Min gårdag

Hade jag varit exakt hur cool som helst som bloggare hade jag väl sett till att någon tog kort på mig igår, när jag höll min presentation på SKL:s workshop igår, men jag pallade inte. Det var liksom inte riktigt ett sådant event.

Slå på någon av låtarna här nedan medan du läser, de var dessa jag peppade igång mig med igår innan jag gick dit. Jag kände inte av att jag var så nervös egentligen, men när jag kom hem på kvällen släppte en massa spänningar och jag somnade typ klockan nio, för att vakna någon timme senare och i någonslags feberaktigt dis bara komma ihåg allt jag sagt som eventuellt skulle kunnat misstolkas och så låg jag vaken och fick ångest över det. Typiskt mig.

I alla fall. Jag höll min presentation på exakt det antal minuter jag förutsatt mig, delade ut små lappar med hälsningar/berättelser från andra förlossningsskadade och fick JÄTTEJÄTTEMÅNGA klappar på axeln efteråt. Jag verkar ha nått fram med inspiration om att förbättringsarbete är viktigt i alla fall. De som var där var en blandad samling från olika ledningspositioner inom olika landsting och förvaltningar, och representanter från barnmorskeförbundet, vårdförbundet,  SFOG, RFSU, SKL, Socialstyrelsen och SBU.

Sedan var jag med och lyssnade på de övriga programpunkterna: Kartläggning av förbättringsområden, Landstingens redovisningar och ”Att använda resultat i ett systematiskt arbete och kompetensstöd”. Det sista låter skittråkigt, men var nog min favorit. Uppstyrda uppföljningar av resultat inom vården är ändå the shit. 

Sedan fick jag vara med och leda en diskussionsgrupp om ”Patientmedverkan” där jag försökte styra samtalet utifrån ”Hur kan förlossningsvården bli mer lyhörd för kvinnans behov och upplevelser” och ” hur ska kvinnans behov kunna stå i centrum”? Jag blev alldeles glad över den där gruppen, så fina människor.

Jag kan lova er, det är inga onda personer som styr förlossningsvården. Något är fel, men jag tror inte felet sitter liksom inombords hos de här typerna i alla fall.

Jag hoppas att min medverkan satte någon slags spår i alla fall.

Ett ansikte på, och en berättelse om, vad som händer efter den där sugklockan, liksom. 

Superdupertack för ert pepp, älsklingsläsare! Ni är bäst! 

 

 

 

I fell into a burning ring of fire. I went down down down and the flames went higher. And it burns burns burns. That ring of fire, that ring of fire.

Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!

Previous

Next

6 Comments

  • Hejsan!
    Jag har en fråga som inte har något med inlägget att göra, men jag kunde inte hitta någon mejladress att skicka en läsarfråga om framfall till (har precis hittat till hemsidan och uppskattar den mycket!)

    Jag har fött två barn på 14 månader. Tätt som in i bängen. Har haft väldigt snabba förlossningar med båda. Krystade dock 1 timme med första och knappt 10 min med den andra. Fick inga direkta bristningar mer än att det krävdes några stygn. Dock har slidöppningen liksom blivit lite ”längre” i formen. Min största mardröm när jag var gravid med första var att få framfall pga av hemska historier från släktingar. Jag var därför otroligt noga med att knipa under graviditeten och efter förlossningen, började redan på BB. När jag blev gravid igen knep jag ännu mer och har efter senaste förlossningen använt appen TÄT som jag ”tränar” med ca tre gånger om dagen. Yngsta bebisen är 8 mån nu.

    Mina bäckenbottenmuskler är starka och jag har aldrig haft problem med inkontinens, att kissa eller bajsa. MEN ibland känner jag att det känns… tungt i underlivet, svårt att förklara, men liksom ett obehag. Kan också få en känsla av att ha små luftbubblor i slidmynningen. Hade samma känsla efter första barnet. Bad en gynläkare (under ett besök i annat ärende) att titta och då fanns inga tecken på någon form av framfall, ”något slappa slidväggar” men det var ”normalt” tätt inpå en förlossning. Har ju som sagt två små barn, det blir mycket bärande och dubbelvagnen ska in och ur bilen. Går på hundpromenader varje dag och tränar yoga (vinyasa) ett par dagar i veckan, inga tunga aktiviteter. Kan jag ha fått framfall ändå? Känner som sagt bara av det ibland och min man säger att jag kanske gör för mycket knipövningar, kan man ens det? Kan man inbilla sig tyngdkänsla om man är rädd för att FÅ framfall? Är ju inte sååå länge sedan jag födde TVÅ barn så det kanske bara är en ”känsla” som går över med tiden?

    Många frågor!
    Hoppas på svar 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *