Bok om sfinkterruptur

Det var länge sedan jag skrev om sfinkterrupturer. Jag vet att jag skriver så mycket om allt annat här i bloggen att jag ibland knappt ens nämner det som gjorde att jag själv trillade in på ämnet kvinnohälsa.

Sanningen är ju också att jag sitter på ett färdigt bokmanus som jag skrivit om sfinkterrupturer. Jag har läst forskning, jag läst avhandlingar, jag har läst patientbroschyrer. Jag har skrivit min egen historia, jag har skrivit om träning utifrån ämnet förlossningsskador. Jag har sammanfattat forskning, råd, tips och blandat detta med träning och min egen historia.

Jag har aldrig gett ut en bok, och naturligtvis är inte mitt manus perfekt. Det inser jag. Jag fattar att det hade behövt slipas på, omformas, redigeras.

Jag har skickat till alla förlag jag rimligtvis kunnat hitta.

Men jag har fått avslag från VAREVIGA ETT, och inte någon har nekat på grund av att manuset är dåligt, utan för att det är ett för smalt ämne. Ingen kan se någon vinstchans på ett sådant projekt.

Fast – när jag räknar efter så skulle en hel stad i Västerås storlek kunna befolkas ENBART av kvinnor som drabbats av sfinkterrupturer de senaste 20 åren. Så jag tror visst att intresset finns.

Ibland bloggar jag inte så mycket om ämnet sfinkterrupturer eftersom jag redan tömt mig själv på ämnet. Å andra sidan var det snart ett år sedan jag höll på med det som mest, hade jag börjat om och läsa forskning nu hade det säkert kommit fram någon ny studie, någon nytt resultat. Jag hade också i dagsläget skrivit till ett kapitel om bajs, lite enligt det här blogginlägget.

Jag kommer aldrig någonsin bli rik på det jag gör. Mitt arbete som sjukgymnast ger en lön motsvarande en sjuksköterskas utan OB och dylik ersättning. Bloggar gör vi helt på vår fritid och utan någon som helst sponsring.

Jag mejlar gärna mitt manus till dig som behöver det. Jag tar gärna emot feedback, förslag på ändringar, tankar och förslag. Någon gång sätter jag mig kanske och redigerar lite i  det. Men det känns inte lönt just nu.

Gillar du vår blogg, får du hjälp av det vi skriver, har du fått läsa mitt manus – om du känner att vi göra något bra – snälla, snälla hjälp oss att ”bli större”. Jag tror faktiskt att den enda chansen att få ge ut en bok, nå den breda massan är att ”bli ett namn”, att typ bli känd. Att en no-name-sjukgymnast skickar in ett bokmanus om ett lite väl smalt ämne skapar inget intresse.

Dela inlägg på Facebook, skicka till mammagruppen, tipsa vännerna, tipsa barnmorskan, tipsa på BVC…

Kvinnohälsa har negligerats alldeles för länge och jag bär gärna fanan i protesttåget.

 


 

Previous

Next

6 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *