Att våga komma tillbaks till träning efter en förlossning

Att våga komma tillbaks till träning efter en förlossning

Fysioterapeuten Mia Fernando svarar på frågor om att våga träna efter förlossningsskada.

Jag fick en läsarfråga:
”Jag fick barn för ett år sedan och hade under de första tio månaderna besvär med tyngdkänsla och obehagskänslor i underlivet. Enligt två olika gynekologer så ser allt normalt ut och jag har inget framfall.

Nu till min fråga. Hur ska man egentligen veta vad kroppen är redo för träningsmässigt? Om man inte har problem med urinläckage och inte får tyngdkänsla under träning längre, kan man vara säker på att man inte pressar på för hårt då? Självklart måste man trappa upp träningen successivt men hur vet man egentligen vart gränsen går?

Jag har blivit livrädd för att få ett framfall och vågar därför knappt gå framåt med min träning överhuvudtaget. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att våga ens prova att hoppa eller springa mer av rädsla för att få tillbaka eller förvärra mina besvär…”

En viktig fråga

Det här tycker jag är väldigt intressant att diskutera. Du har fött barn, det var tungt och jobbigt i början, allt har läkt bra och du har en kvarvarande oro/obehagskänsla inför att anstränga dig och en rädsla att drabbas av framfall eller att få besvär längre fram. Jag träffar SÅ MÅNGA patienter som är i samma sits.

Jag tänker först såhär: Den gången vi gynekologiskt ser att framfall och buktande och slappa slidväggar går tillbaka är efter förlossning. Tänk på det lite i likhet med den utveckling magen går igenom. Efter förlossningen är magen en stor säckig hudpåse, och sedan successivt så drar den ihop sig och huden fastar till sig. Den blir aldrig som innan, men den kommer heller inte vara så utsträckt som dagen efter förlosslingen heller. Underlivsstrukturerna går igenom samma process, men blir precis som magen aldrig helt som förr. Konstigt vore ju egentligen motsatsen. Sp egentligen borde du/vi alla bara släppa oron för bäckenbotten. Har vi inga symtom, och gynekologerna säger att det ser bra ut, ja, vad är problemet?

Men vi VET också att kvinnor som har genomgått graviditeter och förlossningar har ökad risk för framfall och urinläckage än andra kvinnor. Samtidigt finns det åtminstone en studie på nunnor (som inte fött barn alltså) som visar att åldern kommer i kapp även dem. Det kommer nästan alltid, oavsett förlossningar, vara några kvinnor som drabbas av framfall och inkontinens. Vi har åldern, breda bäcken, tyngdlagen och östrogenbristen efter klimakteriet emot oss.

Vad ska vi göra med den här informationen? 

Jag tänker att vi måste väga samman livskvalitet och risk för ohälsa i en djup och avancerad kalkyl. En kvinna med inkontinens får ofta så pass försämrad livskvalitet, att det är av högsta prioritet att minska risken för urinläckage. Då kan alla insatser behövas; bäckenbottenträning, hjälpmedel, kanske operation, och nästan alltid anpassning av den fysiska träningen.

En kvinna som har ett konstaterat framfall kan också undvika en försämring genom att anpassa sin träning och se till att bäckenbotten är stark. Har hon besvär kan hon nämligen bli besvärsfri genom rätt åtgärder i vardagen, skav kan försvinna etc. Och blir hon opererad kan det finnas restriktioner att ta hänsyn till efteråt.

Men du som är besvärsfri, men lever med det obehagliga kroppsminnet av att bäckenbotten varit svag och sargad efter en förlossning.  

Behöver du anpassa dig och göra några livsstilssförändringar? 

Mitt svar är oftast: Nej. Och så lite ja. Och så kanske: Njae.

För här kommer risk-för-ohälsa-kalkylen in i bilden.

Om du av omtanke för din bäckenbotten väljer bort en massa motion, som din kropp i stort hade mått bra av – då ökar din generellt risk för ohälsa, eller hur? Här skulle jag säga att ditt hjärta, dina blodkärl, dina muskler i övriga kroppen bör prioriteras före din bäckenbotten.

Om jag hårddrar det: Vill du dö i en hjärtinfarkt vid 70 med en skonad bäckenbotten? Jämfört det med det andra ”worst case scenariot”: springa ett maraton, fall få ett framfall i 50-årsåldern, opereras, fortsätta träna och dö hjärtfrisk vid 100? Jag har i alla fall bestämt mig för det senare.

OM, vi nu kan välja. Vilket vi sällan kan. Men vi kan optimera förutsättningarna för att få som vi vill….

Det är resonemanget bakom: Nej, jag tycker inte du ska låta din bäckenbotten begränsa dig.

Och livskvaliteten i beräkningen: 

Ger dig hopp/dans/löpning eller någon annan bäckenbottenbelastad träning dig ett enormt tillskott i livskvaliteten, då tycker jag inte att det är så mycket snack om saken. Vi lever våra liv för att få ut det mesta möjliga ut av dem, missa inte glädjeämnen i livet för att du är rädd och orolig.

Men Ja:et då?

Jo, såhär. Du behöver ju inte göra EXAKT ALLT som är tungt och jobbigt för bäckenbotten. Jag har valt att satsa på löpningen. Dte innebär att jag INTE gör benböj och marklyft med skivstång eller någon annan stående lyftande/tung belastning. Jag har en gym-regim som jag kör efter, och den innebär att jag ser till att sitta ner och avlasta bäckenbotten alltid när det är möjligt, och dessutom vara noggrann med att aldrig hålla andan när jag lyfter/pressar/sträcker och på så vis pressa ner bäckenbotten ytterligare.

Jag kan också tänka mig att du skulle kunna välja det mosatta. Cykla som konditionsträning, men välja att under ett par väl utvalda timmar i veckan lyfta tungt/träna hård styrketräning.

Och njae: 

Vilken träningsform du/jag/vi än väljer: välja att låta bäckenbotten få vila efter träning. Det är en muskel som blir trött, och jag försöker att aldrig kombinera hård träning med typ stående långkok eller handla på vägen hem. Om bäckenbotten är min akilleshäl, min svagaste punkt, då behöver den kanske vila ibland före alla andra muskler säger stopp. Och så kan det väl få vara?

Det är en risk vi får välja att ta. 

wpid-wp-1432410791794.jpeg

Vad är det värsta som kan hända?

Jag kan inte låta mitt liv passera med träningsfria år efter år, bara för att jag eventuellt kan drabbas av ett framfall. Jag tar den kalkylerade risken, och tänker att om DET VÄRSTA SOM KAN HÄNDA är att jag får ett framfall, då är det ganska litet och obetydligt ”värsta”. Framfall som ger besvär opereras.

Här kommer många in med argumentet/oron: ”Ja, men jag har blivit så negligerad av vården, att jag inte vågar riskera att få ett framfall, för ingen kommer bry sig.”

Såhär resonerar jag då: Jag satsar på att få ett stort framfall, dårå. Kör så det ryker med träningen. Så att det inte är något snack som saken då jag väl behöver hjälp.

Och glöm inte: Framfall av de lättaste graderna går ofta att bäckenbottenträna sig besvärsfri ifrån. Och ännu har jag aldrig träffat någon som kommer upp till maxstyrka på bäckenbottenskalan vid undersökning. Inte ens jag själv. Handen på hjärtat, vi alla hade kunnat engagera oss mer i bäckenbottenträningen, eller hur? 

Att våga komma tillbaks till träning efter en förlossning

Sätt dig ner och väg risker mot glädjeämnen, resten av kroppen mot bäckenbotten, gör en slags kalkyl och bestäm dig sedan. Är din oro och rädsla så stor att den hindrar dig från att göra det du vill göra med ditt liv, då behöver du bemöta den rädslan på något sätt. Det finns inga tydliga svar, men du behöver göra ett genomtänkt val, inte bara reagera på en rädsla.

***

OBS: Om du är ny här, läs gärna mina rekommendationer om återgång till träning efter förlossning här, när bäckenbotten, liksom magen, håller på att återhämta dig efter förlossning resonerar jag alltså lite annorlunda. Då är jag mer bromsande än pushande, generellt. 

Previous

Next

3 Comments

  • Tack för svaret på min fråga! Jag önskar verkligen att fler tog sig tid att informera och förklara vad som händer med kroppen efter en förlossning. Gynekologen jag träffade avfärdade både min känsla av att något var fel och min önskan att börja träna igen. ”Du har fött ett barn så du kommer aldrig bli som förut, vad förvöntade du dig?” var vad jag fick höra. Tack för att du ger en mer nyanserad bild.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *