Läsarberättelse – att vara partner till en gravid

Dagens läsarberättelse kommer från Per som är gift med Kitty och har två barn.

Du och din fru har två barn, berätta om din reaktion när du fick reda på att ni väntade barn för första gången.

Vi hade ju pratat om att vi ville skaffa barn och liksom exalterat ”nu gör vi det”, men vi blev ändå lite tagna på sängen eftersom det hände på första försöket. Jag blev jätteglad, förvånad, pirrig, förväntansfull och gråtig. Väldigt gråtig.

Hur förberedde du dig på att bli pappa? Hur upplevde du att vara partner till en gravid?

Jag gick omkring och tänkte på hur det skulle vara att ha med barn i diverse situationer, på tunnelbanan, i affären, på konserter; hänga på lekplatser, bygga sandslott, leta efter myror. Jag började läsa väldigt mycket böcker om barn och om att få barn. Vi pratade om det med varandra, precis hela tiden. Jag var väldigt stolt över min gravida partner, och försökte ta hand om henne så mycket jag kunde, och tyckte det var väldigt mysigt att gå upp före henne varje morgon och skala och skiva äpplen, och sen väcka henne med det för att mota illamåendet. Jag minns tiden innan första barnet kom som i ett magiskt glittrigt sken, något som min partner absolut inte håller med om.

Hur förändrades du som person av att bli förälder?

Den största förändringen var att de flesta tankarna kretsade kring en enda person, som inte var en själv. Det var väldigt skönt att få fokusera på något annat än sig själv och ens karriär. Sen blev jag trött. Alltså fysiskt utmattad. Att inte få sova mer än max tre timmar i taget var ju ganska jobbigt.

Var det annorlunda när din fru var gravid andra gången?

Ja, då var vårt första barn ca två år och hade lika mycket energi som en powerbar, så jag hade inte lika stor möjlighet att ta hand om min gravida partner. Jag minns det inte riktigt som ett magiskt glittrigt sken, mer som en ständigt pågående fotbollsmatch.

Berätta om ditt bästa och värsta minne från era barns förlossningar?

Värsta minnet är när det helt plötsligt är nio personer i förlossningsrummet och det är fullt kaos för att barnet inte vill komma ut och pulsen sjunker och jag ser hur en barnmorska, med all sin kraft, drar ut vårt barn med sugklocka. Jag ser henne framför mig, helt röd och svettig. (På något sätt ser jag också hur hon tar spjärn med fötterna på min partners lår, även om jag vet att det inte var så. Eller var det så?)

Bästa minnet är när jag ger mitt alldeles nyfödda barn en puss på munnen och min partner avundsjukt säger ”Va, får man göra så?”. (när andra barnet kom var det min partners tur…).

Tack Per för din berättelse!

EDIT: Kitty kom med ett skojigt tillägg till historien lite senare. Per hade nämligen glömt att berätta att barnmorskan också hade  flaskbottenglasögon och skrek ”krysta Kicki!!” hela tiden, medan Kitty  skrek ”Jag heter KITTY” ibland mellan värkarna.

Haha. De vuxna delarna av familjen Fernando skrattar så vi gråter… 

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Previous

Next

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!