Dagen då jag nästan tog kål på min svärfar 

Vi är ju här på Sri Lanka tillsammans med Josephs föräldrar, och Josephs pappa är en herre strax över de sjuttio. 

Svärfar Desmond och mostrar

Lankeser som har råd med det skyr kollektivtrafiken som elden, och de riktigt rika har bil med egen chaufför. Turister som ska åka runt i landet hyr ofta en van inklusive chaufför, eftersom det är smidigast och billigt.

Jag hade varit ganska bestämd innan den här resan att jag INTE ville åka särskilt mycket bil med barnen. Trafiken är galen och bilbarnstolar existerar inte, knappt ens bilbälten. Därför hade jag och Joseph bestämt att vi ville åka tåg de längre sträckorna. På grund av olika omständigheter blev det så att kollektivtrafiksdebuten för den här resan blev idag, då vi skulle ta oss från Kandy, till Colombo, och vidare söderut längs västkusten till Hikkaduwa. 

Såhär, eller varför inte två vuxna och två barn på en motorcykel, alla utan hjälm? Trafiken är galen.

Josephs föräldrar har varit långt ifrån sålda på idén att åka tåg, och vi har varit öppna för att dela på oss och åka på olika sätt. Men vi är ju liksom en flock, och imorse klockan sex satte vi oss alla på ett tåg från Kandy. Detta var ”fintåget” som kostade ungefär 400 kronor för oss alla sex, och då ingick filmvisning, vatten på flaska och wifi. 

Skumpigt tåg och dålig bild, men såhär serverades maten på tåget.

Den sträckan var också magisk. Jag skulle vilja åka den om och om igen. Utsikten var såååå vacker. Vi satt bra, det fanns AC och vi köpte frukost från serveringen som innebar att en kille kom med ett litet uppfällbart bord med duk! 

Sen kom vi till Colombo, och slogs av den fuktiga hettan som finns på låglandet nära kusten. Vi hade nyss missat ett tåg söderut och passade på att stanna och dricka te och fika lite. 10.30 skulle näsa tåg gå, men kvart över 11 rullade det tåget in på perrongen. 

Till dessa tåg säljs biljetter i oändlighet för tio kronor styck, alla som vill får åka med. Vet ni vad det innebär? Det innebär att tåget är smockfullt. Smockfullt på Sri Lanka är inte samma smockfullhet som på bussen 69 på väg till Djurgården. Smockfullt här är något annat. 

Marie, svärmor, fick en sittplats med båda barnen i knät. 1 meter bort stod svärfar mitt i mittgången, med människor på både höger och vänster sida, och med försäljare som trängdes sig förbi stup i kvarten. Jag stod lutad mot en vägg med tre mindre väskor, och Joseph halvt påväg in i nästa vagn med de stora resväskorna. 
Efter de flesta stoppen ser jag hur svärfar börjar krokna och bli blek under det bruna. Han står och lutar sig framåt och svetten rinner. Det var säkert 40 grader inne i tågvagnen, och brisen från de öppna fönstren nådde inte in till oss. 

Jag hann tänka ”jag kommer råka ha ihjäl svärfar med min bilvägran!” och lyckades efter ytterligare en halvtimme veva och vifta med armarna så att han slussades till en sittplats, där redan en mamma med två barn satt. Han somnade, barnen somnade borta hos Marie  och tillslut lyckades alla utom Joseph få tag i sittplatser resterande timmarna.

Vi kom fram till rätt station och möttes på hotellet av kylda kokosnötter och denna välkomstskylt.

Desmond, svärfar alltså, var här och jobbade med bistånd efter tsunamin och har bott på det här hotellet i sammanlagt ett år. Stora delar av personalen känner honom och han och Marie välkomnas som kändisar.

Sen fick vi en skön eftermiddag i poolen och på stranden, och nu sover barnen.

Vi är också rätt trötta, men imorgon väntar en hel dag här i paradiset. 

Vi lovar bättre bilder och mer pool- och badskryt imorgon! 

Related Posts

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.