Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Kändisar, mammakroppen och viktnedgång efter graviditet

Kändisar, mammakroppen och viktnedgång efter graviditet

Kändisar, mammakroppen och viktnedgång efter graviditet

Kändisar, mammakroppen och viktnedgång efter graviditet

Kändis-mamma-kroppen

Jag hittade en väldigt intressant australiensisk studie som granskat hur media porträtterar kända kvinnor kring deras graviditeter och upp till ett år efter förlossning. Studien målar först upp de omkringliggande faktorerna:

En kvinnas förväntningar och föreställningar kring kroppen, förlossningar och att bli mamma är starkt förknippade med offentligt, privat och professionellt språkbruk. Media spelar en viktig roll i att forma dessa uppfattningar. Kändisar har en social status som ger dem en förstärkt röst . “De vanliga” kvinnorna som tar del av det som står om kändiskvinnor i media hamnar i en underställd position att ta in underförstådda budskap om kvinnokroppen.

I studien gjordes en analys av vad olika magasin skrev om dessa kändisar. Analysen av mediabudskapet visade tydligt att kvinnorna beskrevs i positiva ordalag om de hade ”gravidglow” eller kom tillbaks till sin forna kroppsform snabbt efter förlossningen. Att se trött ut, bära mörka glasögon eller ha kvar graviditetskilon var negativt. Att graviditet och amning gav större bröst sexualiserades och beskrevs som ”attraktivt” mer än funktionellt.

Det formulerades som att kvinnorna skulle “bounce back” – att komma tillbaka till sin forna kroppsform snabbt som tusan. Denna återgång beskrevs i ungefär samma ordalag som när en person håller på att tillfriskna från en sjukdom. Underförstått ansågs kroppsförändringarna vara något onaturligt och ohälsosamt. Det betonades att det är fördelaktigt och viktigt att vara just snabb i sin återgång. En kändiskvinna ska föda barn, vara en god mamma, förlora graviditetskilona oerhört snabbt, se glamorös ut och fortsätta ha en god kändis-image. Ofta beskrivs amning som en nyckelfaktor i detta, att kilona bara rasar av i samband med lyckad amning. När någon av kändiskvinnorna uppgavs ha svårt med graviditetskilona uppgavs i samma mening att hon använde figurformande underkläder för att hjälpa upp saken. En enda kändis citerades som följer

”I would think I look appropriate for someone who had a baby. What am I going to do, not eat? I don’t look perfect all the time and I am not all the way back in shape”

Den samlade bilden var att den postgravida kvinnokroppen beskrivs som ett problem och att viktnedgång och utseende kopplas ihop med karaktär, personlighet och hur en kvinna anpassar sig till sitt moderskap.

Fräscht va? Not really. 

I kontrast till kändismammorna hittade jag en annan intressant amerikansk studie som undersökte mammors kropps-missnöje efter 1 och 9 månader efter förlossningen. Den studien visade att kvinnorna hade mer kroppsmissnöje 9 månader efter förlossningen än 1 månad efter. Kvinnor med mer kropps-missnöje ammade i mindre utsträckning än andra. En hög grad av kroppsmissnöje var också förknippat mer mer psykisk ohälsa och depressiva besvär.

Mellan månad 1 och månad 9 efter förlossningen gick kvinnorna i snitt ner 4,6 kg och var efter nio månader i snitt 2,5 kg tyngre än innan graviditeten. Vikten innan graviditeten och antalet kilon i viktuppgång under graviditeten var inte signifikant sammanknippat med kroppsmissnöjet. Kroppsmissnöjet uttryckte sig bland annat i att kvinnorna skämdes över sina kroppar och undvek att bära kläder som avslöjade kroppsformen för mycket.

Visst känns det eländigt på något sätt? 

Viktuppgång på 2,5 kg i snitt efter en graviditet är ju inte någon jättegrej.  Det gör ju kanske skillnad för hälsan om kvinnan föder 10 barn och går upp  2,5 kg efter varje graviditet. Men då finns ju liksom flera orsaker till hälsopåverkan…

Forskningen menar att viktuppgång hör ihop med kroppsmissnöje som hör ihop med psykisk ohälsa och minskad amning. Och så matas vi samtidigt från media att en lyckad mamma också är smal och glamorös.

Det är inte så himla lätt det hela. Det är kanske inte optimalt väga för mycket. Och det är minst lika icke-optimalt att lida av kroppsmissnöje. Men blir det bra om alla “bara” går ner sina kilon? Blir de lyckade och glamorösa då? Nej, att vara smal är att vara smal, inte att vara lyckad och glamorös. Det är ju en helt annan sak.

Jag får inte riktigt rätsida på det här. Tänk med mig!

4 kommentarer till “Kändisar, mammakroppen och viktnedgång efter graviditet”

  1. Jag har en fråga kopplat till detta. Jag har nämligen läst på flera ställen på slutet att ny forskning visar att smal=hälsosam och tjock=ohälsosam inte alls stämmer, att det är en myt som vi alla upprätthåller. Vet du nåt om detta? Jag tänker överlag att det kanske är bättre att prata om hälsa än just viktnedgång både för mammor och oss andra för att det senare är så förknippat med hets och känsla av skam och skuld för många kvinnor? Och det viktigaste måste ju ändå vara hälsan, inte siffran på vågen. Vad tänker du om detta och har du läst någon sån forskning? Kram!

  2. Jag tänker på det där med kroppsmissnöje 1 respektive 9 månader.
    Nu har jag bara erfarenhet av min egen son, men vem har tid och möjlighet att kroppsnoja med en 1 månad gammal bebis? Jag har haft fullt upp med att överleva dagen (och natten :’D) med hyfsad hälsa och nästan förståndet i behåll. Jag åt två gånger per natt för att orka!
    När han är 9 månader gammal hoppas och tror jag att han lugnat ner sig så jag kan ha börjat fundera på att komma i snygg-form. Fast ännu skönare vore ju att slippa tänka på snyggformen då med! 😉
    Kul att ni börjat med crowdfunding!!!

    1. Ja, det är ju nog bara ett konstaterande av “så här är det för många”. Ja, alltså, tänk att få slippa både inombords och utombordspressen!

      1. Jo, det jag menade var att jag absolut förstår varför mammor generellt är mer missnöjda med kroppen efter nio månader än efter en.

        Sen tänker jag också att pressen från omgivningen att vara “snygg” igen är större efter nio månader.

        Jag upplever att vi kvinnor ofta blir dubbelbestraffade och att efter en graviditet blir det attom vi kommer i form för snabbt är vi “ytliga” men om kilona och oformligheten hänger kvar är vi “lata”.
        Jag tänker att dubbelbestraffning är en härskarteknik, oavsett om den kommer från en enskild person, från “patriarkatet” eller från media och sociala kontakter.
        När någon försöker sätta sig på mig (med dubbelbestraffning t.ex.) blir jag arg och vill göra tvärtom. Alltså tycker jag att jag gör “rätt” hur jag än gör i frågan. Snurrigt förklarat kanske, och såklart lyckas jag inte tänka så jämt men ibland är det så skönt att vara lite motvalls. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *