Allt jag gör för att vara unik

Förra veckan tränade jag ingenting på grund av förkylning, och det kändes okej. Den här veckan liksom spritter det i kroppen och jag vill bara ut och springa. Men. I helgen sov vi över hos vänner i Göteborg och jag hamnade att sova tillsammans med Wilfred på en madrass på golvet. Och på något sätt lyckades jag ligga så stilla på så pass hårt underlag att jag lyckats klämma till fibulotibialleden upp vid knät. Det är den lilla leden du troligtvis aldrig ägnat en tanke om du inte är fysioterapeut eller dylikt, den leden mellan underbenets två ben på utsidan av knät.

Jag tänkte springa till jobbet imorse. Jag haltar lite lätt när jag går, och att gå normalt i trappa är omöjligt. Men jag tänkte att allting liksom brukar ge med sig bara jag blir uppvärmd. Bah. Jag sprang liksom haltandes typ en kilometer och fick ge upp sen och ta tunnelbanan från Skanstull.

Jag har haft flertalet kollegor att klämma och känna på mig, de har försökt mobilisera leden och kommit på förslag till tejpningar och dylikt. Men likaväl gör det skitont.

När vi efter många om och men konstaterade att det nog är en ledinflammation i den där lilla obskyra leden utbrast en kollega ”Men DÄR brukar ju patienterna aldrig ha ont…”. 

Alltid kan en ju få vara lite unik… Nu har jag löpningsförbud tills smärtan gett med sig. Bah! Gah!

Barnen sover sen tio minuter tillbaks, Joseph jobbar sent och jag ska läsa amningsplugg. Ha en fin kväll!

Previous

Next

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!