Första grenen i bästa-mamma-tävlingen: förlossningen

Jag tycker verkligen att jag egentligen har lämnat de traumatiska känslorna kring första barnets förlossning bakom mig, men idag råkade en annonsering av en nyföding dyka upp i mitt facebook-flöde som väckte en massa tankar hos mig. En pappa annonserade lyckligt ut att hans fru fött barn. Och det sved till. Jag vet inte om känslorna liksom är ”korrekta och berättigade”  men jag vill ge ett perspektiv.

” XXX gjorde verkligen ett fantastiskt jobb på förlossningen. Allting gick så bra att mor och barn till och med fick komma hem samma förmiddag. ”

Såklart gjorde den här mamman ett fantastiskt jobb på förlossningen. Gör inte alla mammor det? Jag tror såklart inte att den som skrev det här tänkte eller ens skulle vilja uttrycka motsatsen.

Om någonting gick fel, en komplikation inträffade, de behövde stanna på BB jättelänge, hade det betytt att modern inte gjorde bra ifrån sig?

Tankarna som väcks hos mig är ändå ungefär så. Gjorde jag ett dåligt jobb, som fick en kaosförlossning och en förlossningsskada? Är det något hos mig som gjorde att vi stannade fem dagar på BB efter förlossningen? Gör det mig till en sämre ”föderska”, kvinna eller mamma? Ibland tycker jag att jag hör sånt där mellan raderna i förlossningsdiskussioner. Är det bara jag som är överkänslig, eller existerar det på riktigt?

Graviditeter och förlossningar har varit, och är fortfarande i många länder, livsfarligt för både kvinnor och barn. Nuförtiden i Sverige är vi inte rädda. Nu bryr vi oss om vilken musik vi vill ha under förlossningen och vilka bindor vi ska ha med oss till BB. Det är en härlig utveckling som vi såklart ska vara tacksamma för, men när i processen blev förlossningar ett mått på hur duktiga eller lyckade vi är som kvinnor?

Barnets och moderns hälsa tas för givet så till den milda grad att vi nu kan bekymra oss för huruvida vår insats under förlossningen var tillräckligt bra eller inte. En lyckad vaginal förlossning utan skador, komplikationer och också helst utan epidural är någonslags ideal. Allt som frångår idealet ger kvinnor skuld- och skamkänslor.

Mätt med idealmåttstocken får jag kassa betyg i ämnet förlossning. Jag fick en epidural. Jag fick värkförstärkande. Jag orkade inte. De fick ta sugklocka. Jag sprack.

Ni hör hur dumt det låter.

Om inte något eller alla av de där sakerna hade skett, hade förlossningen slutat illa, på riktigt. För bebisen och/eller för mig. Sfinkterruptursförlossningen var ett komplicerat, medicinskt, hederligt förlossningsmirakel. Inget misslyckande. Jag gjorde ett toppenjobb. Jag slappnade av när det behövdes, jag stod upp och gick när jag kunde, jag låg när jag blev tvungen, jag lyssnade på instruktioner och jag krystade ta mig tusan ut en fyrakilosklump utan krysvärkar. Men så kunde jag inte heller gå hem samma förmiddag.

Enligt WHO dör en kvinna i minuten i komplikationer som hör ihop med graviditeter och förlossningar.

Överlever du, är du en vinnare.

Previous

Next

14 Comments

  • Ja, eller hur! Jag hade också folk i min mammagrupp som diskuterade antal stygn. Då blev jag bara tyst. Flera timmar på operation med oberäkneliga stygn i många lager dödar liksom den diskussionen… Tack för din kommentar, skönt att vi är fler! 💗

    • Är du helt bra nu? Jag har fortfarande en del problem vilket gör att jag blir osäker på om jag vill och kan skaffa flera barn.

      • Ja, typ. Hade du en sfinkterruptur? Jag har skrivit ner hela min historia plus träningstips och grejer utifrån mitt yrke som sjukgymnast som jag gärna mejlar till dig om du vill!

  • jag brukar inte jämföra. Visst är jag ibland lite ledsen över att min upplevelse blev så traumatisk och att hennes två första månader var ett svart kaos, men vi överlevde och hon mådde bra hela tiden och nu har jag kunnat landa i att jag blir bättre för varje dag. Min historia går ju ändå inte att jämföras med någon annans, så det blir liksom inte lönt att jämföra.

      • Nej aldrig. Jag har aldrig mött någon mamma som jämför. Alla är så upptagna med sitt eget babykaos! =) ingen orkar bry sig typ.

  • Känns skönt men ändå ledsamt att andra har samma upplevelse och tankar kring förlossningen. Har en liknande historia med utdragen förlossning, inga krystvärkar, sugklocka och sfinkterraptur. En vännina födde 3 dagar efter mig och vi möttes på
    Bb (vi stannade 5 dagar, hon 2) minns hur fräsch och pigg hon såg ut och jag skämdes för att jag inte ens kunnat/velat duscha eller ens klä på mig något annat än sjukhusrock. Min stora sorg är bemötandet och den bristande informationen efteråt och hur det tog 8 månader innan en läkare äntligen satt och verkligen gick igenom vad som hänt. Jag märker att jag 13 månader efter förlossningen fortfarande är väldigt ledsen över hur allt blev (även om jag är otroligt lycklig i min roll som mamma). Många talar om förlossningen som en häftig upplevelse men för mig så väcker det bara jobbiga tankar. Ändå är jag så stolt över mig själv och min insats, vilket jäkla jobb jag gjorde!
    Oj, svamligt inlägg. Jag skulle också gärna ta emot det träningsövningarna du skrivit ihop 🙂 tack för en bra blogg!!

  • Ja! Vilket bra inlägg. Jag födde också ”fel” eller dåligt. Jag hann vara inne på förlossningen tio minuter.

    Och jag vet inte hur många gånger barnmorskan och hennes elev sa.. ”hon har ju fel kläder. ..” Jag hann ju inte direkt byta om

    ”Hon ligger ju i fel säng…” jag fick liksom inte tid att flytta över i forlossningssängen

    ”Hon har ju inte hunnit ta några prover….”

    ”Vi har ju inte kunnat….”

    Och förlossningen innebär visst också ett visst mått av pappersarbete så jag fick under dom tio minuterna uppge mitt personnummer typ tre gånger. Så att jag skulle hinna få på mig det där korrekta ”armbandet” innan babyn kom ut, vilket visst var viktigt.

    Så vi är många som gjort fel och ändå fött barn på det bästa vis vi förmådde.

  • Jag är så otroligt glad att jag hittat denna blogg! Känner igen mig i mycket i både inlägg och kommentarer och även om jag ju veeet att jag inte är ensam så är det väldigt skönt att läsa om andra i liknande situation och era tankar kring förlossningen och tiden efter. Terapi på något sätt.
    Kort fattat så gick jag över tiden 20 dgr och födde efter en igångsättning en 4,5 kilobebbe utan ordentliga krystvärkar och med bland annat partiell sfinkterruptur som följd (sprack även en del på insidan). Lovade mig själv att aldrig utsätta mig för en förlossning igen, men viljan att få ett syskon är större än rädslan antar jag för nu är jag (planerat) gravid igen.
    Kommer nog grotta ner mig mycket i gamla inlägg här medan jag försöker förbereda mig psykiskt inför nästa förlossning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *