Maraton vs förlossning enligt Mia

Jag har EN vaginal förlossning och numera ETT maratonlopp i bagaget. Alltså är jag således LÅNGT IFRÅN en veteran på någon dera. Men jag har ju funderat vid flera tillfällen om det här med förlossningar vs. maratonlopp, och jag tänkte härmed återkomma med mina reflektioner. Jag kan definitivt konstatera att båda upplevelserna är det mest krävande jag utsatt mig själv för. Både fysiskt och mentalt. Här kommer en liten jämförande uppställning!

Förberedelsen

Före förlossningen var graviditeten liksom en process och progress som gick av sig själv, lite oberoende av vad jag gjorde. Vi försökte visserligen förbereda oss lite med andningsövningar och jag optimerade nog ändå förutsättningarna genom att försöka hålla mig så fysiskt stark som möjligt under graviditeten. Men ut kommer barn liksom ändå.

Maratonförberedelserna var rigorösa, om än inte egentligen tillräckliga. (Jag tror till exempel att jag hade haft en trevligare maratonupplevelse om jag tränat fler riktigt långa långpass…). Förberedelserna kostade mycket i tid, kraft, ork och planering.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-1

Hur jag mådde innan

På maratondagen var jag pirrig och förväntansfull och lite gråtig. Jag tror att avsaknaden av två små barn kan göra att maratondagens förberedelser kan bli lite bättre än hur det blev för oss, det går liksom inte att helt och håller fokusera på sitt eget ätande och mående när två barn ska serveras gröt och torkas i rumpan. När jag stod i startfållan var jag osäker på om jag ätit, druckit och sovit tillräckligt.

Innan förlossningen mådde jag bra, och jag var pirrig, förväntansfull och lite gråtig. Jag gick med positiv förväntan och väntade på värkstart eller vattenavgång. Vi kunde i lugn och ro förbereda, preppa väskor och äta en superfrukost medan värkarna sakta rullade igång. Förlossningen startade med optimala förhållanden. (Detta är naturligtvis annorlunda om det är en vaginal förlossning när det redan finns ett barn i familjen.)

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-2
image

Psykisk stress och press

Du är välinformerad inför en mara att det kommer vara långt och tufft. Men en mara har en uttalad start- och en slutpunkt och jag VISSTE att det skulle ta slut när jag kom in i mål. En av mina stora motivatorer under loppet var ”den här plågan blir bara längre om jag går” och ”det går snabbare över om jag springer snabbt”. Det var EXTREMT jobbigt psykiskt, men förutsägbarheten om att slutet fanns där framme var ändå en trygghet.

Det mest stressande med den långdragna vaginala förlossningen var att vi aldrig hade målet tydligt i sikte. Hur länge skulle det hålla på? Resten av mitt liv? Avsaknaden av tydlig progress under förlossningen var verkligen en av de största plågofaktorerna.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 1-2

Fysisk ansträngning och smärta

Smärtan under maran var skarp och definitiv. Det gick inte att undgå om jag ville fortsätta framåt. Det gick dock att distrahera bort i några sekunder åt gången. Att high-five:a barn längs vägen och få ögonkontakt med andra påhejare var en sådan sak som gjorde att jag helt plötsligt kunde glömma smärtan för ett par, tre steg. Men ändå, smärtan var där. I i alla fall 2,5 av loppets 4 timmar och i alla fall tre dagar efteråt (dock successivt avklingande).

Smärtan som förlossningsvärkarna gav har jag inget kroppsminne av. Det måste vara en skyddsmekanism som våra kroppar förser oss med, för att säkerställa att vi skaffar flera barn, visst? Jag vet dock att jag hade ont och var så fysiskt trött och utmattad att jag verkligen trodde att jag skulle dö där inför krystskedet. Det trodde jag faktiskt inte under maran, även om jag faktiskt trodde att jag skulle svimma.

Om jag jämför så kommer smärtan från förlossning och maraton i denna dignitetsordning:

image

  • Ganska lätt: tidig förlossning
  • Medelsvårt: Sista milen på maran
  • Supersvårt: Sista delen av förlossningen

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-2

Mental utmaning

Jag var förebredd på att åtminstone 50% av maratonprestationen skulle avgöras av det som hände innanför mitt pannben. När jag var som tröttast fylldes jag också av en ledsenhet över att jag trodde att jag skulle få ett så dåligt resultat, eftersom bara halva loppet gått och jag kände mig helt slut. ‘

Under förlossningen kände jag att jag var i trygga händer (även om jag kanske i efterhand frågasatte vissa av trygghetsaspekterna i att bara låta progressen ligga i personalens händer). Jag kände mig som superkvinnan är vi kom promenerades in till sjukhuset i full färd med det aktiva värkarbetet och jag kände aldrig att förlossningen gick mig ur händerna rent mentalt.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-3

Peppning och stöd

Under maran blev jag vid flera tillfällen alldles supertacksam över publiken som hejade och ropade, sträckte ut händer och la sin tid på att peppa just mig! Jag hade vänner som hejade på tre ställen längs banan, även jag faktiskt missade några av dem. Jag har genom de olika lopp jag hittills sprungit tränat upp min förmåga att ta till mig energi från publikens hejarop, och jag skulle verkligen säga att peppen från publiken är så mycket värd. 

Under förlossningen hade jag gott stöd från Joseph, men jag måste säga att stödet från barnmorskorna var långt ifrån peppande under långa delar av förlossningen. Om Djurgårdssträckan var marans ”dödsskuggans dal” var den långa natten mellan 8 på kvällen och åtta på morgonen då Wollmar kom ut,förlossningens motsvarande tunga passage. Under den natten var barnmorskan inne hos oss kanske två gånger. Joseph var också trött och slut, och var i ärlighetens namn ingen peppande maratonpublik.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 3-3

Värdighet

Under maran grät jag rätt mycket och kissade halvtäckt av en buske med vad som kändes som halva maratondeltagarna som publik. När jag landade inne i målgången ville jag kollapsa och på vägen hem i tunnelbanan var väl inte mina snyggaste akrobatiska minuter vid uppresningen från sitsen. Ändå kände jag mig apstolt med medaljen på bröstet, och jag kan med stolthet känna att jag värdigheten i behåll.

Under förlossningen hade jag folks händer och fingrar på alla möjliga och omöjliga ställen. Det var blod och kroppsvätskor högt och lågt, och jag minns att jag var tacksam att det inte var jag som skulle städa upp efteråt. Efteråt följde dygn av att ligga i en säng med blodfläckade kläder och lakan och otaliga samtal om hur jag skulle göra för att lyckas bajsa. Ur förlossningen gick jag definitivt berövad en del av min värdighet.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 4-3

Sammanfattning:

Jag får erkänna att snart fyra år efter förlossningen kan minnet ha bleknat något, och jag har ännu vissa ömheter kvar i låren från maratonprestationen. Möjligen är mitt minne lite skevt. Men i min upplevelse är faktiskt maran och förlossningen ganska lika dignitet vad gäller ansträngning, smärta och plåga. Förlossningen var dock by far värre eftersom tidsaspekten och att inte veta när det skulle ta slut innebar en ENORM psykisk påfrestning. Och måendet efter sfinkterrupturen med allt vad det innebar gör egentligen hela jämförelsen skrattretande. Förlossningen VAR VÄRST.

Men att ha genomgått både ger mig ändå någon slags känsla av att vara en superkvinna. 

Previous

Next

6 Comments

  • Jag springer inte. Alltså bara om jag ska hinna med bussen eller rädda något barn i nöd. Och jag tänker att maraton måste vara mycket värre än en förlossning. Anledningen till det är att det ju är helt frivilligt och avbrytbart när som helst. Om man springer kan man ju bara säga -”Nä nu slutar jag .” Och så slutar man.

    När man föder barn så är det inte för att man är en så beslutsam och fantastisk kvinna som man fortsätter när det blir tufft. Nej. Man fortsätter för att man inte har något val.

    Så maraton framstår ur min synvinkel som det värsta/mest jobbiga.

  • Jag tänkte tvärtom, att eftersom en har ett val att kliva av maran men inte kan stoppa en förlossning så är förlossningen värre.

    Men det krävs kanske mer pannben för att genomföra maran just därför.

    Jag som haft två relativt snabba och smidiga förlossningar tycker att maraton verkar betydligt värre. Fastän jag tycker om att springa (dock ingen mara ännu). Men så har jag inte mycket till pannben heller.

    • Jag har nog också tänkt som du. Man kan liksom inte ta bakvägen ut vid en förlossning.

      Jag trodde inte heller att mitt pannben skulle räcka, tycker ändå att det var ett intressant experiment på mig själv, eller hur jag ska säga. Men vill inte göra om det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *