Frågestunden: Sfinkterruptursfrågor

Sfinkterruptursfrågor

Läsarfrågor om sfinkterrupturer

Sugklocka och tång ökar ju bland annat risken för sfinkterruptur, men finns det saker/moment/parametrar som ökar risken för att sugklocka behöver användas, om ni förstår vad jag menar?

Jag är inte helt säker på att jag kan svara på vad som ökar riskerna, eftersom allt går ihop med varandra här. Men indikationerna på att använda sugklocka är:

  • Förlossningens andra fas ( från att cervix är 10 cm öppen till att bebisen är ute) är väldigt lång. För förstföderskor handlar det om 3 timmar med epidural, och 2 timmar utan. För omföderskor innebär det en brist på progress efter 2 timmar med epidural, och 1 timme utan.
  • Faktorer hos barnet som tyder på stress eller risk. Barnets puls är utfallsmåttet.
  • Om mamman har hjärt-kärl- eller neurologisk sjukdom kan sugklocka användas för att förkorta förlossningens andra fas.
  • Om mamman är utmattad. Detta är subjektivt och inte ett väldefinierat kriterium.

För mig verkar det alltså vara så att förlängd andra fas och/eller utmattning är den vanligast förekommande anledningen till att använda sugklocka.

En förlängd andra fas handlar om en brist på progress, och som jag kan läsa mig till sker detta av olika anledningar:

  • Bebisen är stor och har svårt att röra sig genom förlossningskanalen
  • Bebisen har inte optimal position till att börja med
  • Förlossningskanalen är för liten
  • Livmoderns kontraktioner är för svaga.

Vissa säger att det handlar om någon av ”Tre P”:

  • Passenger (infant size, fetal presentation [occiput anterior, posterior, or transverse])

  • Pelvis or passage (size, shape, and adequacy of the pelvis)

  • Power (uterine contractility)

Stora barn, trångt bäcken och ren och skär utmattning efter en lång förlossning verkar vara några av riskerna i kombination. (Personligen kan jag säga check, check och check på alla dem.)

Om man inte kan peka på en specifik orsak till sfinkterruptur (alltså inte sugklocka, stort barn osv) innebär det då att man helt enkelt har en högre benägenhet att spricka och att risken att det sker igen är större?

Det finns idag vetenskapligt belägg för fem riskfaktorer för analsfinkterskada. Dessa är instrumentell förlossning, hög födelsevikt hos barnet, avvikande bjudning av fosterhuvudet (vidöppen hjässbjudning, ansiktsbjudning eller pannbjudning), att vara förstföderska och att vara infibulerad (könsstympad). Att vara förstföderska är alltså en av de kända riskfaktorerna, och den kan alltså räcka om oturen är framme. Det kan indikera att risken är lägre andra gången, men dina individuella riskfaktorer behöver du diskutera med en barnmorska! Mer om risken att spricka igen vid en efterkommande förlossning har jag skrivit här.

Är det samma riskfaktorer som påverkar en eventuell andra sfinkterruptur om man haft en tidigare, som när man är förstföderska?

Ja, förutom att du inte är förstföderska är det samma saker som påverkar vad jag kan förstå.

Jag har en fråga om återhämtning vid sfinkterruptur året efter förlossning: Är det större risk att en person som under det första året efter förlossningen har besvär av sin sfinkterruptur blir ”sämre” återställd på lång sikt, jämfört med en person som blir symtomfri innan barnet har fyllt ett år? Alltså, skulle den långsiktiga prognosen kunna tänkas bli sämre för en person som upplever symtom av skadan under lång tid?

Svaret som jag ger här nu är ju liksom baserat på statistik och forskning på gruppnivå, så ta nu inte detta som att ”såhär kommer det bli för dig”. Vi vet ingenting om personerna bakom forskningen, om de har tränat bäckenbotten mycket, om de fått bra hjälp från vården och om hur deras situation i övrigt sett ut. Men:

De som har en större skada (3c eller grad 4) har sämre utfall vad gäller återhämtning än de med mindre sfinkterskador (grad 3a och 3b). Detta gäller främst symtom som anal inkontinens (vilket oftast innebär gas-läckage och så kallad soiling).Anal-läckage 9 månader efter förlossningen är en prediktor för bestående besvär.

Majoriteten av de kvinnor som är symtomfrita från anal inkontines vid en tidig uppföljning fortsätter att vara det upp emot tre år och de flesta som har symtom kort efter förlossningen får avklingande symtom under det första året. De procent som har kvarvarande anal inkontinens har ofta en bestående skada på ändtarmssfinktern, och detta påverkar livskvaliteten till det sämre.

En svensk studie som följt kvinnor 10 år efter en förlossning med sfinkterskador kom fram till att gas-inkontinensen hade ökat hos de kvinnor som fött fler barn vaginalt efter skadan. Kvinnor lägre grad av sfinkterskador (grad 3a och 3b) hade bättre bäckenbottenfunktion än de med de större skadorna (3c= skada in till den interna sfinktern och grad 4=skada rätt igenom till analslemhinnan). Det som verkar höra samman med större grad av problem 10 år efter skadan var tunn perinealkropp och skada ända in i den interna sfinktern.

Referenser

Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears

Assisted Vaginal Delivery Using the Vacuum Extractor

Vacuum-Assisted Vaginal Delivery

Prolonged Labor

Abnormal Labor

Analsfinkterskador vid förlossning

Outcome of primary repair of obstetric anal sphincter injuries (OASIS): does the grade of tear matter?

Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.

Anal Incontinence After Vaginal Delivery: A Five-Year Prospective Cohort Study

Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears

 

Previous

Next

6 Comments

  • Tack! Du är fenomenal! ❤️
    Mitt barn föddes med handen på kinden, är det en risk och eventuell bidragande orsak? Jag har också hört att ålder spelar roll, att är man en äldre förstföderska så är risken större? Jag kan ju annars checka av: förstföderska, relativt stort barn (3900 gr) och utmattning efter långdragen förlossning.

    • Ja, hand på kinden kräver ju också sitt utrymme liksom. Åldern finns ju med som risk för förlossningsskador generellt tror jag, men inte just för sfinkterruptur. Vet inte varför.

  • Shit alltså! Senaste förlossningen nu hade alltså förlängd andra fas, inte konstigt att jag blev otålig. Tog ca en timme från helt öppen tills hon var född. Aldrig tagit så lång tid! Och värkarna var ganska korta och hanterbara. Tyckte det var jobbigt att jag hann tänka och prata emellan, väntade ju bara på de förbannade krystvärkarna och kände mig lite ”dumt otålig” som bad att de skulle ta håll hinnorna… men ser ju nu att det var en bra instinkt av mig! Tyckte också att första krystvärken kändes svag så fick förlossningspall. Sen tog det ”bara” tre till innan hon var ute (med stoooor smärta). Kände på slutet att nu måste hon bara ut! Hjärtljuden (som jag frågade om flera gånger) var som tur var bra under hela förloppet – men man vet ju aldrig! Kan ju ändras snabbt vad jag har förstått… Vill nog bara säga att från att ha känt mig onödigt otålig inser jag nu att jag gjorde helt rätt som gick på min magkänsla!

  • Åh vad spännande det är med frågeinlägg! Hade själv ganska lång krystfas med första, tror ca 1,5 h (så ej extrem) men upplevde det då som en skyddsfaktor. Allt hann liksom töjas utan att gå sönder! Så när lång krystfas är en riskfaktor, beror det på att man till slut MÅSTE avsluta pga utmattning hos mor och/eller barn då tror du? Alltså att de två samverkar?

    Sen har jag funderat på förlossningsskador historiskt ända sen jag fick mitt första barn, vet du någon bra litteratur om det? Om man fick en sfinkterruptur säg på 1600-talet, tvärdog man då eller fanns det de som överlevde? Hur såg man rent socialt på tex inkontinensproblem etc efter förlossningar? Man födde ju så måååånga barn ofta, underliven måste ju vart helt paj för så många kvinnor! Har läst en ny bok om barnmorskeyrket från typ 1700-talet och framåt men där fanns ej så mkt om detta med, vill väldigt gärna ha tips på mer!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *