Tre veckor kvar till maran: Mia

Tre veckor kvar till maran: Mia

Här kommer mina tankar om den kommande maran.

Det hade också kunnat sammanfattas med: iiiiiiiiiiiiiihhhhh!

  • Formen:

Jag anmälde mig till maran för att jag ville ha en odiskuterbar orsak till att fortsätta springa hela vintern, och vecka ut och vecka in. Det har jag lyckats med. Jag har aldrig sprungit så här mycket, så här disciplinerat. Men ändå har inte tiden räckt till, och ingen av os har fått in tillräckligt många riktigt långa långpass. För mig är sträckan efter 30 kilometer outforskat land. Vad händer då? Kommer mina ben nötas ner till taxben? 

  • Maten: 

Det här stressar mig lite, hur bra vi än äter och hur mycket jag än försöker äta så har jag gått smått ner i vikt under tiden vi maratontränat. Jag mår generellt sett väldigt bra, men jag kommer ha svårt att ladda med tillräckligt mycket energi innan loppet. 

  • Planerad strategi veckan innan:

Jag kommer nog springa minst en dags transportlöpning veckan innan, kanske mest för att det är en etablerad vana. Hela veckan innan kommer jag försöka pressa i mig lite mer vid varje måltid, hellre än att försöka kolhydratsladda specifikt dygnet innan. 

  • Planerad strategi under loppet:

Min främsta strategi så här innan är att försöka hitta glädjeämnen längs vägen, och i och med att jag är  världens typ mest lättmutade person så kommer jag leva för stationerna med vätska/näring. Jag ska äta och dricka av allt, från start. Sedan är min strategi att försöka hitta ett nästan lägre tempo än mitt vanliga arbetstempo och hushålla med resurserna länge, länge för att om möjligt ha kvar energi på slutet. Jag tror att det någonstans efter 25 kilometer kommer bli kämpigt, och då kommer jag nog försöka ta till något mantra. Jag kommer vara ilsken hela sista tredjedelen av loppet och jag kommer garanterat vara arg på Joseph när vi träffas efteråt. 

  • Planerad strategi  efter loppet: 

Jag kommer vilja hitta mina grejer, ta emot vad jag kan få i mat och vätskeväg, och sedan åka hem. Sen vill jag vara ledsen, och att någon klappar på mig och säger ”stackars, stackars Mia” tills jag helt enkelt kommer inse att jag faktiskt klarade det, och då vill jag att någon berättar om hur för himla världsbäst jag är. Dagen efteråt kommer jag bara vilja terapiprata om upplevelsen, och med något av fiskarfasoner skryta om min insats. 

  • Förhoppningar: 

Jag vill verkligen, VERKLIGEN, ta mig runt. Jag läste om en tjej som åkte till sitt första maraton någonstans nere i Europa och som sen blev tagen ur tävlingen vid 41 kilometer på grund av att hon började bli svajig. Jag skulle bli SÅ BESVIKEN över något sådant. Sen hoppas jag på att ha åtminstone lite kul. Tiden har jag ingen förhoppning om, alls. 

  • Farhågor: 

Jag är orolig över lite av varje. Jag känner faktiskt en aning av samma slags oro/förhoppning/förväntan inför maran som inför en förlossning. Hur kommer det kännas, hur kommer det bli och hur kommer jag reagera? Jag vet ju inte. 

Previous

Next

3 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!