit ett maraton! Din historia måste vara en jätteinspiration och tröst för andra kvinnor som drabbats av samma skada. Du har verkligen lyckats göra lemonad av citronerna livet gav dig 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *