Sfinkterrupturshistorien som går igen

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.

Det är ju inte så bara

I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med  kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.

Min mage spelar roll

Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata  lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid  blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.

Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.

Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten  ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.

Det blir en ny operation

Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.

Varför blev det så här?

Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:

Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.

Min sfinkterrupturshistoria är levande historia

Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.

Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.

 

Previous

Next

41 Comments

  • Att du delar med dig av det här är så starkt, så viktigt och så betydelsefullt ❤️ Bästa Mia, jag håller tummarna så hårt jag kan för att det ska bli så bra det bara kan efter op. Det där med ”lilla gumman-attityden” gör mig VANSINNIG. Tänk hur många som gått igenom precis samma sak
    Återigen: Allt gott till dig och tack för det du gör och för att du är du ❤️

  • Puboanalis , är det samma som puborectalis? Blir lika ledsen och arg varje gång jag hör hur illa ställt det varit och är med kunskapen som rör återställande kirurgi i vårt avlånga land ❤ kram

    • Nä, det är en del av pubococcygeus och går som en slynga närmast sfinktern och är med och stabiliserar den i sidled. Ja, alltså jag fick ju vänta 8 TIMMAR på operation och trodde att jag skulle dö av hunger och törst efter en 30+ timmar lång förlossning, men blev tröstad med orden ”du får i alla fall en bra kirurg”. Tack, men jag hade hellre fått en fikabricka på BB.

      • Hej Mia!
        Och tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Sedan jag hittade den här sidan har jag både mått dåligt och bra. Förstå mig rätt. Kunskapsmässigt har den givit mig otroligt mycket men när jag har läst så har jag insett hur jäkla svag min bäckenbotten är nu. Att inse det… gör en väldigt ledsen. Jag har haft extrem otur. Jag fick vänta 18 TIMMAR på att bli ihopsydd. Urdålig information efteråt. Jag fick lugnande innan operationen.. inget samtal med läkare efteråt. En sjukgymnast som var uppe hos oss på BB i 5 minuter, enda rådet var att promenera o inte lyfta tungt. Jag hade ingen aning om vad en sfinkterruptur var, trots att jag i nio månader hängde på familjeliv o annat och gick på föräldrakurser och andra kurser. Ingen som nämnde sfinkterruptur. Har sedan rupturen anklagat mig själv för allt. Sju veckor efter så insåg man att alla stygn hade gått upp. Ingen trodde på mig innan dess. Har fått komma till bäckenbotten och ska opereras om. Både mellangården och sfinktern. Allt känns som ett enda helvete.. har fått framfall. I papprena står att min mellangård är obefintlig… känns så hemskt att läsa det. Jag födde för sex månader sedan. Har gråtit varje dag över detta. Ville ha kejsarsnitt då jag var förlossningsrädd men blev övertygad om att vaginalt är det bästa för en kvinna. Har så svårt för vården men tyvärr så är jag beroende av dem nu. Har aldrig någonsin haft problem med mitt underliv.. har haft svamp och blåskatarr en gång i mitt liv. Ursäkta för långt inlägg men tack för att du delar med dig!! Det är första gången jag skriver om det. Vet inte vad jag hade gjort utan denna blogg.

        En fråga, att få vänta 18 timmar på operation. Vad är det negativa? Förutom risk för infektion. Anklagar mig själv fortf att det är mitt fel att trådarna sprack.

        • Hej! Jag beklagar verkligen det du varit med om. Förstår att du haft en jättejobbig tid! Det här med att vänta länge på operation vet jag faktiskt inte så mycket om. Har läst om att det kan vara fördelaktigt att vänta typ 8 timmar för att vävnaderna ska svälla av lite innan man syr. Om ytterligare timmar hjälper eller stjälper vet jag inte. Tycker oavsett att du ska anmäla till IVO och LÖF om du orkar. Ganska många får avslag från LÖF, men det kan kännas som en del i bearbetningen att försöka i alla fall.
          http://www.ivo.se/for-privatpersoner/klaga-pa-varden/
          http://lof.se/patient/anmal-en-skada/

          Jag kan alltså inte svara på din fråga egenligen, men vill skicka en kram och ett ”det blir bättre, jag lovar!”.

        • Kanske alldeles för sent att svara, men men…
          Om du väljer att anmäla kan det vara en idé att kolla vad de använde för tråd, det borde stå i din förlossningsjournal tänker jag. Själv är jag sydd med Vicryl Rapid rätt igenom, om man läser i de nya riktlinjerna verkar inte det vara ett jättebra val. Har väldigt svårt att tänka mig att det skulle vara ditt fel att stygnen gick upp.
          Vill önska dig lycka till, att allt blir mindre jävligt för dig snart!

  • Tack för att du delar!!! Det ger mod och kraft!

    Så här lite drygt en vecka efter min operation funderar jag en del kring varför en (jag) inte ska komma på återbesök för att se hur det blev. Hur vet jag tex att inte något av stygnen gått upp under strapatsen som hemresan från sjukhuset utgjorde, en timme efter operationen…
    Och varför inte ens tips om att vända mig till fysioterapeut för hjälp med träning…

    På många sätt så bra vård (äntligen bra bemött och bekräftad!!), men det räcker liksom inte hela vägen…

  • Åh, så tungt. Men tänk vad skönt när det är klart och gjort!
    Hur lång sjukskrivning blir det tror du? Hur mobil är man efter?
    Usch, drar mig så för att ta reda på hur illa ställt det är med mig. Men det tar vi en annan gång. Snart. Är det ens nån idé att kolla medans man ammar?

    • Nja, mot slutet kanske så att det går att planera in en eventuell operation när du väl slutat? Jag tror på 4 veckors sjukskrivning och att man har rejält ont första veckorna.

  • Jag har själv ingen förlossningsskada men blir galen av att läsa det du skriver! Hur kan det få gå till på detta sätt, 5 år? Har själv testat på att vara patient och varit riktigt imponerad av hur bra vården fungerar men då har min skada varit ortopedisk, vilket också kan drabba män..

  • Åh vad jag blir ledsen av att läsa det här. Både för din skull och för min egen. Jag tog mod till mig för några månader sen och sökte vård för vad jag misstänker är en förlossningsskada. Perineum är som en tunn hudflik och när ändtarmen är full buktar den in i sidan så mycket att sidan liksom täpps till och det är nästan omöjligt att få ut avföringen. Jag känner inte att jag behöver bajsa förrän det kommer i princip och då är det BRÅTTOM. Trots alla dessa besvär och en gynundersökning (inklusive ultraljud) så säger den manliga gynekologen “allt ser fint ut, du har inget framfall”. Jag blev så ledsen att jag bara kastade på mig kläderna och gick ut och satte mig och fulgrät I bilen utanför sjukhuset. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag tänker dagligen att jag är nog bara dum och inbillar mig alltihop, men sen behöver jag gå på toa och då blir det verkligt igen. Hur gör man för att få hjälp av någon som faktiskt tar en på allvar? (ursäkta uppsatsen)

    • Bråka vidare, nöj dig inte med dåliga svar som inte förklarar dina besvär och ”behandling” som inte ens rimligen kan försöka lätta dina symtom. Och be om en second opinion, en remiss till någon av de bättre specialiserade enheterna.

  • Känner SÅ igen mig i det du skrev kring att hellre få en fikabricka istället för en bra kirurg….. Har insett den senaste tiden vilket trauma hela den tiden var. Tack för att du delar med dig. Önskar dig verkligen en bra operation nu och att du ska få din livskvalité tillbaks på alla plan. ❤ Jag har också ätit massa Imodium i mitt liv tills jag slutade iom graviditeten. För mig har Vi-Siblin verkligen hjälpt. Äter ca en halv matsked om dagen på filen och det stabiliserar min mage otroligt bra. Kanske värt att testa om du vill utmana ödet och lämna Imodium-träsket. Kram!!!

  • Åh va ledsen och arg jag blir när jag läser hur dåligt vården fungerar för kvinnor efter förlossning. Är själv i precis samma sits nu. Nästan omöjligt att få hjälp. Tack för att du delar med dig! Och jag håller tummarna för att allt går bra med din operation!

  • Nej, inte okej alls!! Förstår att du inte är sugen på operation med allt vad det innebär men skönt att bli tagen på allvar och få bli ”lagad” på riktigt! Kramar till dig!

  • Tack för att du delar med dig och jag känner igen mig i typ allt du skriver! Tyvärr. Jag hade redan innan förlossningen som resulterade i en total sfinkterruptur (och världens sötaste bebis såklart!) konstaterad ibs och jag kan väl säga så mycket som att ibs och sfinksterrupturer inte går särskilt bra ihop. Snarare SKITdåligt! Det är inte så att jag bajsar på mig men precis som du beskriver blir det akut direkt när jag behöver göra nr 2 (vi är också i flyttankar och årecis som för dig är två toaletter ett måste!). Senast i söndags åkte jag hem från en kompis och på tunnelbanan då paniken kröp sig på. Jag visste att det bara handlade om 15 minuter innan jag var hemma men 15 minuter är inte så ”bara” för mig i ett sånt läge. Det är nästan outhärdligt! Jag hade ont i magen, mådde illa, kallsvettades och koncentrerade mig till 1000 för att klara mig hem. Och jag klarade mig men jag är så otroligt less på att hamna i såna situationer och börjar känna att jag begränsas i min vardag då jag börjat tacka nej till vissa grejer för att jag är rädd för att en sån där grej ska hända när jag är ute. Det gäller främst när jag ska till platser jag inte har varit på innan och inte vet om det finns sjyssta toaletter i närheten. Jag hoppas verkligen din operation går bra och att du får en behagligare vardag även om det ”funkar” nu. Och tack igen för att du delar med dig. Kram

  • Så himla sorgligt men bra att du äntligen ska få hjälp:(.

    Själv håller jag på att läka en tredje gradens sfinkterruptur.

    Men det verkar som att tack vare att Danderyds sjukhus skärpt till sina rutiner har jag fått bra hjälp. Operation 3 timmar efter förlossning med var som verkar vara en kompetent läkare. 2 dagar på vårdavdelning med kateter (hurra vad skönt) medicin för magen, vila och lugn och ro. Läkarundersökning innan hemgång som gav tummen upp. Tredje dagen var vi tillbaka på informationsträff med en väldigt kunnig sköterska där vi fick ställa frågor. Genom en enkätundersökning där en fyller i del ett på avdelningen kring hur det fungerat med magen osv innan förlossningen och ytterligare en del så får en vidare hjälp. Jag ska på återbesök i augusti utifrån hur jag svarade i enkäten. Jag fick också per automatik en telefonuppföljning med en sköterska från bäckenbottencentrum efter ett par veckor där vi resonerade om olika delar. Tack vare bra smärtlindring hade jag i princip aldrig ont. Tack vare bland annat din blogg var jag väldigt påläst om vad olika delar innebar och vad som skulle hända. Jag är än så länge väldigt nöjd med den hjälp jag fått.

  • Tack för att du delar med dig av din resa. Jag kämpade som en liten blå att bli sjukskriven efter min förlossningsskada och efterföljande operation men svaret jag fick på alla ställen var hånskratt. Så jag är glad för dig att du denna gång kommer få en sjukskrivning.

  • Ditt inlägg och kommentarerna under väcker så mycket känslor i mig.
    Arg, för att sjukvården för kvinnor under och efter förlossning är så omänsklig och ineffektiv; det känns som att det läggs mer pengar på att hindra oss från att få vård än att faktiskt ge oss vård.
    Glad; för att du äntligen fått en vettig undersökning och förslag på förbättrande operation.
    Hoppfull; att det någonstans faktiskt FINNS kompetent vård, även om man får strida för den och vänta på den.
    Imponerad; över dig och ditt bidrag till bättre förlossningssjukvård och -eftervård, både för dig själv och för oss!

  • Hej!
    Superfint att du delar med dig. Känner igen mig.
    Hur konstaterade läkaren detta? Vilka/vilken undersökning?
    Lycka till med op!

    • Ultraljud utifrån mellangården, ultraljud vaginalt och ultraljud anal plus att hon gjorde en vanlig gynundersökning och kände igenom med fingrarna. Hon hade nog kunnat få en aning med vanlig undersökning+fingrarna, men inte alls i närheten av så noggrant resultat.

      • Man kan alltså se muskler med ultraljud? Överläkaren på mitt senaste KK-besök sa att hon inte kunde det. Det känns bra för mig att höra att det faktiskt finns ett sätt att se vad som är sönder.

        • Kanske inte med den slags ultraljud som bara görs utanpå? Med de interna ultraljuden kunde hon se ganska exakt var der fanns muskler och var det i mitt fall liksom saknades vävnad.

          • Ja, jag funderade för att med inre analt ultraljud syntes/syns inte min sfinkterskada men med magnetröntgen syntes det..
            Det jag börjat fundera på är ‘alla’ andra muskler förrutom själva sfinktern..ingen har pratat om dem…men det borde väl då också synas på magnetröntgen.

          • Kan det bero på kompetensen hos dem som kollar? Jag har gjort analt ultraljud tidigare och då såg ju undersökaren inte den kvarvarande skadan. Men när den pekades ut för mig nu så var det ju rätt obvious att det inte stod rätt till.

          • Hmm..kan ju förstås inte veta det..men min uppfattning är att läkaren/gastrokirurgen är kompetent
            Undrar om det finns ‘bättre’ ultraljud som skulle visa..om det är det det hänger på..resurser alltså..

  • Är det på Huddinge denna kompetenta läkare med ultraljud kunnat se detta? Alltså, hur många därute går med ej läkta skador? Om man har gått till gynekolog som kollat med ul, och som säger den klassiska; ser såå fint ut, då kan vi alltså nu en gång för alla konstatera att det kan vara raka motsatsen. Att personen/läkaren inte kan urskilja vad som är vad. Shit!

  • Alltså, vill bara återigen säga: tack för att du delar med dig!!
    Nyopererad läste jag ditt inlägg om stygn dom gått upp. Idag tog jag mod till mig och tittade efter: stygn har gått upp, ett ”tredje hål” har skapats i mellangården. Är övertygad om att detta hände på hemväg från sjukhuset för den promenaden och bilresan var inte att leka med..
    Allt sköterskan via telefon kan erbjuda är en telefontid med läkaren om drygt en månad…
    Skulle du säga att det finns nått annat att göra än att vänta?

  • Du kände att transversus perinei var av? Hurdå? Och att dina sfinktar inte är hela.. alltså.. har dem varit av under 5 år, eller har de slitits upp senare? Hade läkaren på Huddinge nån kommentar till varför andra gynekologer inte lyckats se detta?

    När nu skadorna lagas om på nytt i höst , så borde det ju bli så mycket bättre nu för dig. Vad glad jag blir av detta hoppfulla positiva!!!Men förstår givetvis om det känns väldigt tungt samtidigt.

    • Alltså, jag känner ju på folks bäckenbottnar dagligen och vet hur det ska kännas/inte kännas. Det är liksom för tunnt och händer för lite när jag kniper för att transversus skulle vara intakt. Nä, sfinktrarna har nog inte varit hela sen förlossningen. Fast jag tycker ju att det blir tydligare och tydligare att de inte fungerar som de ska, men jag vet inte om det är för att jag också VET mer nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *