Tokigheter om sex

Ni är fler som har mejlat, om den här artikeln. Jag blir nästan tom i huvudet när jag läser den. Det finns så många plan att bli arg på. Speciellt arg blir jag på det här stycket:

”Hon uppmanar exempelvis nyförlösta kvinnor att ha 2–3 korta samlag varje vecka, oavsett om de vill eller inte. Varje samlag kan ta tre minuter styck, föreslår hon. Snabbisar. ”Bolibompasex”, säger hon och publiken fnissar. Tre snabbisar i veckan, då känner sig mannen sedd och bekräftad. Dock bör inte kvinnan själv ta initiativ till samlag, då känner sig mannen tvärtom pressad och blir ledsen.”

Det går att gå igång på ett ilsket feministist, genusteoretiskt eller politiskt plan, jag har alla dessa tankar i huvudet också. Jag tycker att hejhejVardag, Cissi, flickvänsmaterialet med flera har tänkt kloka tankar om detta, så jag håller mig till bäckenbottenperspektivet här.

Första året efter en förlossning är inte ett sexigt år

Ska jag bli personlig?

Babianrumpe-känslan i underlivet, enorma (i mina mått mätt…) strimmiga och mjölkläckande bröst, en känsla av hudkontakt med bebis varje vaken sekund, tarm-ommöblering, svårt att hålla fisar, avslag, stygn och en traumatiserad känsla bara jag tänkte på mitt eget underliv…

Det fanns så mycket annat mer relevant att tänka på. Sex var inte på agendan. Jag kunde fantisera om att städa garderoben alldeles ensam, så som någon annan skulle fantiserat om sex. Tanken ”kommer jag någonsin få sova en hel natt igen?” var långt mycket längre fram i huvudet än att att törsta efter någon slags närhet.

Det gick många månader innan jag börja känna för att ha sex.

Det hjälpte inte att det liksom från barnmorskans håll antogs att vi skulle börja ha sex bara stygnen var läkta och avslaget borta. Lite med samma bakgrundsbudskap som den där vanvettiga sexologen – det var mitt kvinnliga ansvar att ta hand om Josephs sexuella behov, även om jag inte var särskilt sugen.

Kroppen behöver tid

Jag träffar oändligt många kvinnor i mitt jobb, och frågar ofta om hur det känns med sex. En del verkar känna ungefär samma sug som vanligt, men känner att tiden och orken inte räcker till.Några känner bara inget intresse alls, och är ganska nöjda med det – eftersom tiden knappt räcker till. Och en ganska stor grupp känns stressade och nästan skräckslagna.

Jag är helt övertygad om att kroppen sparar minnen i muskler och vävnader. Att gå över sin egen gräns för ”jag vill inte vara med om det här” kan aktualisera gamla, eller skapa nya, kroppstrauman. Sex som gör ont, är ett sådant exempel. Långvariga samlagssmärtor kan just ha startat av samlagssmärta vid något tillfälle, något som gjort att kroppen liksom låser sig när det kommer till en liknande situation igen.

De där sex veckorna

Visst kan kroppen vara rent fysiskt alright med att börja ha samlag sex veckor efter en förlossning, men de flesta jag träffat är ändå inte superintresserade av att börja med något samliv, runt den där kratern där en bebis just passerade ut. Kan vi se det som ett fält som liksom behöver ligga i träda en säsong? Återhämtning pågår?

När måste jag komma igång igen?

Oftast tänker jag – när din kropp själv skriker att du måste ha sex igen. Inte förrän dess. Men samtidigt – någonstans kan hjärnan också fastna i ett läge där den inte alls vågar.  Jag träffar ganska ofta kvinnor som efter en förlossning och diverse symtom från underlivet absolut inte våga börja träna igen. De vill, de längtar – men de vågar inte. Där brukar jag vara ganska rak på sak och tvinga dem att börja väga för- och nackdelar. Det känns på ett sätt viktigt att inte låta hela livet passera och vi låter bli att göra saker vi egentligen vill göra, bara för att vi är rädda för att det ska göra ont etc. Såhär resonerade jag i ett inlägg om träning: 

Sätt dig ner och väg risker mot glädjeämnen, resten av kroppen mot bäckenbotten, gör en slags kalkyl och bestäm dig sedan. Är din oro och rädsla så stor att den hindrar dig från att göra det du vill göra med ditt liv, då behöver du bemöta den rädslan på något sätt. Det finns inga tydliga svar, men du behöver göra ett genomtänkt val, inte bara reagera på en rädsla.

Du ska ALDRIG göra våld mot din egen kropps lust/olust när den verkligen varnar dig för ett övertramp på dina integritet. Men jag säger också att det IBLAND kan finnas anledning att göra en kalkyl över oro, rädsla etc och bemöta dessa.

Lady Libido

Din vän ”Lady Libido” kommer komma tillbaks. Men kanske efter att du slutat amma, efter att du fått processa ett förlossningstrauma, efter att du fått sova lite bättre en period. Kanske behöver du faktiskt bara få tillbaks mens och ägglossning några varv, så är du på banan igen. Har du fysisk smärta eller ärr som gör ont – ta hjälp av någon som mig som kan lära dig att jobba med det.

En dag, 10 månader efter  min första förlossning såg jag plötsligt den där  hunken som stod och diskade hemma hos oss. Jag vet inte var han varit hela den där tiden, men het var han…Joseph tänkte nog att det var en del av mig som varit ute på vift, men jag vet inte…

Jag tror att om kvinnor bara få läka i ro – och se sina partners ta ett jämlikt ansvar där hemma – så ordnar det sig med sexlusten med tiden. För tänk att att först få ligga, och sen ha en jämställd partner som städar garderoben…

 

Dagens BRA tips om kvinnlig sexualitet finns här:

Libido liberation – Stuff Mom Never Told You. (Typ den bästa podcasten som finns, by the way!)

Och bra lysning om småbarnsföräldrasex:

The parents’ guide to doing it 1, 2 och 3 från podcasten ”Longest Shortest Time”, en annan favorit!

Previous

Next

9 Comments

  • Tack för kloka ord! Snart tio månader sedan förlossning och blev ledsen över artikeln. Men mer pepp och klokhet som din, så känns livet bättre!!

  • Jag kan bara applådera det du har skrivit. Här har vi en kvinna som lätt hade kunnat ta över jobbet som sexolog. Det där stolpskottet till sexolog, som hon väljer att kalla sig, har ju verkligen en skev verklighetsuppfattning.

    • Det måste ju ha varit lite tillspetsat tänker jag mig, men det är ändå skrämmande att andemeningen som kom fram var det där.

  • Ja jag sköt hela j-la proppskåpet när jag läste artikeln lördag kväll! Fick bita i bordet och springa 10 varv runt huset i söndags innan jag var så formulera mig på bloggen utan allt för många svordomar!
    Jenny A var dock klok och kontaktade kvinnan och har via telefon fört fram våra åsikter!

  • Jag har en fråga just ang samlagssmärta… Nu har vi iofs bara försökt en gång en förlossningen för 4,5 månad sen men då gjorde det ONT. Känns liksom som att det är något som tar emot och smärtar en bit in i slidan. Brast ganska rejält vid förlossningen och fick fara direkt på op efter att bebis var ute (sugklocka, aj!) så min okvalificerade gissning är att det är någon slags ärrbildning.

    Jag förstår ju att du inte kan svara på exakt vad som gör ont, men min fråga är väl mer ”finns hjälp att få”? Och hur går man tillväga?

    • Om du fortfarande ammar ska du ringa och fråga barnmorskan om du kan använda lokalverkande östrogen, det brukar hjälpa. Amning ger östrogenbrist som ger torra slehinnor, som brukar göra ont vid samlag. Om du har ärrvävnad kan du behöva jobba lite med ärren – http://bakingbabies.se/2016/03/14/arrvavnad-efter-forlossningsskador-och-gynekologiska-operationer/. Om någon dag kommer jag publicera ett inlägg om hur du jobbar med muskelspänningar kring bäckenbotten om det är en del av problemet. Om inte egenvård hjälper ska du definitivt söka hjälp, fråga via vårdcentralen efter en bedömning hos en vulvamottagning eller dylikt, eller boka en tid hos någon som jobbar som jag -dvs mer hands on med muskelspänningar etc.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *