Mias maratonupplevelse

Berättelse om min första mara.

Mias maratonupplevelse. Jag sprang, höll på att svimma, vaknade till och kom in på 4 timmar 12 minuter.

wp-1465069287593.jpg

Vi vaknade rätt nervösa på maratondagen, men som tur var gick morgonen i ett innan. Min mamma kom klockan nio och tog över barnen, medan vi stökade runt det allra sista och sedan drog iväg. Då var nerverna nästan utanpå och jag började längta efter att bara få starta, för att få bli av med fjärilarna i magen. Klockan halv elva var vi framme, lämnade in våra klädpåsar och satte oss solen, åt en banan och försökte njuta av barnfri tid.

Vi lyckades träffa min ena kusin som skulle springa (på under tre timmar…) och sedan var det dags för oss att gå på varsitt håll till de olika startfållorna. Joseph startade 12.00 och jag 12.10.

I startfållan

I startfållan kunde jag inte låta bli att gråta ett skvätt. Det var så fint väder, alla människor så vänliga och peppande mot varandra, jag översköljdes av en tacksamhet för att kroppen fungerar så väl att jag ens kan tänka mig och springa ett maraton. Och sen såg jag en synskadad kvinna som startade tillsammans med en ledsagare, och då blev jag ändå mer gråtig. Så himla imponerande!

Och så gick startsignalen, och vi sprang iväg. Det var trångt och jag försökte njuta av att få ta det lite tvunget långsamt, eftersom jag anade att jag annars skulle dragit iväg lite för fort. Det var lagom varmt, svala brisar och många människor som hejade. Jag kände mig lätt och hade roligt.

När vi kom ner till Söder Mälarstrand höll jag utkik efter hejare, men ingen hade kommit dit än. Västerbron kom första gången, och det kändes som att jag flög över bron. Kungsholmen, stadshuset, centralen, upp och vända ut mot Gärdet.

Andra varvet

Och vid 15 kilometer började jag känna hur benen blev trötta. Skit, tänkte jag! Jag bukar ju kunna springa 20-25 kilometer utan att känna något i benen. Vi sprang ut mot halvmaramarkeringen och då fick jag gå en bit för första gången. Sedan följde rundan vid Kaknästornet, över bron och ut på Djurgården.

Här blev det riktigt tungt. Det gjorde ont i benen, och psykiskt var det så otroligt tufft att veta att jag hade så väldigt långt kvar att springa. Utanför Skansen åt jag lite banan och drack vatten, gick en bit till och lyckades därefter springa över bron ut mot Strandvägen igen. Jag mådde riktigt risigt och började känna mig trött rent ”systemiskt”, inte bara muskulärt. En före detta kollega och maratonräv var funktionär i år och stod och delade ut vatten och hejade på mig, det gjorde gott även om jag hade svårt att direkt ”treasure the moment”. Hon skrev sen och sa att jag såg blek ut, och det kan jag verkligen tänka mig.

Vi passerade slottet och jag drack en skvätt Pepsi men fick ändå gå en bit vid Slussen. När vi närmade oss Söder Mälarstrand igen visste jag att jag skulle ha en hejaklack och jag fick tvinga mig att springa dit. Väl på plats stod Elvira, Filip och deras två barn, och min mamma och våra barn! Det blev ett kort kramkalas och sedan sprang jag med något förnyad energi förbi.

När jag närmade mig Västerbron för andra gången hände en läskig sak. Jag kände hur mitt synfält successivt krympte och jag hann liksom tänka, ”åh, vad skönt, jag somnar!” I detta jättemärkliga och halvmedvetna tillstånd lyckades jag ta mig över bron och en bit på Norr Märlarstrand. Sedan började jag inser att de troligen inte var så bra att jag var så borta, och försökte gå ett tag för att inte faktiskt bli en av de där som svimmar under loppet. Jag gick och sprang växelvis i princip hela sträckan förbi Stadshuset till Vasaparken, och försökte dricka vid varje kontroll. Ett tag insåg jag att jag inte kunde gå rakt, men om jag sprang gick det lite bättre. Undrar om det verkligen var så? Vid Odenplan delades Dextrosol ut, och det var nog verkligen var jag behövde. När jag passerade 39 kilometersmarkeringen insåg jag att det skulle gå att ta mig i mål, och för första gången såg jag också en klocka – och tiden var verkligen inte så dålig som jag trodde.

I mål

Jag sprang i mål, men det var tufft. Jag kom in på tiden 4 timmar och 12 minuter. Mitt allra hemligaste mål har varit att komma under 4.10, men det har jag knappt vågat säga till någon. 4.30 var det mer rimliga målet, och att över huvudet bara ta mig runt var det jag vågade hoppas på vid start.

Efter målgången kändes promenaden från Stadion till Östermalms IP som oöverkomligt lång, och ännu värre var trapporna ner till planen där alla tälten var. Jag lyckades stappla mig fram till stället där jag och Joseph skulle mötas, vinkade till Joseph som stod i kön till massagetältet och sedan la jag mig ner och dog.

wp-1465069340854.jpg

Efteråt

Jag hamnade typ i framstupa sidoläge när jag la mig, för benen lydde inte till att byta ställning efter att jag väl hamnat i liggande läge. En man kom förbi och kollade att jag mådde bra, och han trodde nog inte riktigt på mig för han pratade med dem i massagetältet om att de kanske skulle hålla koll på mig. Joseph fick ropa att jag var hans fru, och att han kunde hålla koll…

Sen åt jag en kexchoklad i fosterställning och efter det kunde jag så småningom ta mig upp med Josephs hjälp. Efter en stund promenerade vi ner till Östermalmstorg och tog tunnelbanan hem, lite halta och lytta.

wp-1465069356022.jpg

Vi landade hemma där Elvira och Filip höll på att servera pasta till alla barnen och vi kunde ansluta vid dukat bord.

Sen fick jag lite löparmage, och kände hur stelheten blev bara värre och värre. Elvira skrattade åt mig och sa att jag gick som en dinosaurie. Sen följde en natt med drömlös sömn och idag är jag hungrig som en varg, och har faktiskt behövt ta naproxen för att att kunna vara en någolunda fungerande förälder.

Loppet kändes verkligen hur tungt och jobbigt som helst, men jag inser att jag ändå följde min plan, med att gå när jag behövde och äta och dricka på typ varje station. Och att jag kom i mål på en tid som jag knappt hade vågat drömma om.

Dagens känsla: Jag är så glad att det är över. 

 

 

Previous

Next

6 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *