(Våra) Barn är olika

Alla barn är olika. Ha, tog det mig tvåbarn och snart fyra år bloggande för att komma fram till det?
Igår skrev jag och en gravid vän fram och tillbaka till varandra på Facebook angående babysittrar. De ska köpa en så småningom och undrade om jag hade några åsikter.

Vi hade två olika, en lånad när Wollmar var liten och en annan när Wilfred var liten, och jag kunde för all del berätta om vår favorit. Men det som också slog mig är var att Wollmar och Wilfred hade så skilda relationer till babysittern, och för all del att sitta ”själv”.

Wollmar som bebis var oftast nöjd. Han ammade snabbt och effektivt, sedan ville han göra annat. Han var ofta otroligt nöjd i babysitter medan jag var bredvid och pulade med något annat (jag har både lagat mat och pysslar på golv många, många gånger). På nätterna sov han bra i egen säng, i eget rum från tidig ålder.
Men när han kom upp över 12-månader blev han extremt klängig. Visste han att jag då var gravid och att hans konkurrent redan fanns i magen? Jag hade dagliga konflikter med honom när jag var höggravid och inte kunde lyfta och bära honom längre, han var SÅ besviken. Han har fortfarande vissa spår av den regressionen, det händer fortfarande att han vill bli matad – samtidigt som lillebror sitter och slevar in gröt själv för glatta livet. Wollmar är nog också en ”känslig själ”, har svårt för konflikter men är enormt verbal. Leker i dagsläger bättre med flickor i femårsåldern än pojkar i hans egen ålder (3 år).

Wilfred kom ut, arg som ett bi, och har haft starka känsloyttrongar ever since. Han har velat sova PÅ mig, amma i timmar och har skrikit som om jorden skulle gå under när han blivit bortlagd. Vilket jag i sanningens namn ändå ska säga att han blivit, det är oundvikligt med en knappt tvåårig storebror i huset. Har Wilfred suttit mycket i babysitter? Nej, knappt något alls. Han har också sovit mest med oss, även om vi försöker att natta honom i egen säng varje kväll. Även nu vid 17 månader sover han oftast hos oss delar av natten, gärna i en armhåla eller fortfarande som en liten koala på ens mage.
Dagtid känns Wilfred dock  mer självständig. Han är som en bulldozer, det är inga pardon när han kommer och vill ha en leksak. Om vi alltid varit tacksamma för ett förstabarn som inte ställt till med några hyss eller konflikter på förskolan så kan vi ju undra hur det ska bli nu… Wilfred äter alltid själv och det är sällan han behöver bli buren dagtid.

Jag tror att en del av skillnaderna kommer sig av att vi varit olika som föräldrar till bebis ett och bebis två. Men självklart har de också personlighetsmässiga olikheter. Vilket är otroligt spännande, vilka ska de bli?

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.