Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Jag har läst avhandlingen ”Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn”. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda  liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.

Så här skriver författaren i introduktionen:

”Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”

Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: ”har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.

Förlossningsrädsla

I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som ”att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:

”Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”

Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!

Rädslan efteråt

En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med ”att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså  en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.

Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen

Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en ”eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.

I ett längre tidsperspektiv

I avhandlingen  nämns att ”förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att ”varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”.  Det här perspektivet är så viktigt. Tror ni någonsin en gynekolog som undersöker en äldre kvinna för framfall funderar på hennes eventuellt traumatiserade upplevelser från tidigare förlossningar?

Väcker vidare tankar

Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.

Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”

Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.

Kliniska implikationer

Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen. 

Vad tänker du när du läser detta? Berätta!

Previous

Next

26 Comments

  • Vet knappt vad jag ska säga, men det är så sant!! Jag var en nyfiken, stark, lite rädd, förstföderska som kom till förlossningsavdelningen, men lämnade sjukhuset en dryg vecka senare totalt sönderbruten, psykiskt, och är det fortfarande, tre år senare. Började gråta hysteriskt bara av att läsa ditt inlägg. Jag blev behandlad av barnmorskorna som en ko som skulle på slakt, nej förresten, en ko får nog mer respekt. Det var inte min förlossning, det var deras, en i statistiken, inte en människa, en siffra på ett papper…

  • Det här är så bra och viktigt! Jag känner mig av olika anledningar inte helt tillfreds med min fjärde förlossning, men kände länge att jag inte hade mycket att klaga på. Men även om ingen ville mig illa på något sätt utan var där hela tiden så finns det saker som jag önskar varit annorlunda just för att jag lite förlorade tron på att min kropp gjorde vad den skulle. Jag började tvivla på min egen förmåga att föda barn. Jag trodde att kroppen jobbade för sakta och blev orolig, något som förstärktes av personalen pga kommentarer som gjordes. Men under hela tiden mådde barnet bra så det borde ju rimligtvis ha stöttat mig istället. Istället blev resultatet att jag tackade barnmorskan översvallande för hennes assistans under förlossningens utskrivningsskede istället för att tacka mig själv. Blev så omvänt…

  • Så himla bra skrivet! Läser och känner hur kroppen minns…!
    Känner igen mycket från förlossning 1 och 3, men har en fantastisk 2a förlossning att jämföra med.

    Känslan av ensamhet/utsatthet. Att inte få hjälp att vara i mig själv- känner så väl igen den från min sista förlossning. Trots att vi hade stöd inne i rummet nästan hela tiden upplevde jag starkt att jag inte fick hjälp att vara i mig själv utan det var personalens förlossning. Att inte bli lyssnad på och att bli påskyndad utan att jag förstod varför.
    Allt gick medicinskt rätt så bra, men just känslan av utsatthet och att inte äga min kropp har påverkat mig och oss mycket efteråt. Något jag och min man fått bearbeta en hel del.

    Tänker ibland att alla borde få ett uppföljande samtal med de som var med under förlossningen. Inte bara den där bisarra utvärderingen som i mitt fall skedde 6 Tim efter förlossningen när jag fortfarande var euforiskt lycklig över att vara vid liv….

    • Håller helt med om den där utvärderingen! Vi åkte hem samma dag, gav då förlossningen 10/10! Kan man liksom göra annat när man är överlycklig över det lilla livet man nyss fått i sina armar?

  • Med en jobbig förlossning bakom mig och en kommande så känner jag igen mig i allt du skriver. Fick ta mig igenom inlägget styckevis då det väcker otroligt starka känslor. Känslan av ensamhet men också en känsla av skam över att jag behövde mer då jag samtidigt har en oerhörd förståelse för barnmorskorna och undersköterskornas arbetssituation och att dom gör så gott dom kan med de resurser dom har. Det är så komplext.

  • Två skift under min förlossning:
    Den första barnmorskan talade MED mig och svarade på mina frågor, gav mig så mycket lustgas jag ville ha.
    Den andra barnmorskan hälsade knappt (jag var trots lustgasen mentalt närvarande typ 98% av förlossningen) utan gick ut hårt med att ifrågasätta hur mycket lustgas jag använde, jag blev livrädd att hon skulle ta den från mig. Hon talade OM mig och viftade bort mina frågor genomgående. Någon gång gav hon mig order (typ att lägga mig på rygg fast jag skrev i mitt Förlossningsbrev att jag inte ville föda på rygg). Hon var inte särskilt gammal, typ 45, men kändes verkligen som ”den gamla skolan”.

  • Hade ganska stor förlossningsrädsla men var väldigt inställd på att föda vaginalt ändå (pga typ enbart prestige) Som tur var (eller vad man ska säga) så låg bebis i säte och vände aldrig på sig så efter misslyckat vändningsförsök så blev det planerat snitt. Blev en superfin upplevelse (även om eftervården tyvärr lämnade en del att önska) De tankar jag får av att läsa det här inlägget är att jag forfarande är SKITRÄDD, om inte ännu räddare för att föda vaginalt… Vill ju ha fler barn men vet inte alls hur det ska gå. Tänker att jag skulle behöva mycket och bra stöd av barnmorska både innan och under förlossning, men känns som om förlossningsvården inte räcker till. Hoppas innerligt att det hinner förbättras innan/om det blir dags för mig en andra gång.

  • Just beskrivningen av förlossningsrädsla som att förlora sig själv i ensamhet tycker jag stämmer så oerhört! Jag har aldrig känt mig så ensam som under min graviditet med min förlossningsrädsla och jag hade absolut noll tilltro till att min kropp skulle klara av att få ur sig ett barn. För att citera Caitlin Moran så kändes det som om alla förväntade sig att jag efter nio månader skulle ge en trolleriföreställning och att jag var den enda som fattade att jag inte kan trolla. Samtidigt skämdes jag så mycket över rädslan, vilket förstärkte ensamhetskänslan. Mot vårdgivare var jag dock tydlig med att jag inte hade något förtroende för kroppen så nu i efterhand kan jag tycka att det var synd att de inte hjälpte mig att bearbeta de känslorna. Om jag fått hjälp att bearbeta dem kanske det hela hade gått bättre.

  • Åh, så intressant! Ska läsa hela avhandlingen när jag får tillfälle och återkomma. Blir ju sugen på att forska själv fast det inte alls tillhör mitt yrkesområde bara för att ytterligare få fördjupa mig i det här med förlossningsupplevelser.

    • Då kan jag gå ”on topic” igen. 🙂 Min barnmorska körde över mig helt. Så pass att jag nu inser att jag upplevde förlossningen som ett övergrepp. Jag behöver verkligen en psykolog. Bland annat frågade jag om det inte var läge för ett klipp när jag hade svårt att få ut bebisen. ”Här klipper vi inte!” sa hon. Charmig. 🙂 Jag sprack jättemycket.

      • Undrar om förlossningsupplevelsen kan påverka takten den fortskrider? Första skiftet personal var underbar och jag gick från 4 cm till 8 cm på en timme. Vid nästa skift och ovan nämnda barnmorska som jag på allvar trodde skulle strypa min älskade lustgas händer typ ingenting. Bebisen kommer ingenstans.

        • Upplevelsen borde väl verkligen påverka takten med tanke på att oxytocin (”lugn- och rohormonet”) är värkstimulerande.

          Det känns som att det är mycket i förlossningsvården som är kontraproduktivt när det kommer till att stimulera lugn och ro. Samtidigt är det mycker i förlossningens normalförlopp som känns kontraproduktivt för det samma :).

  • Personligen är jag inte förtjust i ordet förlossningsrädsla.
    För mig låter det som att man är lite harig/mesig men vem är liksom inte en aning skeptisk till risken att få sitt underliv söndertrasat eller till och med sina sfinktrar avslitna?
    Jag kom mig aldrig för med att be om kejsarsnitt för jag tyckte inte att jag var förlossningsrädd (jag var däremot ganska förlossningsskeptisk) och det behöver man ju vara för att få kejsarsnitt (man måste väl gå på Aurorasamtal för flrlossningsrädsla om ej medicinsk indikation föreligger?).
    JA, jag inser att detta är min prestige men vem lider inte av åkomman prestige? 😉

  • Blyg anonym; vi har väldigt många likheter i förlossningsförloppet och upplevelse. Från 8 cm låste min kropp sig av rädsla. Min barnmorska var nonchalant , stressad, och pratade OM mig, aldrig MED mig. Även om jag där i slutet inte var kapabel att föra en dialog, så uppfattade jag ju allt, och jag hade ju kommit ihåg hennes ord och förklaringar om vad som skedde och varför. När hon flera ggr frågat om jag inte ändå ville ha bäckenbottenbedövninen som jag avfärdat, upplevde jag att hon blev irriterad. Hon gasade på värkstimulerande och ville inte svara när jag önskade föda liggande på sida. Hon skrattade till när jag bad om perinealskydd. Då låste de sig verkligen för mig och jag kände att denna kvinna skiter fullständigt i mitt underliv. Jag krystade enbart forcerat på hennes uppmaning 3 kryst per värk. Varför så bråttom? Det jag har så svårt för att komma över/släppa , det är just att förloppet inte hanterades ”efter konstens alla regler” Om jag hade fått vara upprätt sista centimetrarna, men en vänlig hand på min rygg, med varma handdukar, med sidoläge, med en guidad krystning?… om det då likförbannat hade brustit hela underlivet , ja, men då hade vi ju kunnat säga att vi gjorde ALLT vi kunde. Det är där skon klämmer så innerligt på mig. Vi var två födande på förlossningen den natten, så jag tänkte när vi kom in att vilken tur då har nog barnmorskorna tid med mig. Men icket. Jag har all respekt för personalens situation i vårdapparaten.

    • Min barnmorska var faktiskt bra på att guida mig genom sista krystet. Dock minns jag hur de blev alldeles tysta och stod och glodde på mitt underliv när sonen fötts. ”Konstigt” att jag blev en aning orolig när DE verkade så nervösa.
      Konstigt på riktigt att de viftade bort min oro fast de precis innan lyckats så kapitalt dåligt med att dölja sin.

  • Ang: feedback till vården om förlossningsupplevelse.
    Var precis hos en läkare på KK och berättade för henne att jag upplevde förlossningen som ett övergrepp.
    Vet inte om hon lyssnade (hon verkade mest tycka jag var jobbig med mina frågor) men hon skickade mig i alla fall till psykakuten och jo jag vet ju att jag behöver en psykolog och på psykakuten får man nog hjälp snabbt.
    Blir lite orolig dock; är jag väldigt psykiskt sjuk då eller visste hon bara inte var hon skulle göra av mig?
    Fortsättning följer, jag tror inte att jag blir inlagd men tar med mig bröstpumpen utifall att.

    • Jag fick ptsd efter min förlossning (och depression), det finns bra hjälp att få, men det brukar ta tid att få den så det är positivt att du får komma till psykakuten! De kan skicka remiss till öppen psyk så du får en samtalskontakt (går snabbare när de gör det) och kan hjälpa till med medicinering om du behöver något, om du får ångestattacker eller så. Så se det positivt! Det är början till att få hjälp 🙂 Lycka till!

      • Psykakuten var super. Och ja, jag tror jag har ptsd, möjligen hade jag även en akut stressreaktion från kroppen av att försöka läka skadan och amma hungrig bebis samtidigt. Får se, kommer depressionen tar jag nästan den som ett friskhetstecken.

  • Jag har ingen förlossningsrädsla men var väldigt rädd att bli gravid med andra barnet. Jag mår psykiskt dåligt som gravid, det är bara ett faktum, det är som 9 månader av något som liknar pms men som ändå är annorlunda än pms. Jag brukar beskriva det som ett enda stort ”FEL” som kroppen skriker konstant. Även om jag inte hade några rosenskimrande tankar om graviditet innan jag fick barn så tog denna känsla mig helt på sängen första gången och när det var dags för andra barnet (som jag hemskt gärna ville ha) var minnet av denna tid så mörkt att jag mådde väldigt dåligt. Jag fick dock hjälp av en psykolog vilket hjälpte plus att jag fick chansen att jobba med lite andra tunga saker som fanns där.

    Så även om jag inte upplevt förlossningsrädsla har jag stor förståelse för rädslan att bli gravid igen när man haft en negativ upplevelse även om min var av graviditeten. Mina förlossningar var båda hyfsade, varken underbara eller hemska. Det jag tyckte var värst var när personalen ville styra krystningarna. Andra gången så försökte jag dölja att jag krystade för att slippa att de sa något men förstås märkte det och då blev det genast jobbigt när de försökte säga hur jag skulle göra, det kändes fel att göra som de sa. Första gången fick jag andra gradens bristningar bakåt men även en stor bristning framåt samt i livmodertappen och andra gången andra gradens bristning bakåt.

    Jag läste en gång en artikel så pratade om att undersöka om det är skillnad på olika typer av andra grads bristningar och det är min erfarenhet att det är. Båda gångerna läkte bra vad jag kan bedöma men första hade jag ont under mycket längre tid och hade ett underliv som jag fick liksom träningsvärk i under flera månader men andra gången hade jag slutat ha ont efter 3-4 dagar, på riktigt efter så kort tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *