Läsarberättelse – om jogging efter graviditet och förlossning

Dagens läsarberättelse kommer från Hanna. Hanna är en av de läsare som har varit med längst. Hon har en son som är lika gammal som vår Wollmar och bor i Australien tillsammans med sonen och hans pappa.

Berätta om din relation till joggning innan du fick barn!
Jag har alltid sett mig själv som en person som inte kan springa. Jag har aldrig haft någon kondition att tala om och har helt enkelt intalat mig själv att det inte var någon aktivitet for mig.
Sen köpte jag ändå ett par bra springskor for typ 4 år sen och började intervallträna (jag har väl alltid i hemlighet velat kunna springa men så rädd för att vara dålig) och blev sakta men säkert lite bättre. Jag kan fortfarande minnas när jag orkade springa 15 minuter i sträck utan att stanna. Lyckan!
Sen började jag träna i en Boot Camp-grupp och fick upp konditionen snabbt och att jogga blev helt plötsligt mycket lättare än det någonsin varit och jag kunde för första gången njuta av en runda och få känna på dom omtalade endorfinerna!

Hur mådde/tränade du under graviditeten?
Jag mådde oförskämt bra under min graviditet. Kände illamående i ett par veckor tidigt men annars inga direkta krämpor. Fysiskt. Psykiskt däremot var jag i början extremt orolig for missfall. Jag slutade tvärt med Boot Camp och vågade inte springa mer. Jag forsokte googla mig till hur man skulle träna men kände mig för osäker och kände mig tryggast i att ta det lugnt och bara promenera.
Jag upptäckte också hur kropps/viktstörd jag är, det var oerhört stressande att se vågen stiga utan att jag kände att jag kunde göra något.
Om jag har turen att bli gravid igen har jag mycket bättre kunskaper nu om träning och att jag inte kommer behöva vara lika orolig for varken träning eller viktuppgång.

Vad fick dig att bestamma dig for att vilja börja jogga?
Innan graviditeten var det nog mest att bevisa för mig själv att jag kan, en utmaning.
Efter graviditeten kändes det som en lätt träningsform att ta till på mammaledighet och jag kunde lätt jogga med barnvagn eller sticka ut spontant nar jag hade någon som vaktade Charlie eller på kvällen när Andrew kommit hem från jobbet. Det tog dock ett tag innan jag kände att jag fått tillbaka bäckenbottenstyrkan för att kunna springa utan att läcka.

Vad satte du for mål och hur gjorde du for att hitta tid/motivation/ork/kraft?
Tidigare har målet helt enkelt varit att ta mig ut och att jag orkade springa 4.5 km var superbra och nog för mig. För ett halvår sedan satte jag upp målet att klara milen. Min PT sa då åt mig att jag skulle springa med springgruppen pa gymet och trots livrädd för detta så tvingade jag mig själv att köra. Det kändes inte bättre av att mötas av en grupp marathonlöpare med proffsiga kläder som jag skulle träna med. Men envis som jag är så blev väl det en extra morot att gora mitt bästa och pusha mig själv lite mer än jag annars skulle (och alla körde verkligen sitt egna race och var bara dötrevliga och peppande) och efter 1.5 månad sprang jag mitt första ever lopp på 11km. Så stolt över mig själv!!
Men, min upptrappning i träning, från 2 ggr i veckan till att springa ganska långa sträckor 3 ggr/veckan plus styrketraning 2ggr/veckan tog hårt på min stackars bäckenbotten.
Jag kände att jag läckte lite när jag sprang plus kände obehag, typ som att jag hade en tampong som satt lite for långt ut. Jag har fortfarande inte kollat upp det närmare med någon specialist (min allmändoktor tyckte det såg fint ut och att jag skulle ta det lite lugnt och knipa några veckor..) men har slutat springa helt nu pga livrädd. Jag kör pilates med inriktning för just bäckenbotten och nyblivna mammor plus lättare styrketräning och promenader innan jag har kollat upp exakt vad jag kan göra med en specialist.

Har du uppnått ditt mål eller har du nya?
Just nu är mitt mål att få upp styrkan I bäckenbotten igen för att kunna börja springa igen. Eller iallafall styrketräna. Det känns lite trist att få lov att backa när jag äntligen kände att jag fått upp en fin kondition och ny hälsosam livsstil. Jag skulle precis börja träna lite tuffare boot camp igen och fick helt lägga det på is.
Men skam den som ger sig. Måste jobba på mitt tålamod här!

Tack för din berättelse Hanna!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Previous

Next

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!