”Våga prata om det” versus ”skräms inte”?

”Våga prata om det” versus ”skräms inte”?

Runt en post på instagram idag ursprang en intressant diskussion där någon skrev:

”Förlossningsrädsla ökar, och många vill få snitt utan medicinska indikationer.

Det ger oönskade konsekvenser på flera sätt”.

Det var på alla sätt en god ton i diskussionen, så anledningen till att jag tar upp ämnet är inte för att peka finger. Jag vill bara prata om det, eftersom jag inte planerar att sluta prata om förlossningsskador.  Jag vill att vi lyfter de men som kvinnor får av alldeles vanliga graviditeter och förlossningar. Men också de mer extrema skadorna och symtomen. Smått och stort.

Jag upplever det lite som ett ”våga prata om det”-projekt.

Men jag vill först bara nämna lite saker, så som jag ser på det:

  1. Jag vet inte om förlossningsrädslan faktiskt ökar. Jag tror att det kan verka så, men när man ser på statistiken så ökar kejsarsnitten, men inte tveklöst just förlossningsrädslan. Att kejsarsnitten ökat ganska drastiskt i vårt land kan till stor del förklaras av att svenska kvinnor blir gravida senare. Jag tror att uppfattningen är att förlossningsrädslan ökar för att vi faktiskt vågar prata om det nu. Det är (mer) accepterat att be sin barnmorska om att försöka få till stånd ett planerat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla nu, för att det faktiskt finns en ökad acceptans för detta i vårt samhälle.
  2. De flesta som önskar kejsarsnitt utan medicinsk orsak gör det på grund av svåra minnen av en tidigare förlossning. Önskan om kejsarsnitt är vanligare efter sexuella övergrepp och också vid ångest och depression. De flesta kvinnor känner en viss oro inför en förlossning, generellt sett känner förstföderskor starkare rädsla än omföderskor. Mycket svår förlossningsrädsla är vanligare hos omföderskor. Och här kan jag känna att gränsen mellan vad som är ”utan medicinsk orsak” och vad som faktiskt är ”med medicinsk orsak” är ganska tunn.
  3. Skillnaden mellan kejsarsnitt och vaginala förlossningar vad gäller risker för mamman är inte superstor. Saxat från Socialstyrelsen (se länk nedan):

”Resultatet visade en sjuklighet på 27/1 000 för kejsarsnittsgruppen jämfört med 9/1 000 för vaginalförlossningsgruppen (hysterektomi, trombos, infektion, sårkomplikation, anestesikomplikation eller hjärtstillestånd).”

Det är rena risker för akutsjukdom. Men riskerna för andra åkommor, framförallt på längre sikt, är större efter vaginala förlossningar. (I jämförelse så kommer 40-60/1000 få en sfinkterruptur vid en första förlossning). 

Kvinnor kommer inte sluta föda barn för att vi pratar om riskerna.

Riskerna för kvinnor kommer heller inte försvinna för att vi låtsas som ingenting.

wp-image-849329055jpg.jpg
I somras när jag var i Almedalen med SBU och pratade förlossningsskador…

 

En annan kommentar på Insta löd:

”Tänker spontant att vägen fram för att inte orsaka mer förlossningsrädsla är att inte fortsätta undanhålla information och adekvat eftervård…Vad kostar inte alla dessa skador i jämförelse (lidande, sjukskrivningar, operationer osv) när det uppenbarligen går att påverka/förebygga?”.

Och precis så tänker jag med. Att enda sättet för att minska människors förlossningsrädsla är att berätta sanningen.

Typ:

  • Du som blir gravid har en femtioprocentig risk att drabbas av bäckensmärta under graviditeten
  • Du som föder vaginalt har en 95 % chans att spricka något under din första förlossning
  • Mellan 4-6 % får en sfinkterruptur under den första vaginala förlossningen
  • Kejsarsnitt bidrar också med viss ökad risk för ohälsa, dels akut (ökad blodförlust med mera ) och dels på längre sikt (livmodertrubbel vid nästkommande graviditet med mera)
  • Att vara gravid och föda barn (oavsett förlossnignssätt) ökar risken för urininkontinens
  • Vaginala förlossningar är största riskfaktorn för framfall.

Jag hävdar fortfarande att det handlar om att kvinnor behöver bemötas med så pass mycket respekt och förtroende, att utgångsläget är att kvinnor kan tänka själva, och kan ta informerade beslut om sin egen förlossning,

För vi kan inte komma ifrån att även inom vården finns en paternalistisk kultur där kvinnor förminskas.

Jag citerar en artikel jag citerat förut:

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….”

Hur gärna vi än vill annat kommer barnafödande fortsätta vara slitsamt för kvinnokroppen, och det är förenat med risker.

Men om vi kan garantera kvinnor att vi:

  • Kommer tro på den när de berättar att de inte mår bra, och
  • Att vi kommer göra vårt allra bästa för att de ska få må bra igen

Så tror jag att vi kanske kan minska förlossningsrädslan.

För vad är väl värre än att misstänka att man kommer fara illa av en händelse i livet, och att dessutom tro att ingen kommer bry sig efteråt?

 

Fortsätta gärna ge mig era kloka tankar och input! Och tack för att ni alla är så himla grymma på att hålla god ton!

 

Här har jag tänkt på samma ämne tidigare:

Feminism och kvinnorelaterad hälso-sjukvård

Information vs. förlossningsrädsla

 

Och två referenser:

Indikation för kejsarsnitt på moderns önskan

C-section risks

Previous

Next

16 Comments

  • Du är så jäkla bra! Jag håller inte tyst om skadorna efter min graviditet, det borde ingen göra. Jag visste inte ens vad framfall var innan förlossningen.

    Heja dig!

  • Gah, SÅ bra inlägg! Och älskar att du citerade min kommentar, känner mig lite mallig nu:) Är som sagt inte en som själv drabbats av fl-skador (pga snittad med båda), men jag blir bara vansinnig när jag tänker på att det får fortsätta vara såhär uselt med vård och även tankarna många verkar ha om att kvinnor bara ska leva med skador och sämre livskvalitet! Du gör ett grymt jobb, heja dig!!

  • Detta har jag tänkt så länge. Du har helt rätt. När jag ställde frågor till mvc fick jag svar som ”det är så sällan sånt händer” etc. Jag är en person som blir trygg av att veta vad som kan hända för att jag ska kunna förbereda mig. Inte att nån klappar mig på huvudet och förminskar mina farhågor. PS. Du är bäst. Så viktigt arbete. Sluta aldrig.

  • Ja! Precis så. Jag tänker att vi ska göra allt för att upplysa om risker och skador för att påverka vården åt rätt håll, sätta press på dem att vi inte accepterar att leva med obehandlade eller nonchalerade skador efter fl. Så att informationen i framtiden kan se ut ”ja, riskerna ser ut såhär och såhär, men skulle något hända så ska du inte behöva leva med det. DET FIXAR VI.” Att alla skador fångas upp i ett fool proof system och behandlas adekvat (med vissa begränsningar rent kirurgiskt vad som faktiskt går att göra förstås), DET tror jag skulle göra massor för att minska förlossningsrädslan.

  • I mitt fall uttryckte gynläkaren: allt ser bra ut, din smärta kommer gå över(punkt). … Jahapp.
    Tursamt nog ger jag mig inte så lätt och är tacksam över att vara påläst bl.a via din blogg. Så nu har jag både fysioterapeut och kiropraktor med i processen.

    Upplevde särskilt med första barnet att under graviditet så fokuserades det naturligt på mig som blivande moder eftersom barnet fanns i magen. Som postgtavid kände jag mig otroligt glömd och all fokus hamnade på bebis. Varför frågade/frågar ingen hur jag mår fysiskt? obligatoriskt fysioterapeutbesök skulle vara en kanongrej för att fånga upp kvinnor efter förlossning. Efterkontroll hos bm upplever inte jag som tillräckligt.
    Även Männen bör få mer info om vad som händer med kvinnans kropp efter förlossning, att den tar tid att läka. Bra citat från artikel att tänka lite över.

    Över lag upplever jag att det finns en norm att kvinnan ska vara någon slags supermamma. Så jag tänker, Vad händer med dem som drabbas av förlossningsskador och låter livet rulla utan att ta hjälp? Går de med onödig smärta och härdar ut för att det är så det är när man fött barn?

    Du tar upp så bra och aktuella frågeställningar!

  • Jag blev och blir rädd av okunskap och att problemen viftas bort. http://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/behandling-av-forlossningsskador-som-uppkommit-vid-vaginal-forlossning–en-kartlaggning-av-systematiska-oversikter/ Denna skrämde mig. Att ett så självklart, evigt och välkänt område är så lite beforskat. Usch. Och att sen mvc försöker lugna mig med att det brukar gå bra! Ja men om det inte går bra så verkar det som att jag är helt körd och inte kommer få hjälp! Din blogg lugnar mig. Tack! Och så gick det bra.

    • Åh, jag vet. De där kunskapsluckorna är galna. (Det var ju med SBU jag åkte till Almedalen som ”patientrepresentant” efter att de släppte rapporterna i våras). Jag är involverad på ett litetlitet hörn i ett arbete de gör för att sortera vilka av de kunskapsluckorna som liksom är mest akuta att fylla. En kan bli skrämd och frustrerad, men samtidigt vet jag åtminstone fyra projekt för förbättring som pågår just nu, och då blir jag gladare!

  • Håller med dig! Menar dessutom att det är bättre att få korrekt information från vården än att behöva sitta och googla runt och själv försöka bedöma vilka källor man kan lita på och inte. Ett exempel: jag gick en kurs i amning på MVC för ett par månader sedan, när jag var gravid. Föreläsaren nämnde i förbifarten att man kan få lite problem, men att de under denna kurs fokuserade på ”normal, problemfri amning”. Så sitter man där några veckor senare med sårga bröstvårtor och nästan skriker av smärta, och tänker att om det normala är att amning är problemfritt, ja då är jag väl onormalt dålig på det här…

    Man behöver inte skrämmas, förstås. Men det är ju som du säger jäkligt paternalistiskt att undanhålla information utifrån nån slags föreställning om att kvinnor inte klarar av att bära kunskapen.

    Tack för ett bra inlägg och en fantastisk blogg.

    En fråga: hur vanligt är det att omföderskor spricker?

    • Har inte hittat någon bra och enhällig info om bristningar hos omföderskor. Nu finns ju ”bristningsregistret” som ska samla in info om alla som spricker grad 2, 3 och 4 i Sverige. Efter något år med det kommer säkert sådan information bli tydligare!

  • Bästa sättet att minska rädsla för mig är att få saklig information (gärna med statistisk sannolikhet) om risker kombinerat med historier om att det faktiskt kan bli bra även ”när det värsta händer”. Och historier om allt som är vanligt förekommande (som det fruktade ”att spricka”) inte är så himla skämmigt och jobbigt.

  • Jag fick ingen information från min barnmorska om komplikationer eller liknande och heller ingenting om tiden efter. Jag vill vara pålästa och förberedd och hade själv tagit reda på massor inför och det kändes ändå skönt att vara medveten om ev. Brister i vården och att det finns hjälp att få vid ev komplikationer. Jag deltog även i en studie om havandeskapsförgidtning (Improved) där jag träffade en fantastisk barnmorska som verkligen såg mig och gick igenom vad som händer vid förlossningsskador och bristningar. Det kändes så lugnande att veta att det fanns en plan för alla olika utgångslägen, även om det kanske inte alltid är riktigt är så enkelt inom vården. Men för min del var det väldigt skönt att kunna förbereda för olika scenarion och kunna prata igenom dem med min man. När sedan barnmorskan på förlossningen sa att hjärtljuden på barnet gick ner förstod jag redan innan de sa något att det skulle bli sugklocka. Jag tror att information lugnar, gör alla bättre förberedda och gör att vi kan ställa frågor och få hjälp när det behövs. Det känns snarare som att bristande information gör att de som bestämmer kan fortsätta komma undan med kass förlossningsvård.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *