Nybliven mamma – Min sfinkterruptursberättelse i korthet

I nybliven mamma-temat tänkte jag berätta lite för nytillkomna läsare lite mer om min egen historia. Vill ni veta?

Nybliven mamma – Min sfinkterruptursberättelse

Länkar till alla gamla inlägg finns här, men jag tänkte ge er lite citat.

Första månaden

”Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

”Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

”Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

”Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

”Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

Besök hos en kollega:  ”Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

”Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

”Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

”Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

”Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

”Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

”Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

 

Fler inlägg om sfinkterruptur, personligt och professionellt blandat:

Läsarfråga om sex efter sfinkerruptur
SBU-rapport om förlossningsskador och Almedalen

Nya riktlinjer för sjukgymnastik efter sfinkterruptur

Läsarfråga om sfinkterruptur+sjukgymnastbesök

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag är ju en av de lyckligt lottade där allting gick rätt bra i slutänden. Vill också tipsa om Hanna som har en blogg om livet med en förlossningsskada, där vägen till återhämtning har varit långt ifrån lika rak och enkel som min.

Previous

Next

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *