Tyst, du skrämmer andra!

Tyst, du skrämmer andra!

”Jag har fått en del skit, bland annat från bekanta som jobbar inom förlossningsvården som tycker att jag ska vara tyst och tänka på de förlossningsrädda. Jag blir både ledsen och förbannad, mina skador ska alltså döljas och inte pratas högt om bara för att de är ovanliga?

Har du upplevt liknande skambeläggande för att du pratar om förlossningsskador?”

Det kom en kommentar (som är längre och mycket läsvärd) under inlägget jag skrev om min sfinkterruptur här om veckan. Jag skrev ju också ett inlägg om hur jag resonerar kring att vi måste prata MER om förlossningsskador för inte så länge sen, men nu fick den här frågan en personlig prägel och jag ska svara.

Har jag mött på motstånd när jag pratar om (mina) förlossningsskador?

Nej, jag har faktiskt inte upplevt något direkt skambeläggande för att jag pratar om förlossningsskador. Men jag har förlossningsläkare i min bekantskapskrets som jag inte vågat berätta om bloggen för, och jag hukar mig alltid lite inombords när jag funderar på om de faktiskt känner till vad jag gör på min fritid. Och jag har barnmorskor i min bekantskapskrets som jag tappat kontakten med de senaste åren, där jag inte garanterat vet att mitt bloggande/tyckande inte spelat roll i det.

Jag kan alltså mellan raderna ana att jag skapar visst obehag hos en del.

Men ingen har faktiskt någonsin vågat säga någonting negativt rakt ut till mig.

Men jag har också hört från både barnmorske- och förlossningsläkarhåll att det enda sättet att förändra något faktiskt är via patientmakt. Att vi inte går med på att ha det så här. Och det driver mig. Jag är ju liksom en korsning mellan vårdgivare och patient, och jag kan i rollen som både och empower:a en del andra kvinnor till att hävda sin patientmakt.

Jag tror fortfarande att enda sättet att läka förlossningsrädsla är att garantera de kvinnor som skadas under förlossningen att de kommer bli omhändertagna enligt konstens alla regler (+lite till) efter förlossningen. Och att miljön som förlossningen ska äga rum i upplevs trygg, säker och med idel gott bemötande längs vägen. Och även där finns ju som bekant en del att jobba med…

Jag som förlossningsskadad vägrar, förutom bördan av min egen skada, också bära ansvaret för att förlossningsrädslan ökar.

wpid-20120607_072659.jpg
En icke-rädd gravid som blev förlossningsskadad

Om jag blir lite upprörd kommer jag säga det på ren svenska: upplevda brister i förlossningsvården gör att förlossningsrädslan ökar. Jag gör det inte. (Fast jag är inte säker på att det är så, att förlossningsrädslan ökar ens – finns ju inga studier på det…)

Jag vill ju också vara väldigt tydlig med att jag inte skuldbelägger någon enskild professionell, eller ens profession. Jag tror att felen ligger på systemnivå, på kulturnivå (se gårdagens inlägg).

Jag har letat ganska mycket efter referenser på det här med förlossningsrädsla och förekomst, och i mer svenskliknande kontext har jag hittat denna danska studie, där slutsatsen är att ”The prevalence of fear of childbirth among healthy nulliparous women with singleton pregnancies did not increase during the study period” (1997-2003). I en annan studie konstateras att ”The countries of Sweden and Denmark are quite alike as far as childbirth culture is concerned.” Sedan kan det förstås ha hänt en massa från 2003 fram tills idag, men det vill jag gärna ha vettiga siffor på, speciellt om någon ska börja beskylla mig och mina medsystrar för att stå för ökningen. 

Tyst, du skrämmer andra!

Näe, för tusan. Tystnaden skrämmer mer än fakta. Och hör sen.

 

Previous

Next

10 Comments

  • Jag tycker det är jättebra allt du skriver om, det är ju som att säga ”prata inte cancer för då kan fler bli rädda för det”?!? Hur ska man annars veta att man inte själv är ”misslyckad” eller ensam i världen om sina problem (och då läser jag den här som gravid och utan några större egna problem). Kör på!

  • Klokt resonerat! Jag tror också att enda sättet att minska rädslan är en bättre eftervård och mer information. De som är rädda och kanske inte tänker logiskt (det är ju trots allt ovanligt med de svåraste skadorna, därmed inte direkt logiskt att vara tokrädd för dem) blir väl än mer rädda om det ska vara hysch pysch och nästan skam om man ändå skulle råka ut för en sådan skada…? Har man mer kunskap är det ju lättare att veta vad man bör söka hjälp för och inte (vad som kanske behöver åtgärdas och vad som faktiskt är normalt och läker av sig själv). Om man är rädd för att något skulle gå fel, borde ju information om vad man i så fall bör göra (inte acceptera osv) lugna? Värre att vara helt oförberedd och utelämnad om något skulle hända? Så tänker iaf jag!

  • Ja men da må jo alle holde tyst – for å ikke skremme gravide – om at gravide må slutte å innta nikotin, alkohol, forurenset fisk, for mye sukker …. Nei, fortsett å formidle god kunnskap. Kunnskap er makt! Og så gir du sikkert også andre kvinner mot til å forlange å bli tatt på alvor når de forteller leger og jordmødre om sine plager.
    Førjulsklem fra Anne

  • Men informera mera! Vilka andra ”insatser” inom sjukvården förväntas patienten delta i utan information om eventuella risker? Usel information på MVC föräldrakurs där varken risker/biverkningar med exempelvis EDA togs upp inte heller vad en förlossningsskada faktiskt innebär eller vilken hjälp man kan få som drabbad!

  • Jag delade ditt inlägg på En mekanisk mamma på Facebook. Från psykologhåll har jag hört att om man får veta om att man kan drabbas av förlossningsdepression i förväg så minskar känslan av att vara den enda som drabbas, att vara avvikande. och att chansen att man söker hjälp ökar. VArför skulle inte detta gälla även fysiska skador? att berätta om mindre ”smickrande” saker om oss själva ger ett mer medmänskligt samhälle, det tror jag!!

  • Så bra. Kunskap är aldrig fel. Och jag håller med övriga talare att om man vet vad som kan hända är man bättre rustad att söka hjälp om det händer. Jag resonerade liknande när jag valde att vara (relativt) öppen med ett tidigt missfall jag nyligen gick igenom. Det ska vara så hemligt dom första 12 veckorna, för tänk om det inte håller!? Ja tänk, tänk om det blir missfall och man måste i tystnad lida sig igenom den eftersom inget vet (eller vill veta?) vad som pågår? lite som att man borde skämmas? Eftersom det är så himla vanligt (15-30% av alla graviditeter slutar i tidigt missfall) är det något som väldigt många kvinnor kommer att gå igenom, och jag tänkte att om jag kunde bidra med öppenhet kring detta kanske någon annan, som ville vara tyst, kunde känna sig lite mindre ensam. Samma sak med förlossningsskador, prata högt och ljudligt och minska känslan av att vara ensam och skämmig.

  • Jag var förlossningsrädd, eller rädd för mitt egna svaga psyke, att jag skulle balla ut och göra abort om jag hörde om förlossningar som gått fel. Hanterade det genom att inte läsa, avbryta förlossningsberättelser och säga att jag inte vill höra, och ibland lämna rummet när det inte gick. När jag väl var förbi kritiska veckorna och risken att jag skulle flippa och välja abort så tacklade jag rädslan genom att förbereda oh informera mig. Jag läste allt, frågade alla. Min skräck var akut kejsarsnitt. Sjukt glad att jag hörde mig för hon systrar som fött med kejsarsnitt, av olika skäl både planerat och akut. Och en undebar barnmorska som beskrev i detalj hur allt går till. Planerat, akut och urakut. När det sedan blev akut kejsarsnitt var jag inte längre rädd utan förberedd. Information är viktigare än ”beskyddande”. Är man förlossningsrädd, men vill bli förälder så får man finna sig i att vara det och hantera sin rädsla. Att vara med om förlossningsskador som påverkar resten av livet är inte något någon kvinna ska behöva finns sig i! Så till alla som uppmanar andra att tiga om sina erfarenheter för att skydda förlossningsrädda: håll käften!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *