A tale of two ruptures

A tale of two ruptures

Hans

När jag fortfarande jobbade med ”vanliga” patienter träffade jag ett tag en man som genomgått en knäoperation. Vi kan kalla honom Hans. Hans hade haft knäartros länge och kunde knappt gå, så tillslut beslöts det att han skulle få ”byta knäled”. Sagt och gjort, han opererades en dag i mars och kom tillbaks till mig någon vecka efter operationen.

Till en början hade Hans jätteont och hade svårt att motivera sig till rehaben, men det är ganska väntat. Knäoperationen är ofta smärtsamma, och fysioterapeutens roll är ofta att peppa patienten att jobba en del över sin bekvämlighetsgräns.

Symtomen

Hur mycket vi än tränade kunde Hans inte få till någon sträckning i sitt knä. Jag lockade, pockade, lyfte, tryckte, drog och hejade. Ingen effekt

I april dök Hans helt plötsligt inte upp på våra bokade tider, men i maj kom han igen. Vi träffades sporadiskt under hela sommaren, men jag tyckte att rehaben gick märkvärdigt långsamt. Ett tag tänkte jag att det var för att han inte gjorde sina hemövningar, men vid flera tillfällen bad jag honom uppsöka en läkare eftersom jag misstänkte att det var något med operationen som misslyckats.

Hans gick till flera läkare men alla hänvisade tillbaks till mig. Vi skulle bara fortsätta träna. 6 månader efter operationen hade vi inte fått någon progress alls vad gällde hans knäfunktion, och tillslut gick en ortoped med på att kolla efter ordentligt.

Rupturen

Den stora senan på framsidan av knät, den som samlar alla framsidan av lårets muskler och som är ansvarig för sträckning i knäleden, var totalt av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

På någon vecka var Hans omopererad, och på några veckor såg vi framsteg igen.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog honom på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hans är alkoholmissbrukare. Han missade ungefär varannan av alla sina besök, och det är svårt att veta om han någonsin gjorde sina hemövningar.

True story.

wp-image-1870868559jpg.jpg

Sanna

Låt oss ta en annan sann historia.

Här är berättelsen om Sanna.

Sanna har fött två barn vaginalt. Vid första förlossningen fick hon en sfinkterruptur och hon syddes ihop av en läkare direkt efter förlossningen. Sanna var hyfsat besvärsfri efter detta ändå, men tyckte att hon fick konstiga tyngdkänslor i underlivet efter mer fysiskt ansträngande dagar. Sanna blev gravid med barn nummer två och tyckte att besvären förvärrades en del under graviditeten. Hon ville helst inte föda vaginalt igen, men fick inget gehör när hon försökte få till en dialog om kejsarsnitt. Efter andra förlossningen sas det allt ”allt gick bra” och att man bara behövde sy några stygn.

Tio månader efter andra barnets födelse kommer Sanna till mig. Då har hon konstaterade både främre och bakre framfall, och har blivit hänvisad till fysioterapeut eller uroterapeut för att få hjälp att knipträna.

Symtomen

Sanna har svårt att hålla fisar, ibland avföring. Hon har besvärande tyngdkänsla av vardagliga aktiviteter och hon kan inte leka med sina två barn som andra mammor gör. Hon vågar inte gå till gym eller springa, saker som hon tidigare att göra.

Hon kniper, och kniper, och kniper. På tre månader lyckas vi inte få till någon direkt förbättring, vare sig det gäller muskelfunktion eller hennes upplevda symtom.

Rupturen

Tillslut säger jag ifrån, tycker att det är slöseri med hennes tid att hon ska knipträna sig blå utan att få effekt. Hon bokar en tid till en annan gynekolog. Som konstaterar att ALLA muskler som kan vara av i bäckenbotten, är av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

Sanna får sedan vänta i ett halvår på att någon ska göra en bedömning av om hennes muskler går att lappa ihop.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog henne på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hon var kvinna.

***

Lite svinn får man räkna med!

Vad trodde du skulle hända, du har fött ett barn, det är klart du inte kommer se ut som vanligt där nere igen!

Du är bara bitter. Tänk positivt istället!

 

A tale of two ruptures

Båda dessa är historier är baserade på sanna patientfall, men  namn och detaljer är ändrade för att skydda integriteten.

Vad får du för tankar när du läser det här?

Hur förändrar vi inställningarna?

Dela gärna det här inlägget, den här diskussionen behöver spridas!

 

Previous

Next

8 Comments

  • Jag tror vi måste prata, prata, prata och prata lite mer om förlossningsskador och problem som kan uppstå efter en förlossning! Ta bort tabut! Och genom att ta bort tabut försöka normalisera det såpass att samma pengar satsas på specialister och annan vårdpersonal och att snabb hjälp går att få oavsett om det är ett knä eller ett trasigt underliv!

  • Jag blir upprörd, UPPRÖRD! Avskyr verkligen när människor inte tas på allvar. Alla har rätt till relevant och bra sjukvård, oavsett kön, bakgrund, livsproblematik eller kroppskonstitution. Tur att det finns såna som dig, som verkligen tar människor på allvar! <3

  • Håller med! Prata prata prata!!! Och inte bara om att ruptur grad 4 är det enda allvarliga skadan som kan inträffa. Kvinnor kan spricka illa även vid en så kallad lindrig grad 2. Och kan få men för livet, bara det att hon kan hålla bajs. Men här finns ingen uppföljning. Tycker det är intressant att många barnmorskor jag pratat med avfärdar ens problem,, kanske dem blivit avtrubbade.

  • För en vecka sedan fick jag svar från röntgen om att min svanskota är kraftigt vinklad framåt. Ett och ett halvt år tog det att få tid för röntgen. Min smärta har bortförklarats med att jag mått psykiskt dåligt och är spänd i nedre delen av ryggen. Hjälpen jag kan få är smärtlindring. Har dessutom fått ont i andra delar av kroppen då jag belastar den fel. En kiropraktor trodde att jag har början till artros i knäna men det avfärdade läkaren snabbt då jag är för ung enligt honom. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig ur denna onda spiral och kämpar dagligen med och mot min smärta. Förmodligen beror svanskotan på något som hände vid min senaste förlossning. Känner mig stundtals ledsen, uppgiven, arg och förtvivlad. Jag tvivlar ofta på mig själv och intalar mig att jag inbillar mig och har mig själv att skylla. Borde röra mig mer, mindre, bättre o.s.v. Jag är jätteglad att ni lyfter dessa frågor. Känner mig inte lika ensam. Tack.

  • Jag fick tårar i ögonen av att läsa detta. Speciellt Sannas berättelse. Man SKA inte få bli bortviftad, inte när vi vet hur viktigt det är att bli hel så fort som möjligt efter en förlossning. Man ska inte heller bli bortviftad när man har önskemål. Jag skriker och gapar om detta en hel del kan säkert flera tycka. För jag får höra just det där ”det får man räkna med”.

    Då vill jag skrika ännu högre, för det får man inte alls räkna med. I min journal står det till och med att de kollat musklerna efter förlossningen. Inte ens det görs alltid. Och anledningen till att jag orkar prata om det är att jag är en av dem som (vad jag vet än) inte behöver oroa mig alls. Jag pratar om det för de som inte orkar, jag pratar om det för att jag vill att alla ska få en möjlighet att må som mig efter förlossningen.

  • Men vad ledsen och arg jag blir av att läsa detta. Som tidigare elitidrottare har jag aldrig haft problem med att inte bli lyssnad på eller få snabb hjälp vid skador (inte heller nu när jag är ”vanlig” motionär), dock när det gäller förlossningsskada (sfinkterruptur) jag ådrog mig vid barn nr 1 så häpnade jag. Man ville helt enkelt inte prata om att det inte gått bra under förlossningen och man tonade ned det faktum att man får problem efteråt, i samma stil som ”Lite svinn får man räkna med”. Även om jag anser att läkaren som sydde ihop mig efteråt gjorde ett bra jobb så har jag haft en del problem, problem som inte visat sig förrän ca 1 år efteråt (dvs ett halvår efter sista efterkontrollen på spec gyn) och då jag började maxbelasta min kropp. Dagen efter du skrev detta inlägg, den 6 dec, födde jag barn nr 2 med planerat kejsarsnitt just pga ovan anledning. Denna gång var jag lyckosam nog att träffa en läkare som i detalj gick igenom min problematik, satte det i ett sammanhang och som också ”godkände” kejsarsnitt. Denna förlossning och det bemötande jag fått har varit helt underbart jämfört med den första. Så vad vill jag säga, jo, fruktansvärt att en inte kan få jämlik vård och jag blir så arg när jag läser om dessa två case. Men också, jag är så tacksam över de personer som faktiskt förstår och bidrar till att en kan få en positiv upplevelse av en andra förlossning mitt i all problematik. Tack för en superbra blogg! xo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *