Tre veckor kvar till maran: Mia

Tre veckor kvar till maran: Mia

Här kommer mina tankar om den kommande maran.

Det hade också kunnat sammanfattas med: iiiiiiiiiiiiiihhhhh!

  • Formen:

Jag anmälde mig till maran för att jag ville ha en odiskuterbar orsak till att fortsätta springa hela vintern, och vecka ut och vecka in. Det har jag lyckats med. Jag har aldrig sprungit så här mycket, så här disciplinerat. Men ändå har inte tiden räckt till, och ingen av os har fått in tillräckligt många riktigt långa långpass. För mig är sträckan efter 30 kilometer outforskat land. Vad händer då? Kommer mina ben nötas ner till taxben? 

  • Maten: 

Det här stressar mig lite, hur bra vi än äter och hur mycket jag än försöker äta så har jag gått smått ner i vikt under tiden vi maratontränat. Jag mår generellt sett väldigt bra, men jag kommer ha svårt att ladda med tillräckligt mycket energi innan loppet. 

  • Planerad strategi veckan innan:

Jag kommer nog springa minst en dags transportlöpning veckan innan, kanske mest för att det är en etablerad vana. Hela veckan innan kommer jag försöka pressa i mig lite mer vid varje måltid, hellre än att försöka kolhydratsladda specifikt dygnet innan. 

  • Planerad strategi under loppet:

Min främsta strategi så här innan är att försöka hitta glädjeämnen längs vägen, och i och med att jag är  världens typ mest lättmutade person så kommer jag leva för stationerna med vätska/näring. Jag ska äta och dricka av allt, från start. Sedan är min strategi att försöka hitta ett nästan lägre tempo än mitt vanliga arbetstempo och hushålla med resurserna länge, länge för att om möjligt ha kvar energi på slutet. Jag tror att det någonstans efter 25 kilometer kommer bli kämpigt, och då kommer jag nog försöka ta till något mantra. Jag kommer vara ilsken hela sista tredjedelen av loppet och jag kommer garanterat vara arg på Joseph när vi träffas efteråt. 

  • Planerad strategi  efter loppet: 

Jag kommer vilja hitta mina grejer, ta emot vad jag kan få i mat och vätskeväg, och sedan åka hem. Sen vill jag vara ledsen, och att någon klappar på mig och säger ”stackars, stackars Mia” tills jag helt enkelt kommer inse att jag faktiskt klarade det, och då vill jag att någon berättar om hur för himla världsbäst jag är. Dagen efteråt kommer jag bara vilja terapiprata om upplevelsen, och med något av fiskarfasoner skryta om min insats. 

  • Förhoppningar: 

Jag vill verkligen, VERKLIGEN, ta mig runt. Jag läste om en tjej som åkte till sitt första maraton någonstans nere i Europa och som sen blev tagen ur tävlingen vid 41 kilometer på grund av att hon började bli svajig. Jag skulle bli SÅ BESVIKEN över något sådant. Sen hoppas jag på att ha åtminstone lite kul. Tiden har jag ingen förhoppning om, alls. 

  • Farhågor: 

Jag är orolig över lite av varje. Jag känner faktiskt en aning av samma slags oro/förhoppning/förväntan inför maran som inför en förlossning. Hur kommer det kännas, hur kommer det bli och hur kommer jag reagera? Jag vet ju inte. 

Comments (3)

Det kommer gå superbra!!! Heja heja!!

[…] kändes verkligen hur tungt och jobbigt som helst, men jag inser att jag ändå följde min plan, med att gå när jag behövde och äta och dricka på typ varje station. Och att jag kom i mål […]

[…] marginaler nu, har inte tränat på två veckor och har haft nedsatt aptit lika länge. Ganska tvärt emot min plan på hur de här veckorna skulle vara. Men ändå. Avsaknaden av halsont känns […]

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.