Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Går det att ”sänka ribban”, ”blunda” och bara sluta bry sig? Jag har funderat i ett par dagar och läst på litegrann.  Är det mitt eget problem och ”fel” om jag har en negativ kroppsuppfattning i förhållande till rådande ideal?

Mitt svar är nej.

 

Det finns forskning som visar att vår kroppsuppfattning varierar under menstruationscykeln, och i den premenstruella fasen känner vi oss i regel lite värre än annars. Det finns belägg för att vår kroppsuppfattning varierar med hormonstatus, och att vi alla reagerar olika på våra kroppsegna hormoner är allmänt känt. Vissa grejer går inte bara att ”rycka upp sig” ifrån, och mensen och dess inverkan på våra liv är inte alltid bara att negligera. Bara så du vet, du kan fortfarande alltid,alltid, alltid och enbart tala utifrån den kropp du lever i själv. Kan du sluta bry dig om idealen runt om kring? Skönt för dig!

Vänner och kroppsuppfattning

Studier visar också att hur våra vänner pratar påverkar vår kroppsuppfattning och att smalideal och ”tjockprat” är en direktsmitta mellan individer. På samma sätt finns det studier som visar att Facebook påverkar våra ideal och vår kroppsuppfattning negativt i jämförelse med andra medier. Kanske för att Facebook i större utsträckning också visar oss våra vänner och bekanta (och deras väl utvalda offentliga sidor?). Våra vänner och våra systrar påverkar på kroppsnöjdhet och kroppsuppfattning i stor utsträckning har forskning visat. Att känna att ens bästa vän är smalare än en själv är en av de mest skadliga sakerna för kroppförnöjsamheten. Så himla sorgligt. Tjockprat från smala kvinnor har visat sig ge större negativ effekt för omgivningen än om normalviktiga gör samma uttalanden.

Minnet är bra, men inte alltid av godo

Vi har också bättre minne för bilder på smala modeller, även om bilderna också ger oss en lägre nivå av kroppsnöjdhet. Av allt vi utsätts för väljer hjärnan alltså att lagra minnen av idealbilden av kvinnan framför bilder av andra alternativa kvinnokroppar. Vi kan alltså inte välja, helt och hållet ”att blunda” eller sluta bry oss. För att påverka vad som fyller det offentliga rummet verkar vara nästintill lika svårt som att lösa konflikterna i mellanöstern.

Gravida kvinnor uppfattar att kroppen ligger utanför deras egen kontroll och att så fort bebisen är född ligger kraven på att kvinnan ”ska återta makten” och forma/tukta kroppen igen, så att den snabbt som tusan ska passa in i idealet.

Forskning har visat att nyblivna mammor kanske behöver få mer stöd i att acceptera sina kroppar och att hantera kroppsomformningen på ett konstruktivt sätt efter förlossningen. För att kunna ta hand om de negativa effekter kroppsmissnöje har på den mentala och psykiska hälsan. Det finns forskningsbelagda samband mellan kroppsmissnöje och postpartumdepressioner, till exempel.

Jag kan inte tycka att detta ansvar kan läggas på individen.

Om jag mår okej i min nya mammakropp, men min vän inte gör det – vad säger det om mig, om henne, om oss? Mest säger det att vi båda lever i en sjuk och skev värld där en kvinnokropp som nyss skapat en 3-kilos välfungerande ny människa inte får ha förändrats.

Ligger makten i våra händer? Jag känner inte att jag har mycket förhoppning om att kunna påverka det offentliga rummet eller media, så pass att vi skulle slippa alla bilder på smalretuscherade kvinnokroppar. Och om hjärnan faktiskt lagrar bilder på smala personer och vi minns dessa bilder mer än andra, då känns det faktiskt lite hopplöst. Om vi dessutom räknar in menscykeln in i bilden så blir det hela nästan övermäktigt. Händer upp, hur många av läsare känner att menssyckeln spelar roll på kroppsuppfattningen? För mig är det ja, rakt av.

Makten ligger i våra händer att välja våra vänner och välja våra flöden.

Akta dig för smala personer som pratar negativt om kroppen, sin egen eller andras. Avfölj personer på Facebook och Instagram som matar din hjärna med idealbilder den inte kan glömma. Men nej, annars – felet ligger inte hos oss som individer, och makten ligger bara i ytterst liten utsträckning i våra egna händer.

Du som säger att en ska blunda, titta bort, strunta i idealen. Jag kan knappt en tycka att det är bra för dig. Jo, det är det ju. Men vad behöver du göra för en medsyster? Vad kan vi alla göra för varandra?

Vi måste diskutera. Gnälla. Stöta och blöta. Vägra titta. Avfölja.

Men förminska inte en person som lider av vårt skeva ideal med rådet att sänka ribban.

Det är inte i ”ribban” problemet sitter.

Referenser:

1. THE ASSOCIATION BETWEEN MENSTRUAL CYCLE CHARACTERISTICS AND PERCEIVED BODY IMAGE: A CROSS-SECTIONAL SURVEY OF POLISH FEMALE ADOLESCENTS

2. An experimental investigation of the consequences and social functions of fat talk in friendship groups.

3. Comparative effects of Facebook and conventional media on body image dissatisfaction.

4. The role of memory in the relationship between attention toward thin-ideal media and body dissatisfaction.

5. Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis.

Previous

Next

8 Comments

  • Så kloka tankar! Och vad kul/bra att du gjort så mycket research!
    Stämmer SÅ väl det där med ”smal kompis” och vänskapskrets som snackar vikt. Jag kan se det enormt tydligt på mig själv och de olika vänner jag har. Galet!
    Har liksom inte tänkt på det så mycket innan. Tack!

    Kram!

  • Så spännande. Du väljer att se samvariationen av kroppsmissnöje med menscykel som ett belägg för att ”det inte är ens eget fel”, och det kan jag så klart hålla med om. Men, personligen har insikten om att jag drabbas av ökat kroppsmissnöje dagarna före mens helt tagit udden av det kroppsmissnöjet. Jag vet vad det beror på de dagarna och jag vet att ökningen i missnöje inte är relevant (t ex att jag faktiskt inte blivit plötsligt tjock eller på något annat sätt otillräkligt just den dagen iaf). Alltså leder ökad kunskap om det fenomenet till minskat kroppsnöje. Och alltså har jag själv kunna påverka mitt kroppsmissnöje, just för att det har biologiska orsaker.

    Och jag vill nästan alltid tänka att vi har makten i våra händer. I alla fall till viss del. Det känns helt orimligt deppigt ur ett livsperspektiv att jag inte skulle kunna påverka mitt mående på ett sådant plan som kroppsmissnöje. Det måste väl vara så att vi har möjlighet att jobba med oss själv på olika sätt så att vi kan lära oss att förhålla oss till upplevelsen av våra kroppar på ett konstruktivt sätt som kan minska kroppsmissnöjet? Det kan inte vara okej att vi ska behöva vara missnöjda. Varken kvinnor eller män.

    • Håller med. Tänker mest att det är en aning provocerande att det liksom går att vara ”mer lyckad” i det här om en person faktiskt kan stå över idealen. Och jag tror inte att det är en prestation över huvud taget, utan ett kontinum av generellt mående, balans i livet och grundpersonlighet och endast till en liten del val. Och jag tycker att en del lägger så stor vikt i valen de gör, att de inte ser att de kanske är priviligerade på många andra plan, även genetiskt. Det verkar ju som att forskningen allt mer hittar ärftlighet även bland ätstörningar bland annat.

  • Det här ämnet är så intressant och spännande så jag vet inte var jag ska börja. Ditt första inlägg träffade mig rakt in i själen och jag kunde inte låta bli att gråta. Det är SÅ komplext och förvirrande så det går inte att reda ut helt enkelt.

    Innan jag blev gravid tyckte jag om mig själv, kände mig sexig och snygg. Ibland en tanke om att rumpan var lite stor, men jag kunde alltid vända det till att ”jag är snygg i allafall!”. Men efter graviditet och förlossning, med skador och skavanker. Det har satt sig så mkt på min kroppsuppfattning och på ett negativt sätt.

    Jag tränar regelbundet, äter bra och egentligen tror jag att jag ser ungefär likadan ut nu som tidigare. Men i min hjärna är jag fortfarande stor som om jag vore höggravid. Det är så konstigt.
    Jag kan se foton på mig själv och tänka ”jamen jag är ju rätt snygg ändå” och så går det två dagar och jag är tillbaka i ”höggravidstankarna” och att jag känner mig förstörd. Hemskt destruktivt. Och ja, det är i högsta grad hopkopplat med depression och stress/utmattning – inget tvivel om det. Och mkt mkt menscykeln.

    Men, jag har gjort några få saker som jag jobbar med för att det ska bli bättre. Dels äter jag numera p-piller för att slippa svängningarna i kroppen under cykeln. Min vikt blir mer stabil och jag blir inte så svullen längre. Det hjälper mig. Sen har jag bestämt mig för att lägga lite mindre pengar på PT och mer på en psykolog som ska få hjälpa mig. Inte minst – och kanske viktigast – kom jag fram till häromdagen att ”Om jag hade en vän som var så kritiskt och elak mot mig, som jag är mot mig själv, så hade jag slängt ut den vännen för länge sen och bett vederbörande dra åt pipan”….dvs, jag måste bli lite snällare mot mig själv faktiskt. Lätt sagt, hårt arbete dit.

    Oerhört spännande ämne, så många tankar, så svårt att reda ut vad som är vad och om hönan eller ägget kom först. Och vad gör man för att läsa problemet?

    Jag hade önskat mig mer kunskap om detta ämne, mer förståelse från omgivning. Inte minst min sambo. Kanske hade vi kunnat rädda vår relation. Kanske hade min självkänsla inte tagit så stor skada. Japp, många tankar – bra ämne. Tack.

  • Jag upplever också att de familjer där tex mamman pratar mycket om vikt, kommenterar kvinnors vikt när familjen sitter framför Melodifestivalen, eller pratar negativt om sin egen och vänners vikt, så kommer barnen att påverkas ganska mycket av henne. Så tänket sitter liksom kvar upp i vuxen ålder där det mer är stora företag som tjänar massor på att kvinnor ska vilja banta och förändra sin kropp efter idealet. Det finns alldeles för många som tjänar på att kvinnor har negativ kroppsbild för att det ska vara enkelt att tycka om sin kropp tyvärr.

    http://www.zaitzova.com

  • Jag tror verkligen att det ligger mycket i det. Jag är supernoga med att inte kommentera vare sig mig själv eller andras utseenden öht inför min dotter. Faktiskt varken i positiv eller negativ riktning. Ibland kommenterar hon själv (som 4-åringar tenderar göra…) ”titta vilket stort skägg” ”titta hon har rosa hår”. Då försöker jag alltid prata om hur alla ser olika ut och vissa saker kan man välja (hårfärg tex) andra saker inte (funktionshinder eller så). Jag har märkt att det också varit positivt för mig själv att när jag medvetet slutat att se kritiskt på andra människor och bara se dom för vad dom är så har jag blivit mindre kritiskt inställd till mig själv. Så på sätt och vis finns det nog verktyg man kan använda för att bli snällare mot både sig själv och andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *