Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Havandeskapsförgiftning

Havandeskapsförgiftning

Havandeskapsförgiftning

Havandeskapsförgiftning

Vad är havandeskapsfögiftning?

Havandeskapsförgiftning är ingen förgiftning alls, utan en del av ett spektrum av graviditetskomplikationer som hör samman med högt blodtryck. De olika fenomenen är bland annat:

  • Kroniskt högt blodtryck, högt blodtryck innan tjugonde graviditetsveckan
  • Graviditetshypertoni – en höjning av blodtryck under senare delen av graviditeten. Hypertoni (diastoliskt blodtryck över 90) förekommer någon gång under graviditeten hos ungefär 10% av svenska kvinnor.  5% har dock så lindrig hypertoni att det inte utgör något problem.Diagnosen graviditetsorsakad hypertoni ställs ej före vecka 20. Vid diastoliskt blodtryck mellan 90 och 100 utan några andra symptom ställs diagnosen först vid upprepad blodtrycksmätning med minst 24 timmars intervall.
  • Havandeskapsförgivning som karaktäriseras av högt blodtryck och protein i urinen.
  • Kroniskt högt blodtryck som övergår i havandeskapsförgiftning.

Pre-eklampsi=havandeskapsförgiftning

Havandeskapsförgiftning karaktäriseras av högt blodtryck och proteiner i  urinen efter graviditetsvecka 20. Symtomen brukar också ge svullna händer och fötter, en snabb viktökning och också svullet ansikte. Detta kan ju dock finnas helt utan att havandeskapsförgiftning föreligger. Om den gravida börjar få besvär med huvudvärk, flimmer för ögonen eller en känsla av att vara mer allmänt sjuk kan detta vara tecken på lite svårare form av havandeskapsförgiftning. Det är den främsta orsaken till både sjuklighet och mödradödlighet i västvärlden och det enda kända botemedlet är att förlösa barnet. Havandeskapsförgiftning drabbar mellan 5-10% av alla gravida, och förekomsten verkar öka i takt med utvecklingen om att gravida kvinnor väger allt mer. Tillståndet kan ge en rad olika komplikationer som kan innebär risk för kvinnans liv. Om tillståndet börjar påverka moderkakans funktion minskar mängden näring till fostret, och då växer inte fostret som det ska. Därför kan kvinnor med havandeskapsförgiftning följas noggrannare än andra vad gäller tillväxten av fostret.

Vad är det som händer i kroppen?

Havandeskapsförgiftning uppstår troligen som en systemtisk reaktion på cellnivå, i det lager som kallas endotelium. Endotelceller täcker blodkärlens insida och utgör en gräns mellan blodet och blodkärlsväggen. Detta skikt är inblandat i många olika processer, och är med och påverkar blodtrycket genom kärlens ihopdragningsfunktion, påverkar blodkoagulationen och har också funktioner som påverka reaktionerna på inflammation i kroppen. Alla dessa endotelceller uppnår tillsammans ungefär 1 kg av vår kroppsvikt! Under havandeskapsförgiftning påverkas dessa celler genom en inflammationsreaktion som leder till att blodkärlek drar ihop sig och skapar ett högre tryck – högt blodtryck. Moderkakans funktion kan påverkas av detta. Moderkakan sitter fast i livmoderväggen, och tar emot näringsämnen och syre från moderns blod, som i sin tur överförs  till fostret. På samma sätt går avfallsprodukter från barnet, över till mammans blod, som sedan moderns kropp processar och gör sig av med.

Behandling och bot

Det kan vara av vikt att undvika andra källor till blodtryckshöjning under graviditeten, så som stress. Ofta får kvinnan blodtryckssänkande läkemedel . De kontroller som görs på mödravården för blodtryck och urin är den viktigaste insatsen för att hitta och behandla havandeskapsförgiftning.

Att förlösa barnet är den enda kända behandlingen som läget är nu, och ofta försvinner symtomen från havandeskapsförgiftningen strax efter förlossningen. Om besvären blir akuta kan detta innebära att barnet får födas för tidigt.

 

Referenser:

12 kommentarer till “Havandeskapsförgiftning”

  1. Fast finns dom som får det innan v20 med även om det är sällan. Modern får oxå komplikationer, mina njurar höll på att lägga av. Och fick äta blodtrycks mediciner i ett halvår efteråt och antagligen fått polyneuropati pga havandeskapsförgiftning.
    Finns även dom som har tillfälligt förlorat synen i kramper och fått ansiktet förlamat pga havandeskapsförgiftning.

    1. Kroppen är ju sällan så enkel att den följer skolboksexempel, men i alla diagnoskriterier står vecka 20 som en gräns. Men jag gissar att klinisk verklighet så kan diagnos sättas innan också. Senare i serien så kommer jag till de tillstånd som i större omfattning brukar höra ihop med komplikationer, det krävs nog ofta något mer inslag för att ge men. Alltså att preeklampsin faktiskt går över i eklampsi, vilket jag uppfattat är den vanligaste orsaken till komplikationer i efterförloppet. Mest försöker jag ju här lägga en grund för att sedan ta mig an ämnet rent fysioterapeutiskt. Berätta gärna mer om din historia!

      1. Sant! Tycker oavsett det är bra att det tas upp.
        Min historia, hade bara havandeskapsförgiftning i knappt 2 veckor (fick det nog tidigare med hade ingen bm besök på några veckor) så fort jag kom till bm så var det in till sjukhuset och få blodtrycksmedicin, efter spenderat nyår på sjukhuset fick jag vara hemma två nätter innan jag fick åka in igen och akut snittas 3 dagar senare. I v34+0 . önskar att bm hade bokat besök tidigare, mitt första barn och hade ingen aning om att man ska ha ofta kontroller. Kände att hon var trött på mig. Tror jag fick havandeskapsförgiftning pga Hyperemesis gravidarum så låg ofta på sjukhus i början. Fick ligga inlagd i 2 veckor på förlossningen efter bebis kom för min kropp var helt kaos, sen en vecka på neo men enbart för jag fick ändå springa ner till förlossningen den veckan och ta blodtryck m.m .

  2. Skulle vara jätteintressant att läsa mer om eklampsi. Drabbades själv av svåra kramper några timmar efter förlossningen, efter att ha haft en mild havandeskapsförgiftning.

    1. Har skrivit lite (väldigt lite egentligen) om det i sista inlägget i serien. Försöker ju hålla mig inom fysioterapins ramar och det mesta med eklampsi är ju verkligen medicinskt på så många nivåer. Berätta gärna mer om din upplevelse, vad hände?

      1. Havandeskapsförgiftningen var aldrig något egentligt problem, blodtrycket låg som högst på 140/90 och jag hade protein i urinen.
        Det gjordes två tillväxt-ultraljud, och de visade att bebisen växte som hon skulle.
        Jag fick veta att detta skulle gå över så snart bebisen kom ut.

        Förlossningen satte igång, men det hände inte så mycket, så tillslut togs beslut om snitt. Allt gick bra, bebisen mådde fint, jag fick ligga på uppvak ett par timmar och sedan komma till BB tidigt på morgonen.
        Efter ca 4 timmars sömn vaknar jag och har konstiga ryckningar i armen, jag kan liksom inte stoppa dem. Min man larmar på bm som konstaterar att mitt blodtryck gått upp. Jag får bt-sänkande, men kort därefter förlorar jag medvetandet och börjar krampa.

        Kramperna har jag inga egna minnen ifrån. Detta hände på torsdag morgon, och mina första minnen är från lördagen. Jag har dock varit vid medvetande mellan kramperna. Jag har diskuterat bebisnamn med min man, och svarat på läkarnas frågor.

        Läkarna ger bt-sänkande, men trycket går inte ner, och efter ett tag krampar jag igen.
        Mer bt-sänkande, men utan resultat. När jag flyttats till IVA krampar jag en tredje gång.
        Läkarna är mycket frustrerade och förstår inte varför blodtrycket inte svarar på medicineringen. De är också oroliga för att jag ska drabbas av hjärnblödning.

        Jag blir kvar på IVA 6 dagar innan blodtrycket sänkts så mycket att de vågar låta mig vara på BB istället. Där får jag stanna ytterligare 7 dagar innan jag får åka hem.
        Nu, 6 månader senare, går jag fortfarande på bt-sänkande. Läkarna kan inte svara på om jag någonsin kommer slippa medicinerna.
        De kan inte heller säga varför detta hände. De säger att det är väldigt ovanligt att krampa så pass lång tid efter förlossningen, och att det är extremt ovanligt att krampa flera gånger. Vanligtvis sänks ju blodtrycket av medicinen man får efter första krampen.

        Jag är tacksam för att det hände medan vi fortfarande var på sjukhuset, och att allt gick bra till slut!

        1. Åh, låter verkligen dramatiskt! Har du fått någon hjälp att bearbeta det här rent psykiskt, eller har du varit i behov av det? Och såna här berättelser får mig ännu mer att se rött när det kommer till hur det bara skärs ner på vårdtiden på BB utan att bygga ut någon annan eftervård.

          1. Jag har inte känt något behov av att bearbeta det mer än vad jag gjort redan, med familj och vänner.
            Jag var ju inte riktigt med när det hände (eftersom jag inte har några minnen) och det dröjde innan jag förstod hur allvarligt det var, och vad som hade kunnat hända.

            Min man hade jobbigare att bearbeta händelsen, då han var med om alltihop. Stående vid sidan, helt maktlös, med en nyföding i famnen.

            Jag blir också så ledsen bär jag läser om neddragning av vård och hur bb läggs ner.
            Vi är också drabbade av detta eftersom vi bor i Kiruna och vårat bb lades ner för x antal år sedan. Vi har 13 mil att köra till Gällivare. Har bekanta som fött i bilen.

            Hade detta skett hemma, eller på vägen, så vet jag inte om jag levt idag. Eller om vi blivit hemskickade efter några timmar!

  3. Du är ju väldigt påläst om ämnena du skriver om men jag vill ändå passa på att tipsa om en ny internationell studie om havandeskapsförgiftning http://www.fp7-improved.eu Jag var med i den för svensk del och du kan få kontaktuppgifterna till hon som har haft hand om studien i Sverige om du vill.

    1. Tack för tipset! Jag jobbar ju verkligen bara med detta utifrån det fysioterapeutiska perspektivet, (så inte för att vara dryg utan mest bara begränsad i tid/engagemang) så allmän forskning om detta är liksom inte något som jag läääängtar efter att läsa, även om jag naturligtvis är glad att det görs.

      1. Ingen fara! Det förstår jag verkligen. Får forskarna som de vill så kommer det inom något år att genom ett rutinblodprov, i början av graviditeten få veta om en är i riskzonen för havandeskapsförgiftning och vilket då leder till lite mer uppföljning och beredskap för just detta. Tycker att det är bra att det forskars på, främst för att kvinnor i andra länder ska kunna överleva i större utsträckning. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *