Hur man gör för att få hjälp med förlossningsskador?

Hur gör man för att få hjälp med förlossningsskador?

Att få hjälp med sina förlossningsskador

Den här frågan får jag ofta, och jag vet ungefär ingenting lika frustrerande som att svara på den. Inte för att frågeställarens behov på något sätt är fel. Utan för att svaret jag ger är värdelöst.

Om du hade trillat när du var i fjällen och drog av ett korsband i knät, eller om du fick en muskel som gick av när du spelade tennis – då hade vägen genom vården varit ganska straight forward. Men när det gäller förlossningsskador är det inte så.

Jag vet inte var jag ska börja för att nysta i orsakerna till detta. Gammal hederlig ojämställdhet, och inställningen kring  ”lite svinn får du leva med” och ”det gör ont att föda barn”. Gamla strukturer och organisatoriska frågor, lite pengar och politik. Ni får gärna fylla på listan…

När jag ger råd om detta brukar jag utgå från några olika saker:

  • Var en besvärlig patient. Var påläst och fråga frågor. Om din vårdgivare inte kan svara, be om remiss vidare.
  • Utgå från din egen livskvalitet. Vårdgivare kan ibland stirra sig blinda på vad de kan se/inte se vid en undersökning. Det som vi aldrig kan objektivt se är ditt lidande. Du behöver få hjälp utifrån hur din livskvalitet och ditt liv påverkas, inte utefter vad en vårdgivare kan se.
  • Du har rätt till en uppföljning. Om du vill ha ditt besvär utvärderat om ett antal månader har du rätt att få detta. Be om en återbesökstid.
  • Du har rätt en second opinion. Om du inte upplever att vårdgivaren förstår dina besvär kan du alltid be om att få en second opinion.

Vad kan ha gått fel?

För många kvinnor kommer graviditet och förlossning vara den fysiska händelse om predisponerar för inkontinens och bäckenbottendysfunktion. De flesta kvinnor får någon slags buktning av slidväggarna efter en förlossning, och en stor del får också större eller mindre bristningar i slemhinnor och muskler i underlivet. Det finns mycket som kan kännas fel efter en förlossning, och många av de skador som sker kommer också läka med gott resultat. Men för den sakens skull är det inte okej att en kvinna som upplever att något är fel inte bemöts väl och blir bra undersökt. För många kvinnor är graviditet och förlossning startskottet för någon slags kroppsligt besvär. Bara för att det är vanligt förekommande betyder det inte att det för den enskilda kvinnan ska klassas som normalt.

Tecken på eventuella bäckenbottenproblem

  • Du upplever ofrivilliga och plötsliga urinläckage när du skrattar, nyser, hostar eller tränar.
  • Du behöver komma till en toalett med stor hastighet när behovet uppstår, och det händer att du inte hinner
  • Du behöver vara nära en toalett konstant, eller du känner trängningar hela tiden.
  • Du har svårt att tömma tarm eller blåsa.
  • Du kan råka förlora kontrollen över blåsan eller tarmen.
  • Du råkar släppa dig.
  • Du känner något som buktar i vagina och har tyngdkänsla, obehag och drag.
  • Du har ont i underlivet
  • Du upplever sex som smärtsamt.

Bäckenbottenbesvär kan uppstå när muskler är utsträckta, försvagade, trasiga efter en förlossning eller på grund av att de blivit överspända. Alla symtom här ovan behöver inte betyda att något är skadat så att det inte kan bli bra om du inte genomgår en operation. Om du blir rekommenderad att först testa exempelvis bäckenbottenträning bör din vårdgivare vara tydlig med hur och när resultatet av träningen ska utvärderas.

En liten hjälp på traven:

Det är normalt att
2-3 veckor efter förlossningen ·         Ha blödningar

·         Ha huggande smärtor i vagina

·         Uppleva liande/pirrande/ilande smärtor i vagina/mellangård

·         Känna en brännande känsla när du kissar/kissat

·         Uppleva obehag att krysta/bajsa

·         Ha ont i magen efter kejsarsnitt

·         Lida av förstoppning efter kejsarsnitt eller pga läkemedel

·         Ha bäckensmärta som finns kvar efter graviditeten.

Första 2 månaderna ·         Känna tyngdkänslor när du sitter på toaletten.

·         Läcka lite urin eller pruttar

·         Uppleva att kroppen stelnar till efter en stunds sittande

·         Vara lite öm i underlivet och resten av kroppen Uppleva sstelhet i bäckenregionen

·         Ha ett avdomnat område kring kejsarsnitt

·         Ha stygn som släpper trådar vaginalt

Om du ammar – så länge du ammar ·         Ha torra slemhinnor

·         Uppleva viss samlagssmärta (ökat behov av glidmedel)

 

Att ta upp med barnmorska/gynekolog/fysioterapeut
Oavsett när Läcker du avföring bör du ta upp detta med barnmorskan. (Vet du att du har spruckit i ändtarmen kanske du redan fått individuella råd om detta.)
När som helst efter första 6-8 veckorna ·         Samlagssmärta som  inte hör ihop med amning.

(Det kan dock göra ont de första gångerna, oavsett förlossningssätt och eventuellt bristningar.)

·         Bäckensmärta som inte avklingat spontant

6 månader efter förlossning Urinläckage som inte gett med sig trots att du kniptränat.
En månad efter att du slutat amma Om sex gör ont.

När du söker hjälp

Vad ska jag fråga?
1 Vad är det som orsakar mina besvär? Kan du visa och förklara vilka strukturer som är inblandade?
2 Vad ser du som lämpligt alternativ som förstahandsbehandling för mina besvär?
3 Hur länge ska jag vänta innan jag utvärderar resultatet?
4 Vad finns det för andra alternativa behandlingar? Finns det risk att jag behöver genomgå en operation?
5 Behöver jag en remiss till en annan vårdgivare eller specialitet för att få svar på mina frågoreller få vidare behandling?
6 Vem kommer följa upp mina besvär? Vart vänder jag mig med frågor?
7 Finns det möjlighet att få vägledning om samtalskontakt vid behov?
8 Finns det något jag behöver veta inför en eventuellt ytterligare graviditet?

Hur man gör för att få hjälp med förlossningsskador?

Du söker hjälp och vägrar ge dig med något annat än att du fått hjälp. Det är mitt svar, hur tråkigt det än är att säga det.

Jag har nog omöjligt täckt upp exakt allt som skulle kunna vara med i ett sådant här inlägg.

Fyll på med era kloka tankar och erfarenheter!

Previous

Next

10 Comments

  • Hej! Tack för superbra inlägg som alltid!
    Jag har nu 8 -9 månader efter förlossningen urinläckage vid nysningar och hosta. Om jag är ”beredd” på nysning/hostan så kan jag hålla någorlunda tätt vid sittande men är väldigt svårt vid stående. Inget läckage i övrigt utan verkar vara just vid ansträngning. Är detta normalt att ha så här länge eller tror du att jag bör söka hjälp för det?

    • Om jag var du skulle jag försöka få träffa bäckenbottenintresserad fysioterapeut eller uroterapeut och få en bedömning/stöd för att se om du kan träna bort det. Efter så lång tid kommer det inte gå bort av sig självt, men 80% av all inkontinens kan tränas bort. Om tre månaders intensiv bäckenbottenträning inte ger resultat bör du uppsöka gynekolog.

      • Tack för ditt svar! Det hör till saken att jag fortfarande ammar, men enbart kväll/natt. Läste nånstans (oklar källa) om att buktande slidväggar kan kännas bättre efter avslutad amning, att de liksom ”drar ihop sig mer” efter det. Är det något du känner till?
        Återigen Tack för en underbart bra blogg!

        • Ja, amning medför ofta en östrogenbrist som hör ihop med återhämtningen av slidväggarna. Tycker det brukar sägas ”två månader efter avslutad amning” som en gräns för att utvärdera det slutgiltiga resultatet.Och tack snälla för snälla ord och för att du läser!

  • Jag vill bara dela med mig av en bra vårdkedjehistoria:

    Några veckor post partum fick jag nytillkomna besvär (och då hade jag redan varit en vända hos barnmorskan och tagit bort stygn) med tyngdkänsla vi ansträngning. Jag ringde min barnmorska (på barnmorskemottagningen Närhälsan Eriksberg, ros ska de ha) och fick adekvata och lugnande råd direkt i telefon. Jag fick också en tid efter två veckor, eftersom vi båda var överens om att det fanns en chans att besvären kunde försvinna spontant ganska fort. Vid besöket tyckte hon att allt såg normalt ut (jag var väldigt nöjd att hon sa ”normalt efter att man fått barn” och inte ”bra”) men hon tog mig ändå på allvar och erbjöd att boka in en läkartid efter ca 1 månad (”eftersom det är lättare att boka av en tid än att boka den om det behövs längre fram”). Besvären kvarstod och när jag träffade läkaren var hennes bedömning också positiv men även hon tog min symtombeskrivning på allvar och erbjöd hjälpmedel som sattes in på plats. Efter detta var jag helt symtomfri. På rutin bokades en uppföljning hos gyn-barnmorska efter två månader. Hon tog ut ringen och lät mig själv bestämma om den skulle sättas in igen eller om jag ville testa utan. Jag testade utan då hon lovade att jag kunde ringa och få en tid inom en vecka ifall jag ångrat mig. Efter detta har jag varit fortsatt bevärsfri.

    Det är klart att historien blir mer positiv av att jag faktiskt fick fungerande hjälp utöver fungerande vårdkedja och gott bemötande. Jag skulle troligen ha varit ungefär lika bra vid tidpunkten för sista besöket även utan hjälp men för de där tre-fyra månaderna (som nybliven mamma med allt vad det innebär) så var det oerhört betydelsefullt att få det bemötandet och den hjälpen. Och vem vet vad konsekvenserna av flera månaders lidande, inaktivitet, osäkerhet och spänning hade betytt för besvärens naturliga läkning??

    Nu rör det sig inte om någon allvarlig förlossningsskada utan snarare ganska vanliga besvär (eller hur?) och jag hoppas att vårdkedjan fungerar minst lika bra när det behövs mer åtgärder.

  • Jag har sedan mitt första barn (7 år sedan) sökt säkert 4-6 ggr hos både barnmorska och gynekologer ang allmän slapphet i muskulaturen, samt slapp främre slidvägg. ”Allt är normalt, fortsätt knip”. Efter andra förlossningen (3 år sedan) fick jag även problem med bakre slidväggen. Svårighet att få ut all avföring om jag inte hjälpte till att hålla emot med papper mot slidöppningen. Känns som att livmodertappen är på väg ut pga jag måste krysta så hårt. Då äntligen fick jag remiss till specialister på sjukhuset. Vid det besöket sa ingen något om knip! Den nivån av skador/slitage har jag alltså. Vilket jag själv misstänkt i 7 år! Jag kniper såklart också… det gör ju ingen skada. Men det kommer inte laga det som är trasigt. Jag ska på återbesök hos dem snart, blev avrådd från operation sist, men denna gång har jag bestämt att stå på mig. Förutom problem med avföringen så känner jag minimalt vid penetrerande sex. Hoppas att det går vägen och jag får min operation.

  • Har för en vecka sedan blivit opererad för förlossningsskada. För första gången på över 22 år så blir jag inte akut kissnödig hela tiden, håller inte på att kissa ner mig för att jag inte kommer till en toalett tillräckligt fort. Tidigare när jag t.ex. hade kört bil en stund och parkerade hemma kunde jag inte alltid gå ur bilen utan att vara rädd att jag skulle kissa på mig…
    Det gick sällan så långt som att jag faktiskt kissade på mig, vilket jag är övertygad om berodde på att jag har väldigt starka bäckenbottenmuskler (vilket barnmorska har kommenterat vid undersökning och provtagning, har fått frågan om jag är ryttare, vilket jag är). Däremot så kändes det som att urinen hamnade i nåt mellanläge så det var endast musklerna som hindrade det att faktiskt rinna ut. Jag har hela tiden även haft problem med att inte få ut avföringen utan varit tvungen att hålla emot med papper mot slidöppningen. Under alla år har jag bara fått höra att allt ser så bra ut så det är inget som är fel…
    För ett par år sedan läste jag ett långt inlägg av en kvinna som gjort en likadan operation som jag nu gjort och beskrev precis samma problem som jag haft. Detta gjorde att jag fick ork att kräva hjälp av min läkare, han skickade då 2 remisser, en mer eller mindre under protest till gyn-kirurgmottagning (han tyckte att det bara var bäckenbottenträning som fattades), och en till koloskopi, efter att han trodde jag hade polyper i ändtarmen som skulle vara orsaken till att det var svårt att få ut avföring utan hjälp. På gynundersökningen hann läkaren knappt titta innan det var klart att jag skulle få operation! Tarmen ramlade alltså in mot slidan och tryckte samtidigt på urinblåsan. Jag har också knappt nån känsel för att jag behöver tömma tarmen, detta problem kvarstår dock, samt att det är svårt utan hjälp vilket jag inte är säker på om det beror på att jag inte riktigt vågar ta i nu så nära inpå operationen eller om det är ett kvarstående problem p.g.a skadade nerver.

    Det är inte klokt att det ska ta så lång tid att bli tagen på allvar. Mina barn är nu 22 och 24 år, och båda förlossningarna räknades som svåra eftersom det tog väldigt lång tid för båda att komma ut, vilket gjorde att det blev bråttom på slutet för båda, då hjärtljuden försvagades och saktades av.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *