In i det innersta rummet

Idag har vi fortsatt våra sociala utflykter och varit norr om Kandy i en liten by som heter Walala. Där hälsade vi på Josephs pappas moster, Auntie Rita, och hennes barn och barnbarn. Alla bor några hundra meter från varandra i små betonghus med plåttak. Auntie Rita fyller snart 84 år men är pigg på benen och jobbar fortfarande med att odla och sälja kryddor. Svartpeppar, muskotnöt, nejlika med mera.  Förutom det är hon djupt engagerad i den lokala katolska kyrkans arbete och andra biståndsorganisationer. Till jul bakade hon nio stora engelska julkakor (Christmas cake) till familjen och andra och ställde sig för några dagar sedan och raskt styrde upp någon födelsedag som höll på att glömmas bort. Sjukt imponerande!

 
Auntie Rita och svärfar 

Överst – Love cake, Christmas cake och sri lankesisk jalebi. Vänster – Ett av husen innifrån, Höger – Auntie Rita’s grovkök

Väl där fick vi te och kakor och sedan gick vi runt och vi med barnen vad som fanns kring husen. Kryddor, en liten fiskdamm, en vattenbuffel och så klart termitboet där en 4 meter kobra flyttat in. Alltså, jag höll på att dö när de berättade det så lugnt och stilla när vi stod bara meter ifrån den. Som tur var kom inte ormen ut. Där emot visade de gärna bilder på den 2 meter långa Russells huggormen (en av de farligaste ormarna i sydostasien) de dödade för några veckor sedan. HUU!!!

Termitboet/ormboet nederst i bild

Till lunchen åkte vi tuktuk (Inte jättelångt att gå, men 84 åriga superkvinor har trots allt vissa begränsningar) till Auntie Melonie (Josephs pappas kusin) för lunch. Där fick vi åter träffa den söta geten Chutti-Kuku! Efter kel med geten åt vi! Åh, verkligen den BÄSTA ris och curryn hittills! Men det är inte bara att maten är vällagad och välkomponerad som gör upplevelsen så fantastisk. Det är det att alla är så välkomnande, snälla och varmhjärtade som förgyller hela visiten. På åkturen hem tänkte jag på lyckligt lottad jag är att som ”främling” får tillträde till detta inre sociala rum och tillvaro och får träffa människor som bryr sig om mig och längtar att vi ska komma tillbaka. Människor som jag aldrig skulle träffat som vanlig turist.

När vi kom hem på eftermiddagen gick Joseph ut med några bananer ett bord i trädgården  för att de skulle få lite sol och mogna fortare. Inom loppet av 15 minuter ropade Josephs mamma att det var apor i trädgården. Innan vi hann ut hade en apa hunnit norpa hela klasen och gick lugnt och kaxigt tillbaka över gräsmattan. Joseph sprang efter den och skällde och viftade med armarna men den bara höll sitt avstånd innan den lätt hoppade upp på stacketet och vidare upp på muren. Joseph slutade jaga den men när den bara att där och nästan hånande tittade ner på oss blev jag så arg att jag också stack iväg efter den. Jag stannade inte förrän Joseph ropade att låta bli eftersom det kunde bli farligt. De hade tydligen redan blottat tänderna för honom, vilket var det som fick honom att stoppa. Tidigare har jag bara tyckt att aporna varit en trevlig och fin del av upplevelsen och inte alls delat Sri Lankesernas avighet till odågorna. Men när den lilla apan så fräckt tog våra bananer och sedan nästan hånade oss från muren så insåg jag hur de känner sig.

Nu har vi precis lagt barnen och ska brygga lite te och ta en kvällsmacka. Vad gör ni där hemma  i vinterkylan?

Previous

Next

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *