Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » En dålig sfinkterruptursdag

En dålig sfinkterruptursdag

Jag har en dålig sfinkterruptursdag idag.

Jag har det ibland.

(Jag vet inte om alla kvinnor som fött barn har dåliga underlivsdagar ibland, som just är dålig underlivsdagar som de direkt kan härleda till förändringar som skedde vid förlossningen? )

Jag vet ju heller inte exakt hur mitt underliv kändes innan jag födde barn – för då existerade det ju bara i min förnimmelsevärld vid specifika olika tillfällen (väldigt förstoppad, enstaka urinvägsinfektioner eller såklart när det kommer till sex…).

Men ett välmående underliv går en ju knappast omkring och liksom förnimmer, eller hur?

En dålig sfinkterruptursdag för någon annan kan vara extrema smärtor eller mer omfattande analinkontinens, jag vet.

Vill ni veta hur en dålig sfinkterruptursdag är för mig?

Idag vet jag att jag har ägglossning. För jag får så himla ont. Jag får det, inte varje månad, men vissa månader. Helt plötsligt kommer det över mig. Idag stod jag i kön i en butik, och plötsligt värker det till som om jag tror att hela underredet ska falla ur. Och sen molvärker det hela kvällen, i gamla ärr och liksom bara “all over the place”.

Egentligen inte så himla olikt en vanlig mensvärk, fast liksom inte inne i magen utan väldigt bäckenbottenlokaliserat.

Men ibland har jag också dåliga sfinkterruptursdagar i kombination med en sämre magdag, och då är min sfinkterfunktion inte hundra att lita på. Det är heller inte alltid i hundra procent av fallen att jag kan hålla fisar, faktiskt. En gång råkade jag släppa mig samtidigt som jag höll på med en nackbehandling av en patient. Det var några år sedan nu, men jag ville ju typ sjunka under jorden.

Jag har nog aldrig berättat det här på bloggen tidigare. Jag äter också imodium dagligen, eftersom min normala tarmstatus är långt ner på bristolskalan. Och det är mer än vad mina sfinktrar klarar, i alla fall sedan barnen blev blöjfria och började konkurrera om toaletten med oss vuxna.

När jag har mens är “en dålig sfinkterruptursdag” att menskoppen liksom skaver i ett område som är väldigt tunt, och då gör det också ont. Menskopp är ändå det som jag väljer före andra mensskydd av många olika anledningar. Men ändå. Då känner jag av min sfinkterruptur.

Och när det kommer till sex händer det nog varje gång att jag reflekterar över något sfinkterruptursrelaterat. Något som gör lite ont, som känns lite konstigt eller bara påminner mig om något som skulle kunna göra ont…

Jag tycker generellt att jag är väl återställd

wp-1469830236437.jpg
Någon timme efter en sfinkterruptur

Men jag har faktiskt rätt ofta “en dålig sfinkterruptursdag”. Det är 4,5 år sedan nu, det kommer aldrig bli bättre än så här.

Jag kan inte styrketräna exakt obegränsat, då får jag ont. Jag vågar nog heller inte göra om ett maraton heller, faktiskt. Jag kan träna, jag mår generellt alltid underlivs-bra när jag tränat, men jag väljer att inte maxa. Det ÄR ändå en begränsning. Möjligen bara mentalt, men ingen kan ju ge några besked eller prognoser eller lova att det inte kommer försämras, och så länge jag ändå kan träna så att jag känner mig vardagsnöjd, så är jag… rätt nöjd.

Jag vet att det finns så många som har det oändligt mycket värre än mig. Och de som har mindre bekymmer än mig, men som ändå lider.

Vårt lidande är ändå väldigt individuellt, och lidande går aldrig att jämföra.

Jag fick en förfrågan idag…

…med ett förslag om att jag kunde få vara delaktig i ett fortsatt arbete för att förbättra kvinnosjukvården på ett lite mer omfattande sätt, nästa år. Jag sa jag. Såklart. Det är bara en del teknikaliteter som måste lösas först.

Det här är min citron som jag gör lemonad av.

Om det är något jag ska göra  till något bra och betydelsefullt, så är det min sfinkterruptur.

Men jag inser att jag eventuellt måste vara mer öppen med min egen skada.

Och så här var min sfinkterruptursdag idag.

img_20161126_211109-01.jpeg
4,5 år efter en sfinkterruptur

 

Hur mår ditt underliv idag?

 

 

55 kommentarer till “En dålig sfinkterruptursdag”

  1. Det låter begränsande och så orättvist på nåt sätt att vissa förlossningar slutar så. Vet att mycket här i livet är orättvist, men känns på nåt sätt som att sfinkerrupturer borde kunna undvikas mer (alltså om sjukvården agerade annorlunda?). Vet inte om du har skrivit om det, men kan man härleda skadorna till vissa förfaranden inom sjukvården? Typ praktiker på förlossningen som ökar risken, eller handlar det om otur? Får liksom inte bort orättvis-känslan. Styrkekramar till dig ❤️

    1. Visst går det att förebygga, till en viss del i alla fall. I mitt fall hade det nog aldrig gått att rädda på annat sätt än att avbryta för kejsarsnitt, och jag hade såklart hellre velat det.

  2. Fick rådet av min husläkare att omedelbart sluta äta Immodium dagligen, då den kan ge förslappad ringmuskel och därmed inkontinens. Jag har IBS och har liksom fått lägga om hela mitt liv efter det, men där fick min gräns gå. Inkontinens är ju precis det man försöker undvika genom medicinering..!

    1. Haha, så olika det kan vara. Från alla läkare (tarmkirurg bland annat) jag träffat har jag hört det motsatta, att imodium liksom verka positivt på tonus i inre sfinktern). Däremot påverkar imodium den glatta muskulaturen inne i tarmen, vilket hjälper mina tarmar att jobba långsammare, blir mer okej konsistens och därmed lättare att hålla emot med sfinktern).

      Typ detta: . An additional benefit of the opiate derivative loperamide (Imodium) is that it increases internal anal sphincter tone and may improve rectal compliance. 
      Finns ganska mycket studier på det!

  3. Jag känner igen mig i nästan allt du skriver, fast jag har andra förlossningsskador än du. Just den där känslan av att behöva fundera på vad ens underliv klarar av och inte och att behöva anpassa sig efter det, är nästan det värsta för mig. Jag blir inspirerad av hur du accepterar och hanterar dina “begränsningar”
    Tack för ditt inlägg och att du delar med dig!

  4. Tack för att du delar med dig. Känner också igen mig i mycket. Åt massa Imodium förr men har hittat olika sätt som gjort att jag kunnat sluta med det. Bla så tar jag en matsked Vi-Siblin varje dag och det går precis den funktionen du beskriver; att få en normal och bra konsistens. Prova, om du vill!

    1. Asså jag mår verkligen bra av imodium, har inga behov av att testa något annat! Bulkmedel har ingen som helst effekt på mig. Jag tillhör också kategorin som kan äta typ tre järntabletter om dagen utan att bli förstoppad, haha. Men tack för tips!

  5. Men fina Mia, jag hoppas att morgondagen blir en bättre dag för dig! Tack för ny tid, jag har varit så förkyld att jag inte kunnat komma iväg någonstans. Fick två nya kortisonsprutor idag vid svanskotan.. jag hoppas på någon slags effekt för skönt var det inte!
    Ingen skulle verkligen behöva lida efter att ha fött barn, men vi får kämpa vidare helt enkelt. Styrkekram!

  6. Jag är så glad och tacksam för din blogg! Jag mailade dig från BB, för jag hade läst om dig i Kittys blogg, helt förstörd efter min sfinkterruptur för 6 månader sedan, och du räddade mig, när jag läste din historia grät jag av sorg men också tacksamhet över att inte vara ensam…
    Jag har också en dålig sfinkterruptursdag idag, och din beskrivning hade kunnat vara min egen! Smärtan vid ägglossning kommer dock varje månad, men än har det ju inte gått så långt tid efter min förlossning. Min bebis älskar att klättra på mig, men när han sätter sina små fötter i magen gör det ont liksom inne i magen. Har ofta en dov smärta i rumpan runt ägglossning och mens. Om en vecka ska jag till kirurgen för att göra en rektoskopi då jag inte heller kan hålla gaser. Läkaren som opererade mig sa att hon inte sett några skador på inre sfinktern, men att mina symptom tyder på att hon eventuellt missade det. Med tanke på att det krävdes väl över 100 stygn kanske det inte är så konstigt… Kram

      1. Ja, precis så har jag tänkt! Jag har delat med mig av min upplevelse på sociala medier, jag delar Våga vägra förlossningsskador och Födelsevrålets inlägg och jag vill belysa och normalisera förlossningsskador.

        Har dock fått en del skit, bland annat från bekanta som jobbar inom förlossningsvården, som tycker jag ska vara tyst och tänka på de förlossningsrädda istället, för förlossningsskador är så ovanliga. Här är ett direkt citat en undersköterska på förlossningen i Halmstad skrev till mig: “det e just dessa diskussioner och inlägg som får blivande mammor att bli vättskrämd över deras kommande förlossningar. Så rädda att de inte vågar föda, att de begär ett secio, tex, eller förlossningskontrakt där man sätter igång ngt som borde komma igång på naturlig väg.. Tex.. Den skadan som du drabbades av , drabbas ca 20st på alla våra förlossningar, under ett år på Halmstad förlossning å enndå går tiotusentals blivande mödrar å oroar sig över just vara en av de.. Mkt pga offentlig media, och att man vill läsa på. Man kan inte förutse en förlossning, ennumindre förbereda sig på vad som komma skall, för alla människor och förlossningar e så olika..” Kom mer i samma stil också, med andemeningen prata inte om det.

        Jag blev både ledsen och förbannad, mina skador ska alltså döljas och inte pratas högt om för att den är så “ovanlig”? Efter det här inlägget började jag undra om Halmstad ligger bäst i statistiken för att de faktiskt är barn på att förebygga förlossningsskador, eller för att de inte pratar om det?

        Har du upplevt liknande skambeläggande för att du pratar om förlossningsskador?

        PS; jag bet ifrån ordentligt, sa att det ju var fint att hon satt mig på plats och förminskade min skada och skammade mig för att jag pratade om den. Hon tog sedermera bort mig som vän.

        MEN, jag har också fått mycket positiv respons. Bland annat från en gammal klasskompis som jobbar som förlossningsläkare i England som hörde av sig och tackade för ett blogginlägg jag skrev, och sa att hon nu jobbar mer aktivt med information och stöd till sina patienter. Och ytterligare en vän har sökt hjälp för sina besvär efter mina inlägg. Så jag slutar inte…

      2. Bör kanske tillägga att just det här inlägget var Hej Hej Vardags “Prata om förlossningsskador eller ej?” jag länkat och skrivit att jag hade önskat mer information om förlossningsskador innan min egen förlossning. Att ensamheten och känslan av misslyckande hade kunnat undvikas.

        1. Therese: Fast så ovanligt är det väl inte med förlossningsskador att din berättelse kan klassas som skrämsel? Uppdrag Granskning skrev att det i Sverige är drygt 3 procent som drabbas av bristningar klass 3 och 4. Som blivande mamma vill jag inte att faktiska risker mörkas.

          1. Nej! Jag fick en sfinkterruptur! När jag började prata om det visade det sig att jag hade flera i mitt umgänge som också drabbats, men inte vågade prata om det! Det är inte så ovanligt och man kan inte förtiga det! Jag tycker det är skrämmande att personal som jobbar med de här frågorna tycker de ska förtigas! Jag hade funderat på att föda nästa barn i Halmstad just med tanke på statistiken (och att jag vuxit upp där och familjen bor kvar), men om det är såhär de tänker om förlossningsskador… Visst, hon är inte talesperson för hela förlossningsavdelningen men…

  7. Jag “fick” samma som dig på min förlossning för precis 1 år sedan och känner igen dig i allt du skriver..
    Jag hade en bra förlossning men ett jobbigt avslut och början på vårt barns liv. Kunde inte sitta eller ligga ner, blödde mycket vid toalettbesök etc. Vilket ff sker ibland.. 🙁
    Börjar i princip alltid gråta när jag läser eller lyssnar (förlossningspodden först och främst) och detta tas upp.
    Men jag försöker att inte låta det påverka mig i vardagen men blir stressad när jag behöver gå på toaletten tex och det inte finns direkt.
    Det där med mensvärk och äl smärtor som “sitter längre ner” & känslan att “det” ska ramla ut är jag lite orolig över nu då vi önskar ett till barn.

    1. Det behöver alltså inte alls bli värre, tycker jag mår precis lika dant efter andra barnet som efter första. Dock snitt andra gången!

  8. Jag har inga förlossningsskador (några stygn första, inga andra) men känner igen mig helt gällande ägglossning. Före barn visste jag aldrig när det skedde, men nu alltså… Känner av bäckenet, molvärk och liksom ond trötthet i bäckenbotten, som att plötsligt vara nyförlöst igen en dag. Får samma onda under mensens två första dagar, sprängande tyngande värk i själva bäckenbotten gissar jag, det sitter liksom i mellanområdet utanför urinrör/vagina/anal och innanför innerlåren. Sämst att stå/gå, lite bättre att sitta (men inte på en toa, det är typ värst!) eller ligga. Har i övrigt inga problem från bäckenbotten, så jag tar det lite som en påminnelse att vara tacksam över hur bra jag har det. 😉 Men obehagligt är det.

      1. Jag är väldigt glad att jag läste det här inlägget pga fattade att man kan ha en dålig bäckenbottendag utan att det betyder att man har fått eller kommer få framfall! Känner vekligen igen mig att det blir värre runt mens och äl, det värker och molar i hela skrevet! Har inte heller några förlossningsskador

  9. Jag är en av dom som känner mig rätt återställd med. Men har många olika dagar och efter 2 1/2 år har jag insett att jag har flera plågor än jag först trodde. Tack för att du delar dina dåliga dagar. Din röst ger och kommer ge mycket lemonad för flera än dig

  10. Modigt av dig att skriva om din egen upplevelse, jag tror att det hjälper många som känner igen sig.

    Jag fick en partiell sfinktereuptur grad 3 för fyra år sedan. Hade mycket besvär i början men det gav med sig. Inbillar mig att magsmärtorna i samband med ägglossning och mens berodde på min kopparspiral, men vet ju inte faktiskt! Rent funktionellt blev jag hyfsat återställd, även om utseendet där nere har ändrats jättemycket.. det var ganska jobbigt att deala med.

    Födde mitt andra barn vaginalt i somras utan ruptur, tack och lov. Nu återstår att bygga upp musklerna igen så hoppas jag på att bli så gott som återställd även denna gång. Tack för en bra blogg!

  11. Tack tack tack för ett så fint och modigt inlägg! Jag födde mitt första barn för snart 7 år sedan, förlossningen som fick avslutas med sugklocka, vilket ledde till då en sfinkterruptur påverkar mej än idag, på liknande sätt som du beskriver. Jag är liksom så rörd och paff över att nyligen ha hittat hit då jag NÄSTAN ALDRIG under dessa år har stött på fler med samma historia, har iaf aldrig läst något liknande denna blogg. Har känt att jag ju klarar mej, men upplevt en stark tystnad kring det här ämnet, och därav också kanske inte tagit mina egna besvär på helt allvar heller. Jag kan känna att det går bra att prata om det som hände DÅ, men att magen fortfarande trasslar, att det kan vara svårt att träna som man vill pga detta, det har jag inte riktigt kunnat uttrycka på nåt sätt. (Då har jag ändå tyckt att jag är rätt öppen med detta, att jag har hyfsad koll på det hela). Är det alltså vanligt att man får lös avföring efter dessa sorters skador, att det hänger ihop med sfinkterfunktionen? Det har jag tex aldrig ens reflekterat över tidigare. Så vansinnigt viktigt att våga prata rent sakligt om denna och andra liknande frågor! Jag känner mej stärkt och stöttad och PEPP på all förändring som komma skall, om inte annat för att förändra attityder kring detta, ju mer vi inser hur vanligt det är och vad det kan leda till, desto bättre tror jag så många tjejer kan få det. Stort tack.

    1. Tack för dina fina ord! Näe, tarmfunktionen ska inte påverkas alls. Såhär är mitt grundtillstånd. Upplever du alltså en förändring?

      1. Ja jag upplever en stor förändring jämfört med innan men har tänkt att det väl hänger ihop med andra förändringar, hormoner etc. Att jag inte alltid hinner till toa som jag behöver vet jag ju att det hänger ihop med skadan men tänkte om detta också påverkar. Oavsett, vill än en gång säga att det här och mycket annat av innehållet här är enormt viktigt för mej (och säkert många andra) att läsa, dels kunskapsmässigt förstås men också att faktiskt verkligen reflektera över och förstå hur kroppen fungerar, och hur man kan hjälpa den.

  12. Hittade din blogg för några dagar sedan och har sträckläst. Du skriver SÅ bra! Varmt och ofta roligt men ändå superproffsigt!
    Och modigt!

  13. Jag fick ingen sfinkterruptur, men närapå. Sonens axel fastnade vid framfödningen och armen bändes ut. Mina muskler brast utifrån och långt in. Glömmer aldrig ljudet och känslan när allt brast. Syddes i en evighet. Sedan skulle jag läka. Går det alls att läka helt? Har problem muskulärt i mellangården där det ömmar och bara det lätta trycket från menskoppen blir för mycket ibland. Det har bara gått snart elva månader visserligen, har hopp om att det kanske blir bättre och bättre med tid och till viss del träning.

    1. Usch, det låter traumatiskt! 11 månader är lite i sammanhanget, ändå. Har du fått någon hjälp, dels typ samtal och dels hjälp med träning? Heja dig! Livet kommer åter, jag lovar!

  14. Tack för en superbra blogg och ett väldigt bra inlägg! Modigt att du delar med dig! Och inspirerande, om fler pratar om det så blir det lättare att bära och det känns inte lika konstigt att behöva hantera förlossningsskadorna i vardagen när man vet att andra också gör det. Så bra! Jag fick också en sfinkterruptur, efter min andra förlossning, den första förlossningen slutade med urakut kejsarsnitt så jag var så sjukt glad och tacksam över att ha fått vara med om en förlossning (den var fantastisk) så när läkaren berättade att jag behövde sys på operation och jag frågade ut henne om alla eventuella konsekvenser och hon sa att jag ev kunde bli tarminkontinent så kramade jag om lilla knytet och tänkte att “det var det värt”. 🙂 Så tacksam att ha haft den känslan med mig under alla knipövningar och ovälkomna fisar…

    1. Du verkar verkligen ha “glaset är halvfullt-inställning” och förmåga att tänka positivt trots eländet! En grej som jag tror betyder mycket! Heja dig!

  15. Dina inlägg har varit en så stor del av min känslomässiga läkning efter min förlossningsskada. Du gör ett så otroligt bra jobb och jag kan relatera och få tips och pepp. Tack!

  16. Till våren är det 10 år sedan jag fick min sfinkerruptur (känner mig gammal bara av att skriva det). Jag kan ärligt säga att jag upplever ganska stor skillnad till det bättre om jag jämför med hur det var för 5 år sedan. Jag tänker väldigt sällan på rupturen men har också sämre dagar, speciellt om jag är dålig i magen. Jag har ibland svårt att hålla gaser, verkar vara i princip universellt för oss. Jag har som tur är ingen smärtproblematik och upplevde tom att sex blev skönare efter min vaginala förlossning (gissar att jag faller i en väldigt ovanligt kategori här). Men om jag fått välja hade båda våra barn fötts med ks utan en sekunds tvekan!

    Jag försöker att inte bekymra mig över hur det ska bli i klimakteriet (svårt ibland), utan njuta av mina problemfria dagar (vilket just nu gäller de allra flesta).

  17. Verkligen tack för att du delar! Lätt att tro att bara man får diagnos snabbt och sys ihop rätt så blir allt bra sen. Tyvärr är det inte så enkelt. Tyvärr. Jag upplever inte att det är särskilt tabu längre att prata om, vare sig med andra kvinnor eller män. Men att en ORKAR INTE prata om sitt skadade underliv. Kanske litegrann förnekar viss problematik, och om ngn frågar vill jag av nån anledning säga att allt har läkt så fint och är alldeles bra igen….Har inga problem med att säga att jag har så jävla ont i nacken, men mitt underliv känns så oändligt jobbigt att ha ont i. Just tröttheten som ganska snabbt infinner sig efter förlossning och bebis , kanske fler barn hemma, då behöver vi ha fått info innan(!) – om alla olika skador och problem som KAN uppstå. Samt åtgärder som finns.
    Återigen tack för denna viktiga blogg, du gör ett fantastiskt jobb, vet ärligt talat inte var jag hade hittat all denna info. Mina efterkontroller har varit ett skämt, ena bm kollade aldrig mitt knip, den andra såg ut som ett frågetecken rakt igenom när jag beskrev mina besvär och hade som enda ” råd” att låta tiden ha sin gång, samt att :inget blir sig likt efter en förlossning. Jahapp, då vet jag det.

  18. Wow! Genom allt – du är FANTASTISK.. heja dig!! Konsten att balansera upplysning, dela med sig, vara personlig och samtidig ha integritet.. imponerad!

    Stor kram

  19. Hej!
    Tack för din ärliga beskrivning. Jag drabbades själv för 4 år sedan och lever med ungefär samma problem som dig.

    Läste Therese inlägg ovanför och hade också gärna hört dina tankar om det? Jag har också fått höra, men mest från vänner eftersom jag inte är så öppen med vad som skedde med mig, att de inte tycker man bör prata om förlossningar som inte gått bra för folk kan bli rädda.

    Vänlig hälsning Karin

      1. Åh, vad spännande! Det inlägget ser jag verkligen fram emot!
        Jag upplever precis samma tabu och ogillande när jag delar, men hade i ärlighetens namn velat veta mer innan jag själv drabbades. Veta att man inte var ensam, att det fanns hjälp att få! Att man kanske måste kämpa för rätt hjälp… Och då var jag en av de som var ordentligt förlossningsrädd innan jag födde min dotter! Mer kunskap tror jag är bra!

  20. Pingback: Tyst, du skrämmer andra! - BakingBabies

  21. Pingback: Mitt underliv idag – nytt liv

  22. Kom till din blogg av en slump för några dagar sen och du anar inte vad det betytt för mig. Fick mitt första barn för snart 12 år sen, ville föda hemma men min man vågade inte, stressade iväg till sjukhuset, 20 min efter ankomst var barnet ute. Blev sydd i minst en timme. Det var barnmorskans första förlossning.
    Ingen har någonsin nämnt nåt om detta till mig sen dess. Nu efter snart 12 års helvete inser jag att jag måste söka hjälp. Om det går att få?
    Trodde först hon sytt ihop mig tok för mycket eftersom jag har svårt att överhuvudtaget få ut avföring och gaser, smärta och blod vid toalettbesök, smärta på högra sidan om jag legat och reser mig hastigt, ont vid ägglossning, överhuvudtaget öm ifall jag får en puff i magen (eller kram av en lagom lång unge), förstår att det verkligen är framfall som skaver i snippan när jag rör på mig, enorm tyngdkänsla, ömhet och trötthet när jag jobbat några timmar. Jag är 36 år och har tänkt att jag är slut som människa. Och under alla dessa år har jag oroat mig och känt mig så dålig för att jag inte kniptränat mer..

  23. Ville också nämna att jag inte förordar kejsarsnitt. Fick havandeskapsförgiftning vid bästa barn, för mig var det det hemskaste som kunnat hända mig, eftersom jag tänkt att nu jävlar ska det bli på mitt sätt: hemfödelse i lugn och ro.
    Det var en sånt övergrepp och enorm smärta. Att inte kunna varken skratta eller gråta pga smärtan i kejsarsnittet. Efter ca halvåret smärtade såret lite mindre, helt bra tog år, kanske tog det extra tid att läka för att jag varit så akut sjuk. Det är ingen som brytt sig om hur jag känt mig efter detta heller, varken inom vården eller vänner. Fokus ligger såklart på barnen…och de mår ju finfint…
    Vågar inte tänka på hur trasig jag kanske fortfarande är inuti… Det är inte rätt att jag gått med allt detta i hemlighet och ingen brytt sig, vi kvinnor måste ändra på detta. Jag skulle aldrig önska min värsta fiende mina upplevelser av vården!

    1. Hej, välkommen hit och kram! Din historia låter verkligen som att du varit med om riktigt dålig vård och hemskt bemötande. Jag tror ändå att det finns bra hjälp att få, om du vågar och orkar! Var bor du?

  24. Har funderat över hur vissa uppger att dem blivit helt återställda efter en sfinkterskada/ruptur. Om dem verkligen upplever det så, eller om det mer handlar om att intala sig så. Är det möjligt bli hundra bra igen? Är du helt åeterställd i magen av ett kejsarsnitt?

    1. Jag vet inte. I de flesta fall skulle jag nog ändå kategorisera mig själv som typ så återställd som det går efter sfinkterrupturen. Så svårt att jämföra, men jag har nog många gånger sagt “nä, men jag är typ besvärsfri”. Kan ställa frågan till andra i något blogginlägg någon annan gång. Efter kejsarsnittet är jag typ typ 99 procent återställd, har kvar ett område med ändrad känsel som ibland gör ont vid beröring, men det är på magen och typ stort som en femma. Så det är petitessartat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *