Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Mamman och kroppsjaget

Nu varnar jag för flummigt inlägg. Jag pratade nyligen med en kompis/fysioterapeutsom är mer psykologiskt inriktad i sin yrkesroll. Vi pratade vidare om  att ”komma tillbaka” och mammakroppen. En del blir ju väldigt upprörda över det här med diskursen om att ”komma tillbaka” efter graviditet och förlossning.

Hon menade att det helt självklart finns ett ”komma tillbaka”. I nio månader har du delat kropp med någon annan. Därefter har du kanske även ammat. Klart som korvspad finns det ett tillbakakommande, processen av att gå tillbaka till att vara själv i sin egen kropp.

För en del kanske tillbakagången går av sig självt när bebisen väl är ute. För en del kanske den processen kommer som smärtsammast när barnet flyttar hemifrån, vad vet jag. Men att hitta sig själv, sin egen kropp och sin egna identitet som själv, men också som mamma. Det är ett ”tillbakakommande”.

Lättnaden kan vara att hitta tillbaka

Jag har inte ogillat, men heller inte älskat, att amma. Jag har båda gångerna tyckt att det varit något av en lättnad när amningsperioden är över. För mig har det varit en viktig milstolpe i att återta min egen kropp.

En tid efter förlossningen är det liksom okej  ha ett konstigt fokus på kroppen och alla dess fysiologiska uppgifter. Därefter önskar nog de flesta att bara få vara ifred i  sin egen kropp. Men vad händer den dagen då kroppen inte går att känna igen som min?

Är jag en kropp, eller bor jag i en kropp?

Vem har svaret på den frågan? Jag tror att i vårt samhälle separeras jaget och kroppen i stor utsträckning. När kroppen ska tuktas och träning och bantning är en del av den processen.

Om en kvinna inte känner igen sig i sin kropp efter en graviditet. När kroppen inte längre är jag. Jag bor i den, jag drömmer och jobbar i den. Men den hindrar mig från att vara jag. 

Kanske beror det på att förändringen går så snabbt. Brösten skulle gått söderut förr eller senare ändå, men kanske inte så snabbt som de gjort efter två täta graviditeter. Mammakroppen är en ursäkt för det som hänt, men det är också den processen som får själva skulden.

Det är en identitets-omformning som sker när en person blir förälder.

Övergången kan innehålla ambivalenta känslor. Saknaden av den tidigare identiteten, det tidigare livet och förhållandet med partnern. Glädje och kärlek till barnet, förväntningar på framtiden och det nya familjelivet. Motstridiga känslor som de flesta ändå kan härbärgera och hantera.

På samma sätt kanske det blir en identitetsomformning när en kvinna inte känner igen sin kropp efter graviditeten. Hur går dessa tankar? Saknad av den tidigare kroppen? Glädje över att den ändå fungerar i reproduktionsprocessen? Amning som fungerar eller inte fungerar kan såklart skapa känslor också. Någonstans slår säker vågen över i antingen ”ganska nöjd”, ”neutral” eller ”regelrätt missnöjd”. Och utifrån detta kan en kroppskris kanske starta?

I en mer psykologisk inriktining av fysioterapi (basal kroppskännedom) pratas det om ”kroppsjag” – kroppen som den upplevs och uppfattas inifrån. Det finns även en motsats, kroppen som objekt, hur kroppen uppfattas utifrån. ”Jag är min kropp” och ”min upplevda kropp är ett kroppsförankrat medvetande” är begrepp därifrån.

Kan kroppsjaget bli stukat?

Jag antar att det finns sjukdomsbilder och smärta som ”skadar” kroppsjaget. När en person för allt vad den vill önskar att separera sitt egenjag från kroppen. Kan kroppsjaget bli ”stukat” av en graviditet?

Det verkar så.

Vad gör vi åt det?

Previous

Next

8 Comments

  • Väldigt intressant att tänka kring det här! Har själv funderat på om det är dags för mig att börja använda mig av kroppskännedomsövningar just på grund av att kroppen inte riktigt känns som ”min”, som om jag inte är fullt närvarande på något sätt. Kanske handlar det om stress men jag känner mig för en gångs skull inte så stressad? Kan få en väldig ångest ibland när jag ammar (särskilt nattetid) och vet att det inte är ovanligt. Känner mig trängd och låst då. Fast för det mesta är det rätt mysigt (dagtid) som tur är.

    Sen är det ju inte så konstigt att man tycker att det känns skumt när delar av kroppen (ex min mage som det skurits i) inte vill aktiveras, att de neuromuskulära kopplingarna inte riktigt är med i matchen (än). Det bidrar till en ”konstighetskänsla” inför kroppen tycker jag.

  • Känner igen mig! Jag blir lättad av att prata med mina mammakompisar och klaga över det som känns ovant. Alla som jag pratat med hittills har haft något med kroppen som är obekvämt. Inte att det är så hemskt fult eller fel men så nytt och annorlunda. Ofta bröst, rumpa, lår, mage.

  • Oj intressant! För mig blev det lite av en chock när kroppen förändrades så mycket efter första barnet. Jag var nitton när jag blev gravid och gick liksom från spänstig tonåring till mamma med massa bristningar och försvinnande bröst! Nu efter fyra barn så är jag ganska lugn och känner mig faktiskt tillfreds med hur jag ser ut, gillar att jag har lite former. Vet dock att efter avslutad amning kommer mer bröst än någonsin försvinna och jag har faktiskt bestämt att om jag inte känner mig nöjd efter några år (tänkte att det kan ta något år efter avslutad amning innan hud dragit ihop sig ordentligt) så ska jag överväga bröstoperation!

  • Det här funderar jag jättemycket på! Det är som att språket i sig omöjliggör att tänka på kroppen som en del av subjektet jag, man pratar liksom alltid om den som ett objekt som man HAR, som om ens hjärna/själ/jag var nåt metafysiskt som bara vagt hörde ihop med en kropp.

    Jag började tänka på det här när jag började träna som 25-åring och började känna mig hemma i kroppen, det var som att subjektet liksom långsamt rann ner från huvudet och fyllde hela kroppen när jag blev medveten om hur det KÄNNS i kroppen när den lyfter, springer, tänjer på gränser och det spränger i bröstet, hjärtat slår hårt osv. Fick så himla förstärkt livskänsla av det, det är ju LIVET man känner när blodet rusar runt och man andas tungt och djupt. Jag började liksom träna av fåfänga och för att jag inte tyckte objektet kroppen dög estetiskt längre, men hittade subjektet i den!

    Men när jag blev gravid kände jag ju bara jobbiga saker i kroppen, smärta, trötthet, illamående, tyngd och långsamhet. Blir man extremt andfådd eller får hjärtklappning som gravid är det typ en varningssignal och känns bara otäckt. Leder och muskler funkar inte som vanligt och allt är så jävla ömtåligt. Samtidigt är kroppen mer objekt än nånsin eftersom den nästan helt finns till för någon annan att bli till i, äta av, sova på, bli buren av. När finns en nybliven mammas kropp för henne själv liksom?

    Nu när jag inte tänker skaffa fler barn känns det verkligen som att det är inom räckhåll igen, längtar så himla mycket!

  • Ja, tidsaspekten är nog viktig i den här problematiken. Att så stora förändringar sker på så kort tid. Precis som du säger – kroppen hade ändå åldrats även utan barn. Men då i så långsam takt att man mentalt hinner med. Nu blir det lite chockartat fort. Vad gör man åt det?

    Tja, jag tänker lite på de som upplever stora kroppsförändringar genom tex olyckor. Hur hjälper man dem att förstå att de mist en arm, inte kan gå eller vad det nu är? Även om det inte är helt jämförbart – det ena är en sekundhändelse och det andra nio månader, så tror jag ändå de båda tillstånden delar de mentala svårigheterna av att ”inte känna igen sin kropp”. Jag vet inte vad eller om de får hjälp med det. Men om de får det så tror jag att samma typ av hjälp hade kunnat användas för oss med ”nya kroppar” efter graviditet.

  • Tack vare er blogg så insåg jag att allt det jobbiga med kroppen efter förlossningen inte var normalt och har nu sökt hjälp för bakre framfall, främre framfall, diastas och navelbråck! Har aldrig kännt nån hets när jag läser utan bara pepp! Kniper alltid lite extra medan jag läser 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *