Hos gynekologen!

Ju mer jag läser och lär mig om bäckenbotten, desto mer hypokondrisk blir jag. Nä, det stämmer inte riktigt. Men jag HAR ju drabbats av en sfinkterruptur, jag VET att jag har lite småskador på levator ani på vänster sida och jag har en förtunnad perinealkropp så pass att jag ibland tycker att det är obehagligt. Jag vet mer om buktryck, träning och bäckenbotten än de flesta andra sjukgymnaster och jag tränar inför ett maraton.

Ibland är jag sjukt orolig över att jag kommer förstöra något med min träning.

Strax innan jul hade jag en hel del värk i bäckenbotten och tyckte plötsligt att jag kände något skava efter att jag sprungit en dag. Paaaaaanik! Jag bokade en tid hos en gynekolog, och fick tid nu idag – 5 veckor senare.

I väntrummet innan satt jag och resonerade med mig själv inne i huvudet.

Känner sig kvinnor sådär osäkra och lite smådarriga innan de ska in till mig första gången? Det är alltid nyttigt att vara patient själv då och då.

Jag tänkte:

Kommer hon lyssna? Kommer hon vifta bort mina upplevda problem? Kommer hon se mig, lyssna på mig, bekräfta mig?

Jag är ju mindre pryd än många andra (om du läste första länken – läs här hur det gick sen), men ändå, tankarna rörde sig också också kring undersökningen. Det är aldrig helt o-obekvämt att vara Kalle Anka-naken, det är det inte.

Och såklart också kring hur utfallet av undersökningen skulle bli. Skulle hon höja ett varnande finger och mena att jag måste sluta springa?

Det gick bra.

Jag träffade en sympatisk gynekolog som tog sig tid att lyssna och ställa några relevanta följdfrågor. Som gjorde en undersökning och motiverade bra sin svar och åsikter. Som gav mig en spegel och lät mig själv följa med under undersökningen.

Jag skulle säga att jag blev lyssnad på, bekräftad och sedd. Hon gjorde en bra undersökning. Om det gjorde skillnad att jag i min anamnes också berättade min yrkesbakgrund låter jag vara osagt.

Och jag har ingen antydan till framfall. Inga tecken på att något skulle vara pågående fel, mer än det hon kunde se som kommer från sfinkterrupturen. Vi kunde resonera om träning också, och hon tyckte att jag i min vävnadsuppbyggnad också verkade så stadig, och bäckenbotten så stark att jag med gott samvete kan fortsätta träna bäst jag vill.

Jag gick därifrån glad och stärkt. 

Jag hoppas så innerligt att jag lyckas förmedla ett dylikt proffsigt och bekräftande bemötande till mina patienter.

image

En ändå lite nervös Mia innan besöket. Hade jag varit mer kaxig hade jag velat försökt ta en mer illustrativ (men ändå inte avslöjande, heheh) bild från gynbesöket, men jag pallade inte. Någon måtta får det ändå vara… 

Previous

Next

4 Comments

  • så modig du är! jag gick också till barnmorskan häromdagen för att göra cellprovstagning och kolla läget lite allmänt. Inspirerad av din öppenhet kring din förlossningsskada publicerade jag igår ett inlägg om min förlossning och att jag även drabbades av en förlossningsdepression. så tack för din öppenhet. sen tänkte jag bara berätta att jag förra veckan hade temavecka på våld i nära relation, och jag tänkte att det kanske kunde vara intressant läsning för dig eftersom ni inom vården kan spela en oerhört stor roll för drabbade kvinnor. eventuellt att informationen även skulle vara till gagn för dina läsare, man vet ju aldrig vilka som behöver hjälpen liksom. kram på dig

    • Åh, jag läste faktiskt ditt inlägg om april 2015 tidigare idag och fick tårar i ögonen. Så fint!
      Och jag har sett din kloka serie om våld i nära relationer, otroligt viktigt!! Heja dig!

    • Nej, perineum=mellangården och är det som är hude utanpå. Den ska vara typ 4 cm på en icke-förlöst vit kvinna (asiatiska kvinnor har kortare i regel som jag förstått). Perinealkropp är en kottformad stödjestruktur som liksom utgör själva navet i bäckenbotten, den ska vara typ 1,5 cm tjock mätt liksom inuti mellan slida/anus (vårdgivare känner efter med två fingrar, liksom mellanväggen typ). Jag har typ 0,8 cm…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *