Jag är en skitförälder

Asså den här dagen…

Hämtade barnen och gick till parken, som vanligt. Det gick till en början okej, men efter en stund började båda barnen balla ur. Helt plötsligt hade jag en tvååring som härjade runt med en pinne och såg ut som att han försöke spetsa andra barns ögon, i en änden av parken. På andra sidan stod fyraåringen och gallskrek att hans två bästa kompisar inte fick klättra upp i hans helikopter (ett buskliknande träd). Jag sprang emellan dem och försökte släcka bränder, men tillslut brann det av i huvudet och jag tog dem handgripligen och sa att vi skulle gå hem. Det gick sådär, tillsammans väger barnen mer än mig, så jag har ingen direkt pondus i att försöka bära dem med mig. Då slet sig Wollmar och klättrade upp i en mast i ett lekskepp, av ren provokation.  Då typ rök det ur mina öron och jag ropade att vi går nu, jag och Wilfred. Och sen gick vi (i snigeltakt) tills Wollmar blev ledsen och klättrade ner och sprang efter oss.

Sen gick vi in. Wilfred kissade ner sig medan jag försökte göra i ordning maten (mitt fel, jag borde satt honom på toa pronto). När han väl var sanerad fick båda barnen spel över att maten skulle vara äcklig. De liksom bara sprang runt och härjade och vägrade komma och sätta sig och smaka, och det är verkligen inte så vi brukar ha det.

Jag tappade det totalt efter en stund och bara skrek. Alltså verkligen skrek. Wollmar blev helt rädd. Jag sa förlåt, och vi satte oss för att äta. De bara fortsatte att dissa middagen och vägra smaka, och tillslut fick jag bara gå därifrån för att hämta mig lite.

Då blev de naturligtvis ännu mer hysteriska och så hade vi en gråtfest utan dess like.

Sen blev vi visserligen sams, slängde middagen (jag fick inte heller i mig något) och åt macka och så badade vi allihop i badkaret (en fördel med att vara typ världens minsta mamma…). De verkar inte traumatiserade på något vis. Men jag? Jag känner typ som att jag borde söka hjälp. Jag förklarade noggrannt att det inte är deras fel när jag blir så där arg, men förstår de?

Gud ändå. Alla andra föräldrar verkar klara av att medla i konflikter, bryta barnens härj-räder och lirka med mat-vägran med någon slags stoiskt lugn och pedagogisk ton.

Vi hade en sån här period för ganska precis två år sedan, då läste jag en massa böcker och försökte ta mig samman och inte bli så där himla arg när allting f-ar ur. Men jag vet inte. Kommer jag med jämna mellanrum misslyckas och blir den där sura mamman som skriker och smällar i dörrar och släpar med sig barnen med hårda grepp och arga steg? OBS, jag skulle ALDRIG slå mina barn, ni behöver inte ringa soc.

Jag känner mig som en skitmänniska och skitförälder och vill bara krypa ner hos barnen och gråta mig till sömns och be dem förlåta mig och lova dem att jag alltid, alltid, alltid älskar dem och att allt jag vill är att de ska växa upp till trygga och empatiska individer.

Säg nåt uppmuntrande!

 

Previous

Next

39 Comments

  • Det är ju så skumt, att många av oss, fortfarande tror att alla andra kan… det behövs några härdsmältor för att få koll på hur familjen funkar… ffa i kissnöd, hunger och andra knaslägen. Det kommer ju hända igen. För mig är det fint att prata om allt efteråt, kolla om barnen också tappar humöret ibland. Du är cool!

  • Skönt att höra att det kan vara så hos andra också. Mammor är också bara människor och alla känslor får finnas. Det faktum attman reflekterar över det innbär nog att man är okej.

  • Asså det är så galet jobbigt det där, när man snear. Jag intalar mig själv att de gånger det händer är det ändå bra för det är viktigt att barnet/barnen får se alla sidor hos en, och viktigt då att man ber om ursäkt o förklarar att det inte är deras fel osv. Då vet de ju själva hur de ska göra när det rinner över! Man är en bra förebild då med på ett sätt. Snear man ofta så kanske man behöver se över nåt i sin tillvaro men om det sker lite då och då är det liksom en del av livet tycker jag.

    Sånt här händer, det finns ingen som vet vilka knappar en ska trycka på som ens barn! Och man lär sig så himla mycket om sig själv och om sitt/sina barn, jag tycker du gjort precis vad du kunnat, du har gjort det viktigaste och det är att be om ursäkt o förklara att det inte är deras fel och sen gått vidare!

    Stor peppkram!

  • Ibland blir man skitförbannad på barnen, de kan bete sig riktigt dåligt. Om vi aldrig blev arga skulle de ju tro att det var okej att bete sig så. Men förstår känslan, jag hatar att bli arg på mina barn. Känner mig misslyckad då. Men tröstar mig med att det är en del av uppfostran, att jag får dåligt samvete för nåt nödvändigt ont är en del i föräldrars plåga. Min mamma berättade att när hon beklagade sig för sin väninna om att det var så jobbigt när hon blev arg på nåt av oss barn svarade väninnan: men de får väl låta bli att göra dig arg då! 😛 också en tröst när man känner sig misslyckad.

  • Det som är så så fint med (iaf mina men kanske alla små barn) är att de inte är det minsta långsinta. Vi kan vara hur osams som helst men när det väl gått över har det verkligen gått över, de går inte och surar i flera dagar som vuxna kan utan jag är världens bästa mamma igen.

    Men härregu vad jobbigt det är när en är mitt uppe i det där bråket.

    • Jag kan liksom se framför mig att ett av våra barn kommer bli den långsinta typen. Själv är jag typ aldrig arg mer än i 10 minuter, förutom då när jag blir arg 10 minuter var tionde minut, som igår..

  • Det låter helt normalt! Men man känner sig helt kass, prata med killarna imorgon vad som låg bakom deras agerande och så förklarar du hur du upplevde gårdagen och varför du reagerade som du gjorde. Ibland är det nyttigt att släppa ut ilskan och visa att man kan bli arg. Kram!

    • De hade glömt helt till idag så var ingen idé att prata om det. Tur det. Kan däremot tänka mig att jag måste göra den grejen om samma härdsmälta händer när de blir lite större. Tack för stöd!!

  • Förra veckan gjorde min treåring mig så vsnsinnig att jag satte honom på köksbänken och skrek åt honom och sedan sprutade tårarna på mig och han var helt chockad. Sedan bad han mig att sluta vara ledsen och då grät jag ännu mer för jag kände mig så usel. Fick ringa hem min sambo och be honom lämna jobbet och komma hem så att jag kunde slå igen dörren till sovrummet och fortsätta gråtanoch känna mig usel.

    Läste på en kommentar på hormoner och hemorrojders blogg att föräldraskap handlar om relationer inte att vara perfekt och det är inte så konstigt att du inte pallade när allt gick överstyr. Heja dig och heja alla föräldrar som gör sitt bästa även om det är skitsvårt. Det är så svårt att göra aktiva val hela tiden och vara förutseende och kärleksfull.

    • Jag funderade också över att ringa hem Joseph, men det var verkligen inte läge. Men ibland behövs det nog egentligen, en paus och få vara arg/ledsen färdigt liksom.

  • Känner verkligen igen mig i allt du skriver. Usch så man kan känna sig usel. Tack för att du bjuder på det.

    Och alltså huuuuur kan barnen väga mer än dig? Du måste vara pytte! 🙂

  • Varför skulle man inte få bli skitförbannad och skrika på sina barn? Det är ju en del av livet, och det är sånt man kan göra i en familj, men inte på jobbet eller på förskolan. Det är väl den en av de viktigaste lärdomarna för barn, att det är OK att bli arg men att det går över. Eller ledsen/sur/whatever. Och att personerna finns kvar även efter bråket. Det omvända är inte bra, att stänga inne. Vi fick frågan på dotterns förskola om det möjligen var så att dottern hade lite svårt att visa känslor, pedagogerna var oroliga att det var något fel eftersom hon aldrig blev arg över något på förskolan. Vi fattade inte vem de pratade om, hemma hade dottern värsta och längsta treårs-trotsåldern med alla bråk och protester man kunde tänka sig.Och därmed blev vi lika skitförbannade och skrek ungefär lika mycket. Allt löser sig, 99,9 % av alla föräldrar är good enough föräldrar på helt olika vis.

  • Det där händer mig också! Försöker precis som andra sagt att här ovanför att tänka att en inte behöver vara perfekt som förälder, utan att barn faktiskt behöver få se en bli tokarg och ledsen också. Att det viktigaste är att vara en okej och hyfsat pedagogisk och snäll förälder den mesta tiden, även om en ballar ur ibland. Men det känns uselt just då, det går nog inte att komma ifrån, och det är nog bra, för det får en kanske att klara humöret den lilla extra stunden andra gånger. Det är ju inte så att livet med småbarn inte bjuder på en del tålamodsprövande situationer… Kram!

  • Men älskade du! Jag vet inte varför det inte pratas mer om de där dagarna. Det är ju precis så det är. Någon gång i halvåret (ibland oftare ibland med sällan) så blir allt så övermäktigt och ohanterbart att man bara flippar. Det händer mig med. Jag känner igen din känsla så väl. Speciellt det där med att vilja krypa ner med dem, säga förlåt och försäkra dem om sin kärlek.

    Men vet du. Jag tror de förlåter. Jag tror de vet. Jag tror de släpper och går vidare. Med vissheten att även mammor kan bete sig som tokstollar men va skönt att även mammor då behöver be om ursäkt och göra bra igen. I slutändan är du den bästa mamman för dina barn och detta var helt enkelt bara en dålig dag. I morgon blir en bra dag .

    Kram ❤️❤️
    Christine

  • Ååå igenkänning… Jag brukar tänka att ALLA sidor och känslor liksom är bra att barnen får uppleva och känma att det dels är ok att känna så ibland och att det går över, man blir sams. Konflikter blir inte lika skrämmande, typ?
    Jag har alltid varit så konflikträdd och tror alltid att konflikter = slutet på relationen. Nu tränar jag på att se nyttan med konflikter, för helt konfliktfritt tror jag inte är sunt…
    Bra om barnen får förstå att det är okej med bråk. Att bli sams är såklart viktigaste delen i detta!
    Gu vilken lång kommentar… Hahha! Heja dig, du är en SÅÅÅÅÅ bra mamma!
    ❤️

  • JAA!! Sånna dagar har jag också. Jag brukar tänka (väldigt långt i efterhand….just mitt i det arga tänker jag nog inte alls) att även föräldrar behöver sånna sammanbrott för att verkligen förstå att när ens barn får fullständiga bryt så ska man veta att barnet faktiskt inte riktigt har kontroll över sina känslor och att dom ibland kommer ut i små portioner och ibland kaskad ”spyr” man ut allt det arga på en gång, det är mänskligt. Både för barn och vuxna.

    I fredags för en vecka sen var en sån dag för mig. Jobbade och skyndade mig mest i världen för att hinna hämta dom små barnen i tid, lilla hade kissat på sig under dagen så där stod en påse tvätt på facket och väntade, lilla skällde ut MIG för att hon inte hunnit kissa på toaletten. Näst yngsta skällde ut lilla JÄTTE högt för att han fattade att det inte var mitt fel. Lilla tjut-grät på ett dramatiskt vis! Vi gick hem.

    Startade en tvättmaskin. Ännu så länge var jag mest hungrig och tyst och kände väl att jag fungerade ok som förälder. Men oj oj oj det skulle snart vända.

    Mellanbarnet hade på vägen hem tappat sitt ena cykellyse och jag bad med hög röst detta barn att genast cykla tillbaka och leta reda på det vilket endast gav det resultatet att jag fick arga-tonårsblicken och en dörr smälld i huvudet och så fick jag själv cykla på en lite för liten cykel och leta lyse, hittade det nu mycket varm och hungrig och cyklade hem för att upptäcka att en större mängd barn hade begett sig in till stan, typ 5km bort för att jaga pokemon och tagit med näst yngsta sonen som nu var HUNGRIG, (dom ringde mig iallafall) och om dom kunde låta honom gå hem själv!?! För att på så vis få fler bollar. Samtidigt lekte lilla med grannpojkarna, dom lekte tjej och hade lyckats tejpa fast sina snoppar med silvertejp för att liksom riktigt leva sig in i sin roll tänker jag… större tonårsbarn hade också hunnit hem och börjat projekt fixa och snickra och skruva på skateboards med sina vänner. Detta är uppenbarligen ett platskrävande projekt som bäst utförs i kök och sällskapsrum liksom mellan en massa urdruckna mjölkpaket och limpmackor.

    Här någonstans brast det för mig!

    All fick avsluta sin pokemon jakt och gå hem. Samtliga med tejp höll på att bli enucker. Valpen voffade jättehögt i köket. Surt tonårsbarn med numera upphittat lyse kom ut ur sitt rum med skamsen uppsyn till tonerna av sin moders avgrundsvrål. Skateboard fixare blev varse att det är fullt möjligt att begränsa omfattningen av fixar-yta, väldigt fort, när moderskeppet säger att dom måste det annars får dom gå hem.

    Jag åt. Andades. Fick be samtliga om ursäkt för att jag pratat så högt och argt. Och sen fick jag be lite extra om ursäkt till en tonåring för då jag startat tvättmaskinen med bland annat kiss-tvätten hade jag råkat slänga in hans byxor utan att kolla igenom fickorna och förvandlat hans elevkalender till pappersmassa.

    Jag planerar att ha en bättre fredag idag.

    • Asså jag har skrattat länge åt din historia. Förstår att det var hemskt. Men allså tejpen… hahaha. ”samtliga med tejp höll på att bli enucker…”. Hahaha.

  • Tycker att du är en jättebra mamma. Du markerade för barnen att det inte är ok att peta med pinnar eller skrika åt kompisar man leker med. Att sätta gränser och låta barna veta vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt är definitivt bättre är den föräldern som inte bryr sig alls. Du är bäst Mia!

  • Det var fantastisk skönt att läsa ditt inlägg idag. Jag sitter precis i soffan och känner mig precis likadan..som en skitdålig mamma. Det är hemskt när man har bråkat med sina barn, finns inget värre. Men ibland är de så jobbiga, att det bara brister. Det var faktiskt skönt att höra att det ibland finns andra som också kan tappa det och inte bara jag :).

  • Idag sa jag till min frisör att ibland funderar jag på om jag ens är menad som mamma. För att jag känner mig så otillräcklig och ”hysterisk” ibland. Hon svarade, nästan skrattande, att så känner nog alla och såklart man blir hysterisk av för lite sömn, för mycket jobb och små barn. Säger detsamma till dig, för hon har ju rätt!
    En gång när dottern kunde sitta men inte krypa och det var just en sådan där hemskt hemsk dag så höll jag på att gå sönder i huvudet. Då satte jag ner dottern på köksgolvet, gick ut på farstubron och stängde dörren och vrålade alla könsord mm jag kunde komma på så högt att rutorna skallrade hos grannarna. Kastade allt som fanns på farstun rätt åt fanders. Sedan gick jag in, tog upp dottern och började om. Lite lugnare. Man måste få pysa ur all luft ibland, hur det än må ge sig uttryck (så länge man inte brukar våld mot annat än sopkvastar såklart). Tycker det är grymt skönt att läsa att andra också blir lite galna ibland och inte är så jädra samlade som det verkar. TACK! Ibland tror man ju att man är den enda galningen. 😀

    • Åh, nackdelen med att bo i lägenhet. Folk hade nog på riktigt ringt soc om jag gått ut i trapphuset coh vrålat… Eller möjligen polisen… Haha! Tack för din kommentar!!

  • Ler igenkännande! Och som någon nämnde, det är bättre att visa känslor – alla känslor – än att lägga locket på. Växte upp i en sådan familj och det är inte alls bra. Dessutom, när barnen blir lite äldre (mina är 6 och 8) kommer du att kunna ha en konstruktiv dialog (när allt lugnat sig…) om vad som hände, hur du kände, vad som får dem att känna så, hur de brukar reagera då, och så vidare. Det är en del av livet!

  • Så skönt att det händer fler, känner jag! Inte så uppmuntrande kanske, mer än för mig då, som slipper känna mig ensam om att ha tappat fattningen när ungarna blir små monster och allt går fel. Fast jag har lärt mig att det oftast händer när jag själv är trött/hungrig/ur balans, så försöker ha i åtanke att också se till att inte hamna där så mycket. Och det händer ju tack och lov inte ofta. Samtidigt som jag försöker trösta mig med att känslor inte är farliga och att barn också behöver lära sig det. Så länge man har det där pratet efteråt. Heja dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *