OMG! Och ge mig din tanke!

Den sjunde oktober ska jag delta i ett workshop anordnat av ”Sveriges kommuner och landsting” och prata om patientperspektiv på kvinnosjukvård. De som kommer och lyssnar är ”experter och ledningspersoner” från hela Sverige. 

Vad tycker DU att jag ska lyfta och poängtera?

Om jag säger att det är en kultur som behöver förändras, vad skulle du säga att den kulturen utgörs av?

Jag är sjukt pepp, glad att få vara en del av detta och en aning nervös. Jag ska dels prata i ungefär en halvtimme och dels leda en diskussionsgrupp i en timme.  

Alla tips och hejarop plus synpunkter mottages tacksamt!

Previous

Next

26 Comments

  • När jag upptäckte att det kom bajs från min vagina ca 1 v efter min förlossning, som slutade i att jag fick en sfinkterruptur grad 4, så blev jag helt dumförklarad på gynakuten. ”Allt ser bra ut”..
    För att få bort tabut och att VÄLDIGT MÅNGA kvinnor skäms över sina underlivsproblem, som de inte inte ens kan rå för att de fått, så MÅSTE sjukvården bli bättre på att lyssna på oss!!
    En fistelgång, som det visade sig att jag hade fått, syns inte alltid genom en undersökning med blotta ögat, utan jag behövde bli sövd och undersökt med något slags skum som fördes in i ändtarmen som sedan sipprade ut från slidan.

    Det känns inte som att det är så jättemånga kvinnor som (en v efter ett stort trauma för sitt underliv) besöker vården för att få fingrar instoppade. Speciellt inte när man nästan skriker av smärta bara jag tar av mig trosorna.

    Jag har blivit såååååå dåligt bemött! Något jag inte ens fick höra var: ”Jag förstår att din upplevelse måste vara så hemsk”.

    De kan inte skicka hem en kvinna för att de inte kan se något! Då måste de erbjuda mer hjälp!

  • Jag vet inte vart jag ska vända mig med mina besvär. Jag har ingen läkarkontakt efter min sr grad 3. Jag hade en fysioterapeut, men är färdigbehandlad hos henne. Men jag har kvarstående besvär som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. Det hade underlättat med nån vårdplanering i samband med skadan, och info om vem man kan vända sig till. Är det vc? En gynmottagning med superlång väntetid? Det bidrar till oron som skadan fört med sig.

  • Det är otroligt frustrerande, dumförklarande och nedslående när man till slut tagit modet till sig och bokat ett läkarbesök för att man inte kan torka sig ren efter att ha gått på toaletten och bara får höra att ”allt ser så bra ut” och ”det är väl rätt normalt”. Skall man verkligen bli bemött på det sättet?

  • Har fött med kompl skulderdystoci, fick sfinkter 3 och 4, kraftigt yttre tryck och väldigt uttänjd bäckenbotten. Blev sövd och sydd mycket bra, intensivtränat privat, men kraftig diastas som fick opereras. Har lite kort perineum och öppet bakåt, och ska ev göra vulvaplastik. Har fått bra hjälp tack vare påläst och barnmorskor i min närhet. Nu ska bara hjärtat läka. Jag är ett extremfall , där inget gick att bortse ifrån. De med mindre synliga och inte lika allvarliga åkommor lider sjukt mycket i tysthet. De blir ifrågasatta åsidosatta och klappade på huvudet- det är strukturen som måste lyftas!! Att en som kvinna får räkna med lite ” svinn” i samband med förlossning o graviditet. Varför ska en låta en trasig fitta läka sig själv?? Idiotiskt! Det ska vara obligatoriska ordentliga undersökningar av experter direkt, samt obligatoriskt kuratorsamtal i samma takt som barnet följs på BVC. Tack du gör ett fantastiskt jobb ❤️

  • Jag håller med de ovanstående kommentarerna om bemötande inom vården.

    En annan sak som jag tycker borde vara viktigare än vad det är idag….. Kvinnors sexliv! Vi är ok på att ta hand om fysiska skador som ger besvär såsom inkontinens osv ( – även om många får kämpa sig till även det). Men när det kommer till kvalitén på ens sexliv efter en förlossning så är det som att tala till en vägg. Det prioriteras inte det minsta och i bästa fall kan man få en kommentar om att det anses vara en kosmetisk operation som man själv får bekosta. Även om man blivit stor som en tältduk och inte känner något nämnvärt vid sex…..Hur kan det anses vara kosmetiskt? Dumheter.

    Det känns generellt som om vi kvinnor verkligen får kämpa för att få hjälp efter en förlossning. Det borde inte vara så. Kanske ligger ribban så högt för ”vad som är normalt” för att om de sänker den, till där den borde ligga, så kommer det att kosta för mycket pengar i vården. Jag vet inte. Men det är ju lite den känslan man får….

    Lycka till! Bra att du ska prata! Tack för att du gör det!

  • under förlossningen när min första son föddes kan jag tydligt komma ihåg ett speciellt tillfälle när jag upplever att mitt blygdbenen går av. Jag skriker och svär, något barnmorskorna och min nervöse sambo skojar om mesans det pågår. Som om det vore roligt, eller lite gulligt, att jag har så ont trots epidural att jag tror att jag kommer dö. När min son sedan lades på mitt bröst så bara grät jag och sa till min sambo att jag visste att jag borde vara glad nu men att jag bara var så otroligt ledsen. Än idag, tre år senare, minns jag detta som någon typ av traumatisk upplevelse. Ett överfall eller en chockartad olycka. När min andra son skulle komma hade jag panik redan i v.6 men Specialistmödravården vägrade ta emot mig fören efter v.28 för att tala om eventuellt snitt. I slutändan fick jag snitt men inte utan att bråka, gråta, berätta och bli arg. Snittet var nu 6 månader sedan och idag har jag fortfarande mycket smärta i mitt blygdben men känner inte av mitt snitt alls. Något som verkar provocera mvc.

    Angående mitt blygdben sa min första barnmorska att det var en fraktur men hon tyckte inte det behövde röntgas eller göra något för det var som med fraktur på svanskotan inget att göra. När jag flyttade och sa till min nya barnmorska att jag hade en fraktur så skrattade hon. Inte heller hon tyckte att det behövde undersökas vidare. När jag träffade förlossningsläkare för att böna och be on snitt och berättade detta blev hon upprörd över att ingen röntgat mitt blygdben och sa att hon skulle skriva i min journal att om mina problem kvarstod efter min förlossning så skulle jag röntgas. Det skrev hon inte. Jag har inte röntgats. Jag orkar inte be mer.

  • Min förlossning i januari 2013 avslutade väldigt snabbt med sugklocka och jag fick en sfinkterruptur grad 3 och 4. Tycker att jag fick bra info på BB och blev tillsagd att själv ringa till kvinnokliniken och boka ett återbesök hos läkare 4-6 månader efter förlossningen, det skrevs även in i min journal att jag skulle göra detta. När kag ringde skrattade personen som svarade och sa att hon aldrig hade hört talas om att man skulle ringa och boka ett sånt besök själv så det var inte aktuellt. Pga det bemötande dröjde det tills drygt ett år efter förlossningen innan jag sökte för mina besvär att hålla gaser, det tog ytterligare 1 1/2 år innan jag kom till rätt person (remiss efter remiss med långa väntetider mellan varje) och då kunde jag inte få hjälp för att jag planerade att bli gravid igen. Så i vår, mer än 4 år efter skadan och 3 år efter att jag sökte hjälp hoppas jag på att äntligen få hjälp!
    Vi måste ha ordentliga efterkontroller för de som skadas under sin förlossning, det är svårt att själv veta vad som är normalt och vad som kan/bör åtgärdas! Och vi måste se till att få ner väntetiderna i vården! Den första gynekologen jag träffade ville skicka mig direkt till ”slutstationen” där jag förhoppningsvis får hjälp i vår men fick inte göra det. Ärendet skulle gå via två andra läkare. Förutom att detta tar tid är det obehagliga undersökningar man ska gå igenom och flera ggr har jag undrat om det är värt att få ringmuskeln undersökt av ytterligare än person eller om det är bättre att leva med att inte kunna hålla gaser..

  • Min andra förlossning gick väldigt fort. Och något är trasigt. Mitt högra ben värker alltid sen förlisningen. Det känns som om någon tvär muskel är trasig och den delen av kroppen håller inte ihop. Sen måste jag alltid hålla emot för att bajsa och det läckert lite ibland och hemorrojder. Nu är det 10 år sen och det går verkligen inte tillbaka. Sen är sexet svårt. Jag är för vid. Helt ärligt har jag inte sökt så mycket hjälp då jag redan vet att det är hopplöst. Hjälp hade kanske kommit om det var potens problem. Men detta är vad en kvinna får leva med. Önskar det vore annorlunda. Önskar att det fanns någonstans att vända sej och faktiskt få hjälp.

  • Några olika tankar: 1. Det verkar finnas en sammanblandning mellan begreppen ”vanligt” och ”normalt” inom kvinnosjukvård. Vården behöver o-normalisera underlivsskador och besvär.
    2. Det är katastrof att det är så svårt att få information om vart man ska vända sig med olika problem. På min efterkontroll berättade jag om många olika besvär jag fortf upplevde efter 7 veckor och fick svaret att ”det kommer att läka, jobba med knipövningar”. Jag tycker det hade varit mer rimligt att få höra saker som: ”Om du fortfarande känner av detta efter si och så länge, då hör du av dig hit”. Och varför inte erbjuda rehabilitering till alla kvinnor som fött barn?
    3. Min egna erfarenhet som jag verkar dela med många andra är svårigheten med att få komma hela vägen till en specialist om en inte själv ligger på och efterfrågar remisser/skriver egenremisser.
    4. Levatorskador, kära nån. När jag på eget initiativ gick till en gynekolog drygt ett år efter förlossningen och fick veta att levatormuskulaturen var sönder gick jag hem och googlade. Två av dina blogginlägg kom som topp tre på sökningen. Din blogg är helt fantastisk men det blev tydligt att kunskapsluckan var stor… Muskler som slits av och inte upptäcks efter förlossningen som det heller inte finns teknik för att reparera i nuläget – det måste forskas och samlas kunskap om detta snarast.

  • Jag tycker en viktig sak som inte alls görs idag är en kontroll av kvinnan innan hemgång från BB, även om det sades att hon fick en grad 2 bristning. Vi vet ju redan idag att det missas inre skador när man säger en 2a gradens bristning. Många skador kan repareras enbart i samband med en förlossning, tex på muskulaturen.
    Idag verkar det som att kvinnan inte finns efter en förlossning – utan bara bebis som ska kontrolleras. En tydlig info som skickas med till kvinnan om hur och vart hon ska vända sig om problem med sex, smärtor, toa osv kvarstår.
    Samt så tycker jag att de inte ska säga slentriant ”det är två veckor så är du på benen igen” till en 2a gradens skada – det tog mig 8 veckor för att kunna gå och handla mjölk från bilen och i butiken…än mindre andra saker – så två veckor var det verkligen inte. Men psykiskt så gjorde det mycket skada – ovissheten och att jag hade så ont. ( Har fö ej blivit bra än, 6 månader nu – utan de har konstaterat att en inre muskel inte sitter fast där den ska, jag har beröringssmärta och för snävt sydd så det stramar om jag sätter mig fel in i bilen tex… )

  • Jag har för mig att du tidigare skrivit något klokt om att man borde informera om risker med vaginala förlossningar så som man gör vid planerade snitt. Många blir chockade över påverkan på kroppen av förlossning och där tror jag information i förväg vore bra på flera sätt. Sen minskas skillnaden mellan förlossningssätten också vilket jag tror är bra. Många snitt börjar ju som en vaginal förlossning, med följden att många mår dåligt, då det inte blev som de tänkt. Och att då få mer information som gravid att ett sånt händelseförlopp kan faktiskt vara normalt det också, även om det så klart kan vara jättedramatiskt om barnet mår väldigt dåligt t ex. Mer info helt enkelt! Så man slipper googla och bli rädd…jag vill ha bra och korrekt information så jag vet vad jag har att göra med.

    • Ja det här är jätteviktigt!!! Jag har blivit avrådd från fler vaginala förlossningar pga min skada. När jag blev gravid igen i våras började jag googla på KS,läste enbart sånt som var skrivet av läkare/ information från olika sjukhus osv för att inte få skräckhistorier. Men överallt var det information om en massa risken och en liten text om att en vaginal förlossning nästan alltid är bäst för både mor och barn, framförallt för barnet. Inte speciellt lugnade att veta att jag tydligen har fått ”ovanliga” komplikationer och skador från något som nästan alltid går bra så nu ska jag göra något som har stora risker istället. Har aldrig mått så dåligt som under den här graviditeten, undrat varför det blev fel förra gången och klandrat mig själv eftersom jag tydligen klarade av att göra något så normalt som att föda barn.
      Dessutom har jag fått bråka för att få psykologhjälp och till slut även bli sjukskriven, enligt min läkare jan man inte bli deprimerad när man är gravid..

  • Under hela graviditetn kände jag att jag fick stöd från min barnmorska. Efter förlossningen kände jag mig väldigt ensam. Tänk om någon på BB haft ett par minuter och frågat: Hur mår DU då? Som flera andra hade jag även svårt att få rätt hjälp i eftervården. Din blogg blev en ledstjärna när allt kändes mörkt och gjorde ont. Tack för det!

  • Jag skulle önska att kunskapen kring hur en förlossning kan påverka kroppen både vad gäller rupturer, men oxå inflammationer i ledband etc, skulle leda till en ny vårdkedja-o inte bara en efterkontroll 3 månader senare. Att man faktiskt har någonstans att vända sig med sina problem o att allt inte skylls på ”nerver”. Att skylla kvinnors sjukdom på Hysteri känns något daterat. Men det verkar vara fallet ibland, när kunskaperna fattas.

  • I mitt fall var jag hos x antal vårdgivare-som alla letade efter diskogen orsak till mina nervsmärtor i smalbenen-o inte hittade något ”positivt fynd”. Sen har jag pratat/skrivit med fler som haft nervsmärtor i benen tillsammans med bäckensmärta-blivit röntgade med Magnetröntgen o haft finfina disker. Men som sagt, problem med bäckenet. Det kanske är en ovanlig diagnos-men borde ändå inte vara helt otippat efter en svår, utdragen förlossning. (I min journal står att jag är fullt öppen kl 03.00 och blev snittad runt kl 08.00 på morgonen).
    Inte förrän jag hittade Tomas Torstensson började det vända för mig. Information om hur ligament läker/inte läker om man belastar för mkt och ett träningsprogram som jag använt varje dag-gjorde att jag kunde slappna av. Och är nu om inte hundra procent tillbaks-så ändå sååå mkt bättre. Det är nu 2 år sedan sonen föddes. Nästa år hoppas jag kunna gräva i trädgården igen.

  • Jag tycker att det borde vara självklart med fler bäckenbottencentrum där gynekologer, urogyn, urologer, gastroenterologer, kirurger och sjukgymnaster samarbetar. Borde spara både tid och pengar då patienterna får rätt vård direkt istället för att slussas runt bland olika specialister.Det borde också finnas mer forskning kring hur ett bäckenbotten är uppbyggt och hur bra/dåliga vissa operationstekniker är och bättre uppföljning av patienterna. Inom fysiotetapin borde det finnas mer kompetens hos personalen om bäckenbottensmärtor och fysiotetapi för att behandla detta.

  • När jag under graviditet nr 2 nämnde för min barnmorska att de flesta av mina vänner har problem med inkontinens flera år efter förlossning så blev hon väldigt förvånad. Och jag lika förvånad över att hon som barnmorska inte har någon koll! Uppföljning av mamman bör ske både efter 6-8 veckor och efter 6 månader. Många problem kvarstår eller uppstår när man börjar återgå till sitt normala liv. Alla kvinnor behöver stöd i sin underlivsrehab efter förlossning oavsett svår skada eller inte! Då kanske barnmorskorna också blir bättre på att bedöma bäckenbotten för i dagsläget är det katastrof…

  • När jag fick reopereras ett år efter min skada hade den konsulterande läkaren sagt att jag inte skulle bära tungt på en månad efter operationen.

    När jag vaknat och känner att de bara vill bli av med mig (dagop.) så säger de att jag inte kommer att vara sjukskriven, då det inte är ”standard” vid den här typen av operationer. Mina stygn slets upp när jag var nyförlöst, hur skulle jag nu klara av en 11 kilo tung bebis? Så jag bröt ihop och blev slutligen sjukskriven i en vecka (!) av opererande läkare. Jag skyndade mig från avdelningen och svimmade nästan innan jag nådde entrén. Även den gången gick stygnen upp. Kände mig så fruktansvärt dåligt behandlad.

    Vid tredje försöket kände jag inte att de hade riktigt lika bråttom att bli av med mig, men vissa sköterskor var ju trevligare än andra! Då hade jag dessutom en bättre läkare (hon som konsulterat gången innan).

    Sedan:
    1. Vården är inte anpassad för oss som inte är som alla andra. Det behöver den bli.
    2. Det finns inga gemensamma riktlinjer för förlösande med sugklocka i Sverige – helt sjukt.
    3. ALLA kvinnor som genomgår svåra förlossningsskador borde erbjudas hjälp t.ex. samtal. Jag sökte hjälp först efter ett och ett halvt år.

  • Det behövs en synvända i sättet man ser på patienten, i det här fallet kvinnan. Det är inte okej att påstå att det är ”normalt” att leva med alla de problem som radas upp här i ditt kommentarsfält. Det är inte normalt att inte kunna leva ett vanligt liv efter sin förlossning. Inte kunna gå på toaletten, lyfta sitt barn, eller ha ett sexliv. Vården måste LYSSNA på hur kvinnan upplever sin situation och agera därefter. Läkare är experter på att vara läkare, men patienter är de verkliga experterna på sitt eget liv – och de måste behandlas därefter.

    Idag var jag hos den första läkaren som sett vad mitt problem är. Som inte slentrianmässigt sagt att allt ”ser normalt ut”. Hon tog sig tid att lyssna på mina problem och mina funderingar, sedan undersökte hon mig och konstaterade att det var precis som jag trott, framfall. Jag blev så lättad att jag nästan grät. Jag ser fram emot att kunna leva som vanligt snart igen. Jag har längtat.

  • Hej! Jag fick en SR grad 4 i februari 2015 och har precis gjort en mellangårdsoperation. Jag har många tankar om vården men vill lyfta fram 3 specifika tankar.

    1. UPPFÖLJNING VÅRDTEAM: Förutom hos min fysioterapeut som verkligen brytt sig så har jag känt mig väldigt ensam, osedd och o-omhändertagen i detta. När en person gjort sitt jobb, tex utfört operation, så verkar den inte ha något som helst ansvar längre, då blir man slussad någon annanstans om man har frågor eller vill ha uppföljning. Jag kan inte ens minnas alla personer jag träffat sen min skada, men ingen av dom har en aning om hur jag mår eller hur min skada läkt idag. Bättre uppföljning, kanske i form av ett tilldelat team bestående av 4-5 personer (läkare, gyn, sjukgymnast, sköterska) så man vet vart man ska vända sig. Vet såklart inte hur detta skulle genomföras men det skulle def göra att patienten känner sig omhändertagen och vården skulle på detta sätt bli tvingade att ta större ansvar för sina patienter.

    2. UPPFÖLJNING SAMTAL: Åter igen det där med att känna sig ensam. Man har så många tankar, funderingar och problem som man faktiskt behöver prata med någon om efter en sån upplevelse.
    I mitt fall gick hela mitt underliv sönder, förutom att jag knappt visste att det var möjligt, så är det såklart otroligt traumatiskt. Man tror att man åker in och ska föda ett barn och åka hem till sitt rosa moln, men får en stor fet smocka i ansiktet istället. Vid andra traumatiska upplevelser i livet blir man i princip alltid erbjuden hjälp, någon att prata med. Men i vårt fall lämnas vi själva med allt. Facebookgruppen som finns är fantastiskt, men det var ingen i vården som tipsade om den. Jag hittade den på eget initiativ och jag minns inte ens hur och det måste vara långt ifrån alla som hittat dit. Ett förslag är att man på vårdens initiativ blir erbjuden en grupp, liknande mammagrupp, där man kan ventilera/dela sina känslor, tankar, tips, problem osv. För det är inte självklart att man har vänner att göra det med, och vänner som inte varit med om samma sak har ingen aning, och man vill såklart heller inte skrämma upp dom.

    3. JOBBA FÖREBYGGANDE: Det läggs så otroligt mycket pengar och tid på eftervård av förlossningsskadade patienter. Bara jag har bland annat tagit upp ett helt operationsteams förmiddag på förlossningen, jag har varit hos sjukgymnast, tarmspecialist, på ultraljud och opererats igen. När man läser om förlossningsskadeproblematiken så verkar den till stor del ligga i det ekonomiska i brist på personal. Man forcerar pga detta ofta förlossningar i onödan vilket leder till bristningar. Tänk om man hade anställt några fler och om man tagit sig tid och pengarna till att låta den befintliga personalen utbilda sig i nya tekniker samt göra praktik på sjukhus med bättre statistik, då hade man förmodligen med tiden märkt att man inte längre behöver lägga så mycket på eftervården längre, och man skulle kunna anställa ännu fler till förlossningarna.

  • Bättre samarbete med neonatal. Det finns en kultur av att om barnet hamnar på neo så blir allt fokus på barnet och mamman förväntas iaf fysiskt må bra. Det är tufft att både själv få komplikationer efter förlossningen och att barnet tillbringar många veckor på neo. Samvård från start på neo ( inte kul att ligga på BB själv och höra bebisarna på natten medan ens egna bebis kämpar på neo) – särskilt viktigt för mammor med komplikationer som gör att de har svårt att själv ta sig från BB till neo. Vore bra att slippa dela toalett med många personer som nyförlöst ( 2 toaletter på 16 föräldrar på vårt neo- jag köade till toan kl 3 på natten en gång).

    Stöd vid ”amning” behövs ( fick i princip bara en pump och order om att pumpa var tredje timma och sitta mycket hud-mot-hud) då det tar många veckor innan barnet kan amma. Det är jättetufft att bo på neo och pumpa vecka efter vecka med ett hopp om att barnet någon gång kommer att kunna amma och stöd och uppmuntran hade varit bra. En barnmorska som fokuserar på mammorna på neo hade varit något.

    Som neomamma vill man ju till varje pris undvika att själv bli sjuk då det kan innebära att man portas från sitt barn på neonatal. För att tex besöka gynakuten på Sös i Stockholm måste man dock anmäla sig på vanliga akuten och där är det ju fullt med sjuka personer… Hade varit bra om det räckt att anmäla sig på gynakuten om ens barn är på neo.

    Det vore bra med information på Mvc om neonatal då många barn kommer för tidigt.

    • Tack för din kommentar! Vet inte om det är någon tröst, men typ alla på den högskolekurs om amning som jag går just nu, är sköterskor från neo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *