Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Jag heter Angélica och jag hade hyperemesis gravidarum i min graviditet. Detta är min berättelse.

Berätta, hur gick resan för dig att bli gravid? 

På grund av att jag har PCOS så behövde vi hjälp för att bli gravida. Jag gick igenom 4 st ivf-behandlingar. Första var en insättning utan efterföljande graviditet. Andra avbröts då jag inte producerade några bra ägg. Tredje avbröts pga överstimulering av äggstockarna men där vi fick 4 embryo som de frös ner. Den fjärde blev en frozen embryo transfer som resulterade i en graviditet.

När du väl blev gravid blev det kanske inte som du väntat dig? Berätta! 

Redan 3 ½ timme efter att jag testade positivt (v4+1) hängde jag över toaletten på jobbet och spydde helt okontrollerat. Jag fortsatte att spy genom hela graviditeten, från 5-10 gånger per dag till uppemot 100 gånger per dag när det var som värst. Att fortsätta arbeta eller att få i mig en normal mängd vätska eller mat för att leva hälsosamt genom graviditet var aldrig möjligt. I vecka 7 blev jag inlagd på sjukhuset och fick diagnosen hyperemesis gravidarum (HG). Då hade jag gått ner 7% av min kroppsvikt. Jag var extremt uttorkad, hade ketoner i urinen och brist på diverse mineraler och vitaminer. Jag låg på sjukhuset i 5 dagar men efter ett mindre trevligt bemötande av gynekologen på avdelningen skrev jag ut mig själv och fortsatte kampen för överlevnad hemma. Jag gick hela graviditeten på starka mediciner för att jag inte skulle spy hela tiden. Illamåendet, det KONSTANTA OCH TOTALT ALLTUPPSLUKANDE illamåendet, fanns det ingen någon medicin i världen som kunde stoppa.

Glädjen över att äntligen vara gravid infann sig aldrig. Istället flyttade jag in på gästrummet i 5 månader. Bara lukten av min man gjorde att jag spydde. Jag spenderade dagarna i sängen (har ett ärr på varje höft efter liggsår som souvenir) eller hängandes över toaletten. Jag orkade inte möta mina vänner, duscha eller ens klä på mig. Jag blev isolerad i hemmet. De gånger jag skulle till sjukhuset för ultraljud eller till vårdcentralen/mvc för kontroll behövdes planeras in i minsta detalj. Inget kunde ske innan kl 12, då låg jag pall och spydde i flera dagar efteråt. Det var inte värt det till slut.

Efter avslutad graviditet hade jag gått ner 25% av min kroppsvikt.

Vad fick du för hjälp under graviditetens gång? 

Jag fick oklanderlig hjälp av min läkare på vårdcentralen. Hon hade själv haft HG med sina barn så hon visste hur jag led. Henne mötte jag varannan till var tredje vecka genom hela graviditeten för blodprover och allmän check-in för att hålla lite koll på viktnedgång osv. Kvinnan jag gick till på mvc var specialiserad på kvinnor med svåra graviditeter. Hon blev en samtalspartner. Hon fokuserade inte på barnet i magen utan på hur jag mentalt skulle komma mig igenom graviditeten.

Jag gick också till extra ultraljud på sjukhuset för att kontrollera hur den lilla i magen mådde när mamma mådde så dåligt hela tiden.

Jag gick som tidigare nämnt på starka mediciner för att försöka kontrollera kränkningarna. Jag gick också på blodförtunnande sprutor för att förhindra att jag fick blodpropp, då fysisk aktivitet inte var möjligt. Jag fick även medicin som hjälpte mig att sova. Sova bort dagar och nätter som annars hade spenderats på badrumsgolvet.

Jag tror nog de sällan har mött en så dåligt förberedd kvinna på förlossningen som de gjorde den morgonen jag kom in för att bli igångsatt. Det hade inte funnits någon ork att sätta sig in i diverse smärtlindrande andningsmetoder eller annat som man som gravid kanske vill sätta sig in i innan man ska föda. Jag var bara glad för att nu var helvetet snart över!

Vad saknade du i hjälpen du fick? 

Jag saknade förståelse från såväl utbildad sjukhuspersonal som från en del familj och vänner.

Jag saknade lättillgänglig information om sjukdomen. Det är svårt att försöka övertala människor att man är allvarligt sjuk och inte bara negativ och överdriver när det inte finns god information och forskning att visa till.

Jag saknade information om medicinerna jag gick på. Genom hela graviditeten var det en gnagande tanke i bakhuvudet, vad om alla dessa starka mediciner gör att mitt barn blir missbildat. Det var faktiskt en gynekologen på sjukhuset som sa att om jag gick på de mediciner jag fått av min läkare på vårdcentralen så skulle mitt barn bli grovt handikappat och antagligen födas med två huvuden och fyra armar. Detta var ju såklart total lögn! Jag oroade mig för att jag nästintill knarkade ner mig i graviditeten med mediciner som aldrig varit testade för användning av gravida kvinnor.

Jag saknade också finkänslighet hos de jag mötte runt mig. Tro mig, jag har provat alla sorts kärringråd som finns. Det hjälper inte att påpeka att kanske jag borde tugga på ingefära. Eller kanske jag borde äta lite innan jag står upp på morgonen. Eller kanske jag bara behöver gaska upp mig. Det hjälper heller inte att påpeka hur mycket jag gått ner i vikt och att det kanske inte är så sunt för barnet att mamma går ner så mycket i graviditeten. Tro mig, hade jag klarat äta mat, hade jag inte spytt av mitt eget saliv så hade jag gladeligen tryckt i mig allt av mat och hällt i mig liter efter liter med vatten.

Hur blev det sen? När kände du att du hämtade dig igen?

Ska jag vara helt ärlig så har jag ännu inte hämtat mig, och min dotter blir snart 2 år. Bara tanken på att bli gravid igen och riskera att få en liknande graviditet (det är trots allt 80% chans att få HG igen om man en gång haft det) gör mig svettig. Tänker jag för mycket på det så känner jag paniken och tårarna pressa på.

Som tur är hade jag inga problem att rent kroppsligt hämta mig, de 25% i kroppsvikt jag gick ner under graviditeten kom snabbt tillbaka. Jag hade aldrig problem med att amma eller på annat sätt ta hand om eller knyta band till mitt nyfödda barn.

Det moln av illamående jag levt i försvann i det att hon blev född. Det enda sättet att förklara det på är att jag fysiskt kände illamåendet försvinna i samma ögonblick som de drog ut henne ur mig på operationsbordet. Igångsättningen resulterade i ett akutkejsarsnitt, dock inte på grund av HG. Tyvärr kom illamåendet tillbaka redan nästa morgon. Med hjälp av mediciner så höll jag det under kontroll och efter ett par dagar var jag inte illamående längre.

Har du något råd till andra som är i din situation? 

Mitt råd är att söka vård så snabbt som möjligt. Möter du på någon som bara tror det är i ditt huvud, att du själv gör dig sjuk eller att du inte behöver vård, kräv att få möta en annan läkare. Är du för svag för att kämpa för dig själv så ta med dig din partner, en förälder eller en vän som kan föra din talan. Får du ingen hjälp på vårdcentralen, ring direkt till sjukhuset eller åk till akuten om det så krävs. För hjälp behöver du!

Stort tack Angelica för din berättelse!

Previous

Next

One Comment

  • Åh vad kämpigt! En blir verkligen ödmjuk inför bedriften att skapa en anan människa när man läser sånt här. Så fint att höra att återhämtningen gått bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *