Prognos och träning för framfall

Prognos och träning för framfall

En läsare ställer frågor om framfall och om prognosen för de olika framfallstyperna är olika. Det finns ju tre sorters framfall:

  • när den bakre väggen mot ändtarmen buktar inåt vagina
  • när den främre väggen med urinblåsan buktar in mot vagina
  • när livmodern sänks från sin ursprungliga placering

Och jag kan faktiskt inte svara på om prognosen är olika och om livmoderframfall är värre.

För jag tror inte att det är så enkelt att det alltid ens handlar om de olika framfallstyperna, utan om individen som framfallet hör till. Uppkom framfallet också i samband med en förlossningsskada? En förlossningsskada som lagats eller som faktiskt missats? Hör framfallet ihop med en levatorskada? Är personen ung eller äldre? Är det första eller tredje barnet? Hur är personens stödjevävnad? Hur är personens muskelfunktion och bäckenbottenstyrka?

Däremot är det ju lite ”lättare” att operera framväggar och/eller bakväggar, att fixa med livmodern är oftast sådant som inte görs så länge kvinnan kan tänkas föda fler barn. Framfallsoperationer kan ju göras fast kvinnan kan tänkas bli gravid igen. Då blir ju nästa barn förlöst via snitt troligen.

Gäller samma träningsråd oavsett framfall?

Kort sagt – ja. Det handlar om bäckenbottenträning, koordination mellan bäckenbotten och bålaktivering, god hållning och god teknik vid lyft och träning.

Målet med framfallsrehabträning är i min värld att återgå till full funktion och att kvinnan ska kunna träna det hon önskar. Du kan sakna besvärande symtom och klara att göra allt du vill, men ha ett framfall som egentligen både syns och känns. Då kan målet med rehaben vara uppnått, även om framfallet inte helt gått tillbaka. Det kan jag aldrig utlova ens som ett mål för en rehabperiod, för jag kan aldrig förutspå hur kroppen läker. Kroppen kan hitta nya sätt att ha balans i systemet, även om bäckenorganen flyttat ner någon våning.  Det kan också handla om hjärnan. Att framfallet hamnat i ett läge där den muskulära balansen upprätthålls så att hjärnan inte längre mottar varningssignaler om att ”allt ska ramla ut”. Det är för detta som hållning och andning är så himla viktigt! (Ps: för ett tag sedan skrev jag en hel serie om andning, den är läsvärd! En serie inlägg om andning).

Jag träffar regelbundet kvinnor vars symtom försvinner efter en tid.

Kvinnor med alla slags framfall. Dels minskar kanske framfallet ju mer tid som går sedan förlossningen, men ökad muskelmassa i bäckenbotten och en inlärning av nya rörelse- och koordinationsmönster gör den stora skillnaden. Jag tror också att det finns en ”sensitiserings-effekt” vad gäller bäckenbotten och framfall. Precis som i andra ställen i kroppen. Vissa kvinnor har stora framfall och inga symtom. Andra har små framfall med stora symtom. På samma sätt finns det personer med grad artros i knäna utan smärta, och personer med jätteont i knäna och en mild artrosutveckling. Min uppfattning är också att det kan vara en tät koppling mellan psykiskt välmående och bäckenbottensymtom. OBS: jag säger INTE att besvären sitter i huvudet. Men sömnbrist, oro, stress, ångest kan förstärka alla slags smärt- och obehagssignaler i kroppen.

Prognos och träning för framfall

Jag tror att alla slags framfall kan bli något bättre vad gäller symtombild, men jag tror sällan på att framfall liksom magiskt kan försvinna.

Undantag:

  • Förutom vid kirurgi.
  • Förutom som en del av kroppens återhämtning första året efter förlossning.

Rehab för framfall handlar om bäckenbottenträning. Andningsträning. Hållningsträning. Koordinationsträning mellan alla dessa delar. Och en god del KBT-approach till sina egna symtom.

Så tänker jag. Hur tänker du?

Previous

Next

15 Comments

  • Jag misstänker att jag fick framfall under min första förlossning, att antingen urinblåsan eller livmodern trycks nedåt. Jag har aldrig sökt för detta och är nu höggravid med mitt andra barn. Jag berättade nyligen för min barnmorska om trycket nedåt bland annat och hon sa att det beror på barnet, men hade alltså samma känsla innan jag blev gravid. Jag läste att ni skrev att man kan behöva bli snittad förlossning no 2, men det är inte planerat i mitt fall. Bör jag bli orolig pga detta? Kan min kommande förlossning påverkas av mitt eventuella framfall? (Har alla symtom ni beskriver men ingen diagnos)

  • Hej! Jag fick mitt framfall (främre slidväggen) i samband med min första förlossning. Kände själv väldigt tydligt någon månad efter, när underlivet läkt något sånär, att jag led av tyngdkänslor och att något ”hängde ut”. På efterkontrollen tyckte barnmorskan bara att det såg ut som att det var lite förslappat efter förlossningen och absolut inget framfall, men remitterade mig till gynekolog eftersom det fanns en flik vävnad som hon tyckte skulle tas bort. Gynekologen konstaterade krasst framfall, ungefär medelsvårt. Fick remiss på till bäckenbottenmottagningen på KK Malmö och träffade där uroterapeuter som försökte hjälpa med knipövningar, prolapsringar osv. Inget funkade. Fick veta att jag inte får träna, lyfta, bära matkassar, bära mitt barn osv. Från att ha tränat aktivt kändes det plötsligt som jag hade fått ett funktionshinder och inte kunde/fick göra någonting. Inte ens handla på ICA själv liksom. Nu har det gått fyra år och jag har vant mig vid min nya ”livsstil” även om jag påminns dagligen om mina begränsningar. Lider fortfarande av besvären och har förutom framfallet även urininkontinens.

    Nu ska jag vilken dag som helst föda mitt andra barn, och oroar mig över att framfallet ska bli värre. Hittade till er blogg för några veckor sedan vilket har gjort mig både förkrossad men framförallt hoppfull. Förkrossad över att jag inte fått rätt hjälp tidigare när det uppenbarligen finns människor som ni som har kunskap och verktyg (och framförallt ett brinnande intressse), men hoppfull för att jag kanske kan få hjälp i framtiden! Stort tack för att ni finns och förmedlar er kunskap!

    (Ps fick remiss till specialistmödravården inför kommande förlossning då min BM tyckte att de kunde hjälpa mig ta fram en plan för förlossningen m tanke på framfallet. När jag kom dit hade barnmorskan frågat kollegor, överläkare och uroterapeuter men INGEN hade något råd!!! Fick bara besked att ”det kan ju opereras sen”. )

    • Hm, trist med så ”slappt” bemötande du fått inom vården ändå. Det blir säkert inte supermycket värre av förlossning nummer två, men du har såklart rätt att få bra hjälp efter förlossningen! Du ska inte behöva vara begränsad i vardagliga aktiviteter ! I gruppen för förlossningsskadade på Facebook kan du säkert få stöd/tips/råd om du önskar ha kontakt med andra i samma sits.

    • Hej!

      Det finns en jättebra Facebook-grupp med aktiva tjejer med olika grader och sorter av framfall inriktad på att man visst kan göra mycket bara man gör det rätt. Med bra erfarenheter och råd kring hur man kan minimera symtom/förbättra framfall. Inga mirakelkurer såklart men hoppfull läsning om andra med samma besvär som på sikt blivit bättre och hittat strategier för att fortsätta vara aktiva. Vill inte skriva ut namnet på gruppen öppet men kanske Mia kan vidarebefordra namnet om du är intresserad? Främst deltagare från USA och Storbritannien men även ett par från Sverige. Jag är ganska nyförlöst och vägrar finna mig i att mitt liv ska vara så begränsat tills det ev går att få hjälp i framtiden.

      Gruppen för förlossningsskadade verkar ha lång väntetid tyvärr. Jag begärde att få gå med i mars men har fortfarande inte fått tillträde.

      Sen som en iakttagelse kan man ju undra varför ens barnmorskor gör efterkontroll och uttalar sig om att man inte har framfall medan det sedan konstateras hos läkare. Antingen borde de utbildas så de kan upptäcka det eller så borde de säga att de inte har kompetens nog att bedöma det. Jag var på två efterkontroller med en månads mellanrum med uttalad oro för framfall då jag hade många symtom och barnmorskan i princip lovade att det hade jag minsann inte. Träffade sedan gynekolog som konstaterade det.

      • Ja, jag vet inte på rak arm vad gruppen heter men någonting med Pelvic organ prolapse eller förkortningen pop? Borde gå att söka. Facebookgrupper är ju ofta superbra!

      • Tack för tips, Hanna!

        Håller med om att det är beklagligt att barnmorskor på efterkontrollen uttalar sig när de uppenbarligen inte har koll (långt ifrån alla ialla fall). Många kvinnor kanske litar på/nöjer sig med deras bedömning och går utan diagnos och hjälp. Sen har jag ju tyvärr, trots diagnos och ihärdigt sökande av information och hjälp, inte fått någon vettig sådan hittills tyvärr. Och då återfallsstatistiken för framfallsoperationer tyvärr är väldigt deprimerande har jag aldrig sett det som en ”enkel lösning”.

  • Jag har problem med buktande slidväggar efter min förlossning (fösta barnet) för 2 månader sedan. Min barnmorska sa att det är möjligt att dessa går tillbaka av sig själv med tiden. Just nu delammar jag, är det möjligt att mina buktande slidväggar återhämtar sig snabbare om jag slutar amma?

  • Jag tycker att jag efter båda förlossningar haft buktningar och hängigt skinn i slidan men som gått tillbaka av sig själv kring 7-8 månader. Jag är långtidsammare (4 år och 2 månader med dottern och 10 månader så här långt med sonen, i juli har jag ammat 5 år i sträck) så det går även utan att sluta amma.

  • Hej och stort tack för allt arbetet ni lägger ner på denna blogg – då oerhört viktig och informativ – tack <3

    Nu till min fråga. Fick för ca 6 mån sen mitt 3:e barn. Alla 3 förlossningarna har varit normala, grad 2 bristning vid första i övrigt inga komplikationer. Nu efter 3:e barnet känner jag viss tyngdkänsla och skav – men ffa kring blygdläppar och inte vid vaginalöppningen. När jag kikar/känner själv tycker jag att slidöppning liksom är U-formad. Vet inte riktigt om det var så före barnafödandet eller om det är ett främre framfall – om besvären fortsätter ska jag kolla upp detta hos gyn efter avslutad amning är tanken. Har tränat mycket – både bäckenbotten och försiktigt upptrappad bålstyrka anpassad för nyblivna mammor och upplever i princip aldrig besvär under träning. Tidigare har jag löptränat mycket men har accepterat att detta ev ej kommer vara möjligt i framtiden – en hel del pga andra skador/begränsningar, det känns ok. Däremot skulle jag känna en oerhörd sorg om jag inte skulle kunna jogga lätt bakom barnen (100-200 m) för att lära dem cykla eller jogga minibarnlopp (500 m) med barn. Har gjort detta vid några tillfälle och det har känts helt ok och ingen försämring eller nytillkomna besvär. Nu undrar jag: är det ok om det känns ok? Är risken att dessa kortar joggar förvärrar ngt? Är det isf symptomen som tillfälligt förvärras eller själva graden av det (eventuella) framfallet som permanent förvärras?

    Stort tack på förhand!

    • Hej! Ta gärna och klistra in samma text som kommenter på juni=frågemånad-inlägget så svarar jag i ett eget inlägg så småningom! Mest bara för att jag ska komma ihåg, och det kommentarsfältet kommer jag försöka beta av och svara på alla frågor i någon slags ordning. Jag tror att din fråga blir ett för långt svar för att svara bara här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *