Hur ska jag ha det egentligen?

Jag bad om era tankar kring en text som jag länkade till igår. Den där texten mal i mig och jag får inte riktigt rätsida på det hela. Texten slår ner på att träning till kvinnor marknadsförs som enbart en viktnedgångsmetod och att idealet för kvinnor gör att kvinnor inte vågar/får/tror att de kan bli starka istället.

Jag håller delvis med.

Det är helt och hållet GALET att träning för kvinnor ska handla om smalhet och utseende. Alltid, alltid ska vi bara behaga. Det är sånt som gör mig arg.

Men är det verkligen så att träningsindustrin inte vill att kvinnor ska vara starka? I vår svenska kontext tror jag att det i alla fall är lite mer sunt än så. Eller? Det var ett tag sen jag hängde med i ”gym-svängen”…

Det är visserligen mest bara kvinnor på gymmens alla konditionsklasser. Och det är ju å andra sidan en sak jag definitivt ändå inte håller riktigt med om i texten jag länkar till, skribentens ner-pratande om konditionsträning. Jag tror att vi alla skulle ha nytta av att se mer till vår kardiovaskulära förmåga.

Men det finns separata kvinnogym utan riktiga viker och enbart hydraliskt motstånd i maskinerna, vilket jag själv har ganska starka kraftiga negativa åsikter inför. Det är träning som inte ens fysiologiskt kan erbjuda tillräckligt motstånd för att stimulera muskeltillväxt. Kvinnor som bara tränar med för lätta vikter, med många repetitioner blir inte heller starka, men kanske uthålliga. Och de får också bara marginellt förbättrade kadriovaskulära effekter. På ett sätt blir de kanske lurade helt och hållet. Jag tänker på de gym som marknadsför sig med typ ”30 minuters träning för kvinnor”.

Men samtidigt har det kommit ganska kraftiga motpoler mot detta. ”Strong is the new skinny” och så vidare. Fitnessfeminism kommer som ett svar på detta och uppmanar kvinnor att bli STARKA. Jag har själv skrivit ett inlägg om hälsofeminism och känner väl att det ändå i den kategorin feminister jag befinner mig.

Men jag skriva vill inte skriva under på det där med ”strong is the new skinny”. För det första – VARFÖR ”the new skinny”. F*ck skinny. (Sorry språket.)

Och sen kommer jag som party pooper och varnar kvinnor för tung träning.

Hur vill jag ha det?

Jag hatar att kvinnor ska träna ”för att bli slanka”. Och jag är ändå en av dem som vill dra i bromsen vad gäller den reaktionära ”alla kvinnor kan lyfta tunga-vikter”-trenden. Alla kvinnor kan, och ska, inte syssla med tyngdlyftning, crossfit eller ens vanlig gymträning utan att justera programmet just efter den kvinnliga anatomin (jag tänker på bäckenbotten).

Slutsatsen att om träningsindustrin säljer på kvinnor träning utifrån ett smalhetsideal är det helt galet. Men kanske är det lika hälsovådligt för en del kvinnor att satsa på att bli extremstarka. Jag vet att det ändå är ett rådande coolt och inne-ideal i vissa träningskretsar.

Om det finns något ”is the new”-begrepp så skulle jag typ vilja stå för ”Träning där kroppens eller psykets svagaste punkt får utgöra en sund begränsning, är det nya…coola”.

Heja kvinnor som väljer att träna konditionsträning för att det fungerar bra som självmedicinering för en neuropsykiatrisk diagnos.

Heja kvinnor som väljer att träna styrketräning i sittande för att bäckenbotten inte tål något annat.

Heja kvinnor som väljer att satsa på uthållighet och bålmuskelkontroll för att klara av sittandet på jobbet.

Heja kvinnor som väljer bort gymmiljöer för att det triggar ohälsa och istället går promenader i skogen.

Heja kvinnor som lyfter tungt för att de känner sig oövervinnerliga och starka.

Heja kvinnor som springer 8 kilometer för att de känner sig snabba och fria.

 

Vet du? Du är ”det nya, coola”. 

Previous

Next

4 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *